En bilsemester i Sverige då? Kanske till någon pittoresk småstad som Kristianstad, Kalmar eller Lidköping? Men frågan är vart man åker om man vill ha det lite lugnt och skönt? Alla de tre nyss nämnda städerna har nyligen drabbats av gangstermord. Och för några veckor sedan kunde SVT berätta att det i år har skett fler dödsskjutningar i mindre orter än i våra storstäder.
Industriföregångsland under hot
Som industrination är vi väl ändå fortfarande ett föregångsland? Jodå, svenska exportföretag står sig fortfarande väl i konkurrensen men frågan är hur länge? Trots en arbetslöshet på omkring åtta procent skriker företagen efter kompetent arbetskraft. Men många gånger förgäves då vart tredje rekryteringsförsök nu misslyckas. Ett annat framgångsrecept för svensk industri har som bekant varit den stabila tillgången på billig el. Men även där svajar det betänkligt. För samtidigt som alla är överens om att behovet av el kommer att öka dramatiskt i takt med klimatomställningen saknas riktigt trovärdiga svar på varifrån den ska komma och vad den i så fall kommer att kosta.
Så har vi en annan av kärnverksamheterna i ett föregångsland – sjukvården. Sverige tillhör visserligen de OECD-länder som satsar störst andel av sin BNP per capita på sjukvård. Ändå kunde vi i veckan läsa om hur ett av Sveriges främsta sjukhus, Akademiska i Uppsala, låter patienter ligga i sin egen avföring i timmar och hur människor dör ensamma i sjukhuskorridorerna, utan någon vid sin sida.
…de senaste veckornas svindlande turer i riksdagen påminner mer om någon exotisk banandemokrati än det trygg-tråkiga Sverige…
Den berömda konsensuskulturen kan väl ändå lösa många av dessa problem? När andra länders politiker bara ägnar sig åt spel och bråk sätter sig svenska parlamentariker ned och förhandlar för att nå den bästa kompromissen. Det är väl sedan gammalt? Nja, de senaste veckornas svindlande turer i riksdagen påminner mer om någon exotisk banandemokrati än det trygg-tråkiga Sverige som många av oss lärt känna.
Riktningen är tydlig – trots besvärjelser
Okej, man kan rada upp fler problem men det är inte särskilt konstruktivt. Inte heller att försöka förklara varför vi hamnat här. Dock kan man konstatera att bilden av Sverige som ett föregångsland får sig alltfler allvarliga törnar ju längre tiden går. Och vad värre är: Riktningen är tydlig, det går åt fel håll på många områden trots alla tidigare löften om vändningar och positiva tendenser.
De flesta nyktra människor ser bara en alltmer skrämmande och okontrollerad brottsutveckling som polis och sociala myndigheter tycks stå handfallna inför. De ser förmodligen också en närmast kronisk oförmåga att omsätta de många miljarder i skattepengar – där ligger Sverige fortfarande nära OECD-toppen – som går till rättsväsendet, vården, skolan och omsorgen i en offentlig sektor i världsklass. Och jag tror de allra flesta som försöker vara rättvisa ser att partier på båda sidor av blockgränsen har ett stort ansvar för detta.
I stället är mottot från regeringspartiet ”Sverige kan bättre” (att de vågar…)
Vi närmar oss nu ett val och på ett annat sätt än någonsin tidigare, i alla fall under de drygt 50 år som jag levt, är i stort sett alla riksdagspartier överens om vilka problemen är. Även om ett parti lägger mer tyngdpunkt på det ena och ett annat fokuserar mer på det andra, så förnekar ingen att problemen finns. Och att de dessutom är viktiga att göra något åt. Kanske är det också därför ideologierna är så uppenbart frånvarande i valdebatten. Ni vet: ”Vi vill satsa på de här reformerna eftersom det på sikt leder till vårt utopiska samhälle som ser ut så här.”
I stället är mottot från regeringspartiet ”Sverige kan bättre” (att de vågar! De har ändå innehaft regeringsmakten i åtta år). Och från det största oppositionspartiet: ”Nu får vi ordning på Sverige”. (Ursäkta en party pooper – men är det inte ni som skapat en hel del av oordningen?)
Mest trovärdiga problemlösaren vinner
Det är nog inte bara jag som ofta upplever de reformer och åtgärder som läggs fram som alltför småskaliga och fantasilösa för att på allvar kunna vända utvecklingen. Jag tror att vi har en väljarkår som ger upp ett tyst skrik till politikerna: ”Vi struntar i er ideologi, om ni vill skapa ett socialistiskt samhälle eller en marknadsliberal nattväktarstat om 30 år – ge oss bara en plan för hur problemen här och nu ska lösas som vi kan tro på”.
Så min förutsägelse inför valet är denna: Det parti, eller den konstellation, som kan formulera ett recept för hur gangsterbrottsligheten ska knäckas, hur välfärden ska fungera bättre och hur samhällets grundläggande funktioner (el, infrastruktur, resande osv) ska återupprättas – det kommer att skåpa ut sina konkurrenter den 11 september.
I detta ingenjörernas förlovade land väntar väljarkåren på en problemlösare – den må vara socialistisk, liberal eller nationalistisk – som kan få oss att tro på att problemen kan lösas.