Besök gärna Auschwitz, men glöm inte Omaha beach

En fransk man närmade sig de amerikanska soldaterna. Han undrade om det som skett inför deras ögon var en liten enstaka raid, eller om det var något större på gång. James Coyle hade bara elementära skolkunskaper i franska, men fick i alla fall fram ”nous restons ici”.

Ett lika historiskt som beslutsamt besked.

Detta kan man läsa om i den nyutkomna boken D-dagen. Den 6 juni 1944 (Historiska media 2022) av historikern Hugo Nordland. Det är en bra sammanfattning av händelserna.

Jag läste den nyligen i samband med att jag tillsammans med min 16-årige son besökte Normandies stränder och platserna där Europas befrielse tog sin början. Vi var även till Sainte-Mère-Église där det idag hänger en docka i amerikansk uniform i en fallskärm i kyrkan. Jag var för övrigt själv i Normandie för första gången som 16-åring, då tillsammans med min pappa.

Kanske har vi nu skapat en släkttradition.

Minnes- och turistindustri

Normandies stränder är precis som Auschwitz föremål för en omfattande minnes- och turistindustri. Jag har varit i Auschwitz två gånger, precis som Normandie. På båda platserna minneshålls andra världskriget och dess offer, ett trauma som på senare år alltmer formats som en gemensam europeisk historia – som sammanför och definierar oss européer.

Berättelsen om stränderna i Normandie inkarnerar snarare initiativ, ansvarstagande, risktagande och handlingskraft.

Min son och jag besökte museer, minnesplatser, kyrkogårdar och historiska kvarlevor när vi häromveckan bilade genom ett andlöst försommarvackert Normandie. Vi konstaterade att man hela tiden visste vilka som landsteg var. I vissa delar ser man överallt brittiska flaggor på hus, lyktstolpar och i trädgårdar. I andra delar är det bara amerikanska flaggor som gäller. Minnena lever, och överallt ser man bilder på dem som stred och offrade sig under orden Never forget / Ne jamais oublier.

Även i Auschwitz i dagens Polen finns hela tiden denna mening hängande i luften. Vi får inte glömma – men minnet här handlar mer om utsatthet och offerposition, saker som idag står högt i kurs.

Berättelsen om stränderna i Normandie inkarnerar snarare initiativ, ansvarstagande, risktagande och handlingskraft. Saker som många kanske har svårare att förhålla sig till idag, liksom offervilja för en större sak.

2000-talets minnesboom

I forskarantologin D-day in history and memory. The Normandy landings in international remembrance and commemoration (University of North Texas press 2014) skriver redaktörerna och historikerna Michael Dolski, Sam Edwards och John Buckley att D-dagen återberättas på olika sätt i historieskrivningen. Över 3 000 franska civila dödades i striderna enbart den 6 juni, vilket är fler än de amerikanska soldater som stupade på stränderna i framför allt Omaha samma dag – detta ges exempelvis helt olika stor plats i de nationella historieskrivningarna om denna dag.

De framhåller även den ”minnesboom” som präglar det tidiga 2000-talet – vilket jag själv kan intyga. När jag besökte Normandie med min pappa på 1980-talet var det ganska glest med minnesplatser, och inte många flaggor, vad jag kan minnas. Minnet är heller inget statiskt ting, utan en process där minnet skapas genom en minnesindustri; allt ifrån minnesplatser och museer till souvenirer och sociala medier.

Monumentet The Braves på Omaha beach som högtidlighåller alla amerikanska soldater som förlorade sina liv där invigdes år 2004.

Jag har diskuterat dessa frågor med Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi samt en så kallat allmänklok person. Han menar att besök av stränderna i Normandie vore mer uppbyggliga än Auschwitzresorna för ungdomar: ”Varje ung svensk borde resa till landstigningsplatserna och se vad som hände och vilka som offrade sina liv för deras skull.”

Lärdomen av invasionen av Normandie handlar om människans förmåga till att ta initiativ, vända en destruktiv situation och att agera för en större sak.

Generalen och presidenten Dwight D. Eisenhower konstaterade långt senare att soldaterna som stormade stränderna i Normandie endast gjorde det för att bevara frihet och självstyre, inte för att vinna något för egen del, skriver Hugo Nordland, som avslutar sin bok om D-dagen med reflektionen att landstigningen den 6 juni kan ”betraktas som en uppmuntrande symbol över att ingenting är omöjligt”.

Kanske är det just sådana symboler vi ska besöka och bevara minnet över, snarare än symboler över mänsklig ondska?

”Vi stannar här”, sade som sagt löjtnant James Coyle tidigt på morgonen den 6 juni 1944. Han och hans män skulle inte bara stanna. De skulle även medverka till att slutgiltigt krossa nazismen. Det, om något, är värt att minnas.