Etablissemanget kan inte förstå vår tids arbetaruppror

m i deras egna progressiva riktning. Men det kan vara värt att erinra sig att medan vi har haft mänsklig civilisation i fem tusen år, har vi bara haft liberal demokrati i ungefär hundra. Och dessutom: sådana argument reducerar politiken till ett slags förhalningstaktik, och låter oss inte tänka igenom de faktiska, underliggande motsättningarna i samhället. Varför känner sig så många besvikna på rådande liberala konsensus? I vilken utsträckning är missnöjet befogat?

Påståendet om arga ålderstigna män rimmar inte med väl kända fakta. Många av de nationalistiska populisterna är under 50 år gamla. Inte heller stämmer det med annan empiri som vi har numera. Som att en av tre väljare bland svarta och andra minoriteter i Storbritannien röstade för brexit. Eller att en av tre latinos valde Trump. Att också över 40 procent av de vita i millenniegenerationen röstade på Trump. Att stödet för Italiens Matteo Salvini är jämnt fördelat över olika ålderskategorier. Att Sverigedemokraterna drar medelålders väljare. Eller att Marine Le Pen i Frankrike nyligen vann betydande stöd från unga kvinnor och från väljare som värnar HBTQ-rättigheter men samtidigt är genuint oroade för religionen islam och dess förmåga att respektera landets friheter och anpassas till modernt, liberalt, demokratiskt liv.

Det bygger på den gamla marxistiska idén att allt viktigt i tillvaron ytterst kommer ur en kamp om begränsade materiella resurser. Och då kan allt också lösas med fler jobb, högre löner och bättre bostäder.

Andra har sagt att populismen bara är en restprodukt av den globala finanskrisen 2008, av skuldkrisen i södra Europa och de hårda åtstramningspaketen. Att den är som en tillfällig storm som snart kommer att blåsa över bara den ekonomiska stabiliteten och tillväxten återkommer. Det är ett särskilt förföriskt argument för vänstern, eftersom det bygger på den gamla marxistiska idén att allt viktigt i tillvaron ytterst kommer ur en kamp om begränsade materiella resurser. Och då kan allt också lösas med fler jobb, högre löner och bättre bostäder. Men inte heller det argumentet håller. För det första bortser det påpassligt från de relativt välmående, säkra och växande områden där populismen också frodas. Och när man ska förklara dess dragningskraft blickar man sällan tillbaka på hur världen såg ut innan Lehman Brothers 2008, när populisterna mest ryckte fram i tillväxtekonomier med låg arbetslöshet. Som Nederländerna, Storbritannien, norra Italien och Schweiz. Det är platser som kännetecknas av att de ligger nära eller på jordklotets högsta välståndsnivå och livskvalitet. Man tycks vilja glömma bort sådana som Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider, Pim Forteuyn och Schweiziska folkpartiet.

Man pekar på individens erfarenhet av ekonomisk tillbakagång, i absoluta termer. Men man bortser från att väljare kan motiveras väl så mycket av en känsla av kollektiv och relativ förlust. Det är en diffus men innerligt känd oro för att den egna gruppen, den egna gemenskapen, hamnar på efterkälken relativt andra i samhället ­­– andra som prioriteras på bekostnad av de egna. Det må gälla de mer välbeställda vinnarna i samhället, eller invandrarna och flyktingarna.

Föreställningen att populismen enbart är sprungen ur ekonomiska tillkortakommanden har blivit ett slags snuttefilt för dem som vägrar erkänna att väljarna bryr sig precis lika mycket – och kanske rentav mer ­­­­– om nationell identitet, nationell kultur och livsstil.

Bland britter som upplevde att landet förändrades på ett för den egna gruppen gynnsamt sätt var stödet för brexit bara 25 procent. Men bland folk som uppgav att Storbritannien förändrades på ett sätt som försämrade för den egna gruppen rusade stödet för brexit upp till 76 procent. Många av dessa hade heltidsjobb med normal lön. Och trots en ekonomi i tillväxt bar de ändå på en känsla av kulturell och social förlust. De upplevde ett samhälle i förfall, förutspådde att tillvaron i framtiden skulle bli kärvare än den är nu och ansåg att ingen makthavare tycktes bry sig.

Föreställningen att populismen enbart är sprungen ur ekonomiska tillkortakommanden har blivit ett slags snuttefilt för dem som vägrar erkänna att väljarna bryr sig precis lika mycket – och kanske rentav mer ­­­­– om nationell identitet, nationell kultur och sin livsstil, som de bryr sig om materiella ting. Det finns begrepp som vi inte hör så ofta idag, och några av dem är värdighet, gemenskap, tillhörighet och tradition. En lärdom från det senaste decenniet i politiken är att denna grundläggande känsla av kulturell osäkerhet spelar enormt stor roll för människor, och att de ofta är villiga att offra en viss ekonomisk tillväxt för att bevara vad de håller kärt. Medborgarna utvärderar inte samhällets tillstånd enbart utifrån bruttonationalprodukten.

Socialdemokraterna må ha behållit makten, men de gjorde det samtidigt som väljarandelen sjönk till den lägsta sedan 1908.

Vänsterns oförmåga att acceptera och bemöta denna kulturella otrygghet, på samma sätt som de annars skulle ha bekämpat ekonomisk otrygghet, är en avgörande faktor bakom att socialdemokratiska och socialistiska partier över hela Europa kämpar för sin överlevnad. På senare år har partier till vänster störtdykt till historiskt låga nivåer i demokratier som Tyskland, Italien, Tjeckien, Frankrike, Nederländerna och Österrike.

En demonstrerad oförmåga att erkänna att oron för ens kultur, identitet och nation är något annat än simpel rasism och främlingsfientlighet.

I Sverige också. Socialdemokraterna må ha behållit makten, men de gjorde det samtidigt som väljarandelen sjönk till den lägsta sedan 1908. Socialdemokratins kraftiga nedgång beror knappast enbart på att den inte nått ända fram med fördelningspolitiken eller jämlikheten under sin tid vid makten. Den härrör också från en demonstrerad oförmåga att erkänna att oron för ens kultur, identitet och nation är något annat än simpel rasism och främlingsfientlighet.

På vänstersidan kanske någon blickar på utvecklingen i Storbritannien som en väg framåt, där Jeremy Corbyn har gjort socialdemokratiska Labour mer radikalt. Men Labours otippat starka väljarstöd har mer att göra med tur än med ideologi. Samma spänningar som sliter sönder vänstern i övriga Europa känns också av här i Storbritannien. Men de döljs av ett valsystem, där väljarna alltid tvingas ta ställning mellan de två stora partierna. Under vilket annat system som helst, hade Labourmandatet i det nordliga, arbetarklassiga, brexit-dominerade Hartlepool och Labourmandatet i medelklassiga, remain-röstande Londonstadsdelen Hornsey and Wood Green tillfallit två helt olika partier. De socialdemokrater som tror att Corbyn sitter inne med svaret bör tänka om.

Demokraterna i USA har vunnit majoriteten av rösterna. Men samtidigt äts de upp inifrån av en splittrande form av identitetspolitik. Den är inte inriktad på att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Tvärtom ältar den snarare historiska oförrätter, ”kulturell appropriering” och ”vita privilegier”. Den låter inte människor utgå från vilka de är och vad de kan utvecklas till, utan definierar dem utifrån grupptillhörighet och eventuell status i en tänkt offerhierarki. När det enda man pratar om är vad som skiljer människor åt, och inte vad som för dem samman, kan man knappast bli förvånad om andra grupper i samhället – som vita arbetare, eller socialkonservativa – också organiserar sig efter etniska skiljelinjer. Liberalerna tvingas nu till ett krig på två fronter: inte bara mot illiberala populister utan också för att förhindra att den egna rörelsen kidnappas av människor som inte är särskilt liberala alls.

En del av detta förutsågs för länge sedan. 1985 beskrev forskaren Adam Przeworski det problem som socialdemokratin oundvikligen skulle behöva konfrontera när den tvangs försöka hålla ihop en väljarkår bestående av både universitetsutbildad medelklass med allt tydligare socialliberala värderingar och arbetarklass utan studiebakgrund med mer socialt konservativa åsikter om företeelser som invandring, flyktingar och det europeiska projektet.

Den utvecklingen gjorde det möjligt för nationalistiska populister att bygga starka arbetarklassrörelser. Industriarbetare svetsades samman med både lågutbildad arbetskraft i tjänstesektorn och med egenföretagare. Och många av dessa arbetare har goda skäl att känna sig både utsatta och eftersatta. I åtskilliga avancerade ekonomier är arbetarnas andel av nationalinkomsten lägre idag än på 1970-talet. Många i de här grupperna har också en poäng, när de hävdar att de saknar en röst i regeringen. För samtidigt som andelen kvinnor och minoriteter i våra lagstiftande församlingar har ökat – vilket ska applåderas ­– har andelen med arbetarklassbakgrund och utan utbildning sjunkit, vilket några av mina statsvetarkollegor har visat.

Den liberala demokratin visade sig överlägsen kommunismen och fascismen, bland annat för att den ansågs tillfredsställa vårt mänskliga behov av erkänsla – att bli sedd och respekterad. Men idag är det uppenbart att stora grupper människor inom våra politiska system inte anser sig få vare sig röst, representation eller respekt. Spänningen förstärks inte bara av att det tillkommit nya och betydligt mer laddade företeelser, som flyktingfrågan, invandring generellt, den europeiska integrationen och islam, utan förvärras också av en tilltagande polarisering i samhället. Den radikala vänstern och de gröna lockar den socialliberala medelklassen. Men de arbetare som erfarit att den ökade mångfalden och de fria marknaderna inte alltid varit gynnsamma för dem själva eller deras kollektiv, dras till de konservativa, till nationalpopulisterna eller till apatin. Alltmedan de ignoreras eller föraktas av en ständigt mer isolerad, intellektuell och vänstervriden politisk klass – det samhällsskikt som Thomas Piketty döpt till den brahminska vänstern efter hinduernas högsta kast.

Ett motmedel mot polariseringen vore att, på något sätt, hitta en kompromiss mellan dessa grupper. Men det verkar för ögonblicket inte särskilt sannolikt.

Hellre än att ge minsta inflytande till Sverigedemokraterna har den sittande regeringen accepterat att genomdriva skattesänkningar, avreglera arbetsmarknaden, släppa fram ett ökat inslag av marknadshyra i bostadsbeståndet, samt fortsätta med invandringen av lågkvalificerad arbetskraft. Utan kompromissvilja ifrån etablissemanget, kommer sådana reformer nästan garanterat skapa ökat stöd för de populistiska uppstickare som nu attackerar den liberala mitten från två håll: med krav på ekonomisk trygghet såväl som på kulturell trygghet.

Jag får ofta frågor från folk i affärslivet och finansvärlden om företeelser som brexit, Trump eller Sverigedemokraterna. Kan de liknas vid att vi är i slutet av en tillfällig period av volatilitet, hög risk och svängighet på börsen? Eller är vi på väg in i en helt ny disruptiv era av förändring?

Som jag ser det, om jag kliver ett steg bakåt och tar in den vidare bilden, och även beaktar de underliggande strömningar som flödar genom våra demokratier, är det åtminstone troligt att det handlar om en tids volatilitet, men som på kort sikt kommer att öka.

Vi vet att invånarnas oro inför snabba befolkningsförändringar sannolikt kommer att tillta. Europa åldras. I delar av Centraleuropa och Östeuropa krymper befolkningarna, och kontinenten kommer att behöva ett inflöde av ny arbetskraft. En del väljare kommer inte att bry sig om det över huvud taget. Men som vi har sett i länder som Sverige, Italien, Polen, Ungern och Storbritannien finns det väldigt många väljare som känner en fundamental oro inför både storleken och hastigheten på förändringarna.

Några nya ledargestalter eller förenande politiska projekt har ännu inte uppstått, och det finns ingen garanti att sådana någonsin kommer.

Vi vet också att den ekonomiska ojämlikheten, och känslan av relativ försämring, lär finnas med i bilden för överskådlig tid. Inte minst som den globala tillväxten börjar stagnera, med ett mindre hett Kina och ett stagnerande Europa. Och slutligen vet vi att våra traditionella partier är helt oförmögna att gjuta nytt liv i sina ideologier så att de passar vår tid, eller att överbrygga klyftan mot de desillusionerade väljarna. Några nya ledargestalter eller förenande politiska projekt har ännu inte uppstått, och det finns ingen garanti att sådana kommer.

Det kan bli så att Västeuropa faller in i linje med den modell som utkristalliserats i Central- och Östeuropa. Där har försvagade band mellan väljare och valda lett till att nya partier ersatts av ännu nyare. Mitten har trängts ihop mellan utmanare och oförutsägbara väljare.

Inget garanterar att en ideologi eller ett parti lever vidare för evigt.

Vad som däremot tycks troligt, i alla fall för mig, är att det är först när vi blickar tillbaka på denna tid, som vi kommer att se att det som föreföll vara en flyktig proteströrelse i själva verket var ett genomgripande skifte i vårt politiska liv.