Ingen orkar umgås med någon som bara går runt och ältar hur det kunde ha varit i stället. Moderaternas utgångsläge är mycket bättre än det låter som när man lyssnar på dem – de behöver bara lite fler väljare.
Dagens industri har en spännande artikel i dag, där nästan hela det som förr var alliansen lyckas framstå som höns. Det börjar med Liberalerna och Centern:
”Företrädare inom C och L beskriver nu hur de i dag för dag dras in i ett allt djupare samarbete med S och MP och utrymmet för att samtidigt vara i opposition krymper snabbt.
– Socialdemokraterna försöker hela tiden att koppla fler och fler frågor till det här avtalet och då blir det till slut inte så mycket kvar, säger en källa.”
Nämen! Det visar sig alltså lite svårt att både diktera i stort sett hela regeringens program, och samtidigt vara i opposition. Vem kunde ha an
Därefter kommer Moderaterna. Där är det som vanligt ännu värre:
”Hoppet att kunna återta makten efter nästa val bygger fortfarande på att borgerligheten ska kunna återförenas, och snarare än att fastna in ett nytt block med KD och SD vill man till varje pris locka tillbaka C och L.
Men inom M konstaterar man nu att Annie Lööfs hårda retorik mot S successivt tonats ned, samtidigt som både Centerledaren och Jan Björklund gjort hårda utfall högerut.
– Centern och Liberalerna pekar hela tiden på vårt förhållande till SD, men för oss är det avgörande hur långt de vill gå i närmandet till S, säger en M-källa.”
Ursäkta att jag lägger mig i, men: varför då? Vad i hela friden spelar det för roll för Moderaterna om Annie Lööf sätter en tjänsteman på statsrådsberedningen eller inte? Varför alls denna upptagenhet vid saker man inte kan påverka?
Om det är något vi lärt oss av allianssamarbetets kollaps är det väl att det inte spelar någon roll hur ofta folk fikar tillsammans och hur god personkemin är – till sist vinner de politiska realiteterna, och de politiska realiteterna avgörs av väljarna.
Strategi för hopplösa
Det tar emot att göra den slitna jämförelsen, men Moderaterna beter sig lite som en person som vill visa för världen hur mycket han gått vidare, och därför hela tiden går runt och talar om hur lite han bryr sig om sina ex.
Det här förhållningssättet är inte bara ocharmigt, det är dessutom rätt dumt. Och onödigt.
Det strategiska läget är ju i själva verket utmärkt för Moderaterna, åtminstone på sikt. Allt som krävs är att de börjar tänka lite mer som de borgerlighetens socialdemokrater som de så länge har velat bli. Det vill säga mer maktpolitiskt, och möjligen lite mindre som uppsatsskrivande jurister.
Först och främst: Sluta omedelbart att älta det här med ett eventuellt ”konservativt block” med KD och SD. Hela begreppet är från början sverigedemokratiskt spinn, som tacksamt har tagits emot av andra fiender till M. Varje gång Moderaterna bekräftar att ”konservativt block” är något värt att prata om förlorar man.
Ett socialdemokratiskt förhållningssätt
Moderaterna borde inte behöva ett 28-månaders idéprogramsarbete för att komma fram till att något slags fast, konservativ allians är en dum idé. Det räcker nämligen utmärkt med ett krasst strategiskt övervägande och lite självförtroende.
Det är sant att SD är en nyckel till makten för Moderaterna, och att M har valt att satsa på den nyckeln hellre än att gå i storkoalition med S, men det omvända gäller också. Dessutom i betydligt högre grad. Moderaterna är SD:s enda väg till inflytande, medan M har andra alternativ. Detta faktum hade en socialdemokrat både sett och utnyttjat.
För att förklara vad jag menar, låt oss föreställa oss några tänkbara utfall i nästa val:
1. M, KD och SD får tillsammans egen majoritet
En majoritet för den samlade högeroppositionen är några hundra tusen röster (eller en palatskupp i Liberalerna) bort. Skulle det ske blir M den självklara regeringsbildaren, och med ett anständigt resultat för egen del kan man förmodligen välja hur situationen ska förvaltas.
Liberala partier skulle, exempelvis, säkert inte vara svårövertalade till diverse samarbeten i det läget, eftersom alternativet för deras del vore marginalisering.
2. M, KD och SD får fler mandat än partierna bakom Januariavtalet
Det ser fullt möjligt ut – här har högeroppositionen en ledning med 3-5 procentenheter i aktuella mätningar.
Blir det så skulle varje koalition som bildas mot Moderaterna behöva innehålla Vänsterpartiet som en aktiv part. Det är möjligt att det går att ordna, men det skulle knappast kunna kallas ”mittensamarbete”.
Snarare skulle den parlamentariska logiken tala för Moderaterna, på samma sätt som den talade för Socialdemokraterna i höstas. Den som kan bygga flest majoriteter tenderar att vinna i längden.
3. Partierna bakom Januariavtalet blir större än M, KD och SD
Ja, nej, då går det nog inte. Då blir det ingen moderatledd regering. Men det beror i så fall inte primärt på att någon centerpartist var dum våren 2017, utan på att Moderaterna själva varit klappusla på att förvalta sitt läge.
Ett läge där fem partier i riksdagen (S, V, MP, C, L) är insnärjda i ett slags samarbete som de alla på ett eller annat sätt ogillar, och där de två övriga är riksdagens mest ogillade parti (SD) och ett parti som hade 2 procent i mätningarna så sent som för ett år sedan (KD).
Till sist handlar politisk framgång ändå om att vinna stöd för sina idéer. Det gäller dagens Moderaterna tydligare än det brukar gälla för någon.
Återstår då bara att ta reda på vilka de där idéerna då faktiskt är. Vi får väl återkomma i frågan sommaren 2021, när Fjellnerkommissionen har tänkt klart.