För min dotter

När neurobiologen Sam Harris och neuroendokrinologen Robert Sapolsky hade övertygat mig om att fri vilja inte existerar nåddes jag av en större ödmjukhet inför andra personers beteenden och svårförståeliga val. Ödmjukhet ska dock inte förväxlas med en ovilja att kritisera dåliga idéer. Idéer ska kritiseras, försöka falsifieras och brytas ner för att så småningom kunna byggas upp till något bättre. Inga idéer ska vara heliga. Denna åsikt bär jag oavsett om det gäller naturlagar eller vad en helig skrift har att säga om samkönad njutning.

Under åren 2009 – 2012 var jag i början av mina biologistudier och hade precis fått upp ögonen för Sam Harris, filosofen Daniel Dennett, evolutionsbiologen Richard Dawkins och författaren, journalisten, universalgeniet tillika legenden Christopher Hitchens – The four horsemen.

Jag började plåga mina vänner med tankar, funderingar och åsikter gällande interaktionen mellan islam och den svenska värdegrunden – två idéer som jag personligen inte tror på.

Jag fascinerades av diskussionerna, takhöjden och deras skarpa kritik mot världsreligionerna. Mina tankar kring vikten av kritisk granskning av idéer, och speciellt hur religioner barrikaderade sina idéer med att förklara dem som heliga och ofelbara fick mig att intressera mig för dem än mer. Kombinationen av den uppsjö av dåliga idéer som flertalet religioner består av, tillsammans med hur de undgick öppen kritik, gjorde att det inte dröjde länge förrän jag själv började tillämpa samma epitet som Hitchens – ”anti-teist” alltså snäppet mer kritisk till religiösa idéer än de som kallar sig för ateist.

Flytt till parallellsamhälle

Min anti-teistiska inställning tog en ny nivå för två år sedan, då jag bosatte mig på området Söder i Helsingborg – ett av landets nyetablerade islamiska parallellsamhällen. En flytt som bidrog till att jag blev än mer övertygad i min anti-teism. Jag började plåga mina vänner med tankar, funderingar och åsikter gällande interaktionen mellan islam och den svenska värdegrunden – två idéer som jag personligen inte tror på.

Många är dock de som menar att skapelseberättelserna står för sig själva, att de inte kan utsättas för ifrågasättande eftersom de berör frågor som ej kan falsifieras enligt klassisk Karl Popper-anda. Det är dock ett värdelöst argument för att skydda religiösa idéer från kritik – i synnerhet när det gäller idéer som vill förbjuda andra idéer och ta monopol på vad som är bra och vad som är haram.

Jag håller med både Sam Harris och författaren Ayaan Hirsi Ali om att islam är en synnerligen farlig idé, även i jämförelse med de andra stora monoteistiska världsreligionerna. Denna åsikt delas nog även av alla de hundratusentals nysvenskar som flytt till Norden för att undkomma det hot som islam och islamism utgör i deras hemländer.

En kultur kan förekomma utan religion, men en religion kan aldrig existera utan kultur.

Jag kanske är yrkesskadad, men jag ser mer eller mindre allt ur mina evolutionsbiologiska glasögon. Så även kultur, alltså information som nedärvs via inlärning – från en individ till en annan och från en generation till nästa. Kultur är inte något typiskt mänskligt, utan är ett vida spritt fenomen i djurens rike, med exempel från både fågel, fisk och mitt emellan. Många kulturer påverkar utövarens överlevnads- och reproduktionsmöjligheter och kan således ha ett adaptivt värde för individen.

En kultur kan förekomma utan religion, men en religion kan aldrig existera utan kultur. Och det är här det blir tydligt för mig varför islam måste kritiseras – det är nämligen ett paraply av många minde bra kulturer. Därinunder idéer som medför en negativ effekt på mer än 50 procent av alla människor, häribland kvinnor, homosexuella samt alla andra individer som av en eller annan anledning ej accepteras av den strikta muslimska tron. En viktig parentes: en studie visade att 65 procent av europeiska muslimer (svenskar inkluderade) anser att islams regler är viktigare än lagarna i landet som de är medborgare i – det kära läsare, det är oroväckande.

Religion ur ett evolutionärt perspektiv

Ur ett evolutionärt perspektiv är det tämligen enkelt att förklara religion. En gemensam tro generar sammanhållning i gruppen, det skapar ordning i kaoset och hierarkiska maktstrukturer som kan vara fördelaktiga för trossamfundets medlemmar. Urkunderna kan alltså vara evolutionärt effektiva. Sammanhållning och tillit mellan gruppmedlemmar var förmodligen långt viktigare när vi levde i mindre grupper, under en tid då varken Google (för faktakoll) eller Tinder (för spridning av gener) fanns. Sedan 1990-talet har antropologer, med Robin Dunbar i spetsen gett stöd för en hypotes om att vi levt i grupper om cirka 150 individer under majoriteten av vår arts historia.

Även om det exakta antalet nyligen kritiserats, har observationsstudier från moderna jägar- och samlarsamhällen bekräftat att antalet ofta rör sig mellan 100 – 200 medlemmar. Däromkring tycks alltså gränsen för vår kognitiva förmåga att definiera och känna igen alla gruppmedlemmar gå. Okända artfränder har varit förenat med fara och i värsta fall död och, som vi alla vet, skapar döden vissa svårigheter när det kommer till att föröka sig.

Evolutionen har därför gjort människan väldigt fördomsfull. Stefan Löfven ljög när han i intervju i P1 menade att han inte har några fördomar. Nåväl, lika viktig som förmågan att projicera fördomar var under vår tid som jägare och samlare, är förmågan att kritisera dessa projiceringar i dagens globaliserade värld.

Resonemanget kring vår arts historia för mig tillbaka till flytten från trygga multikulturella Lund till den homogena islamiska enklaven Söder i Helsingborg. Från integration och sekularism till segregation och islam – ett miljöombyte som fick mig att må riktigt dåligt. Jag uppskattar objektiv verklighet långt mer än fantasivärldar skapade av ideologiska skäl. Jag har en fästmö, en dotter och en bonusdotter, de är tre av de viktigaste personerna i mitt liv. På homogena Söder i Helsingborg blev detta tre skäl för stark oro; en betydande proportion av de artfränder som förekom i detta för mig nya habitat var nämligen överens om att kvinnans kropp är awrah. Ordet är arabiska och översätts till ”defekt” eller ”bristfällig”. Kvinnans kropp ska med anledning av awrah skylas. Om inte, kan kvinnans kropp i värsta fall leda männen till sådan frestelse att de ej kan ansvara för sina instinkter.

Inte nog med det, kanske växer min son upp och blir homosexuell?

Och där stod jag – i den goda doften av perfekt tillagad falafel, bland skylda kvinnor och stirrande män. Mina habitatfränder hade helt plötsligt blivit ett hot mot den frihet som alla i min familj förtjänar, även de som saknar en Y-kromosom. Inte nog med det, kanske växer min son upp och blir homosexuell? Och jag då – jag älskar ju att tänka fritt och prata om allt, högt i tak är min melodi – hur skulle det gå bland dessa grannar?

Fel att böja sig

Många innan mig har sagt det, men det är viktigt så jag säger det igen: det är fel av oss sekulära att böja oss, att anpassa vårt system efter islam. Att tolerera intolerans är detsamma som intolerans.

För att citera exmuslimen Omar Makram ”det är fel av oss i väst att försvara niqab och hijab”. En liten parentes, hur svenska intersektionella feminister kan vara för import av islam när islam som idé är ett direkt hot mot jämställdhet? Det är en tankeekvation jag aldrig lyckas lösa. Svaret är nog tyvärr mer dystert än svårt, från många diskussioner har jag lärt mig att den högljudda woke-rörelsen sällan klarar av att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Nu tappade jag tråden helt och hållet, just ja – mina gener – de som inte ändrats vidare mycket sedan de förekom i mina förfäders kroppar i Sydvästra Afrika. Att leva så nära inpå en idé, för mig så främmande, påverkade mig fysiskt och psykiskt. Jag såg förtrycket på nära håll.

Jag minns en gång förra sommaren när jag och min sambo arbetade med att konvertera vår Volkswagen Crafter till en så kallad ”camper van”. Ett annat par, i ungefär samma ålder som vi stannade till för att prata. Det visade sig att de också höll på att bygga en camper van. Men de arbetade inte med sin van-konvertering där vi bodde, nej, mannen i förhållandet hade hyrt en inhägnad plats att bygga på 10 minuter utanför centrum. Det var ensligt och perfekt tyckte han, i synnerhet eftersom hans partner inte bar niqab eller burka. Hon bar endast hijab och han poängterade att han tröttnat på att männen i deras bostadsområde hade sett hennes ansikte när de stod längs gatan och byggde på bilen. En annan muslimsk herre med ursprung från Marocko berättade för mig att tjejer som haft fler än två sexpartners är slampor, horor. ”Man kan ligga med dom men absolut inte gifta sig med en sådan lättlurad tjej”.

Jag har haft diskussioner med muslimska män vars åsikter på allvar utgör ett stort hot mot framtida generationers tjejer och homosexuella. Även tatuerade (anses haram inom islam, man bör inte förändra sin kropp), musikälskare och fritänkare kan komma att ligga pyrt till, beroende på hur strikt Koranen följs. Eftersom blotta vetskapen om att min icke-tro på Allah kan generera en känsla av hat och straffbenägenhet hos den goda muslimen så valde jag att framföra min kritik på andra platser än i habitatet jag befann mig i. Fegt menar nog vissa av er, må så vara, evolutionsbiologi bryr sig dock inte om dylika värderingar, jag är ett däggdjur som gör vad jag måste för att öka min avkommas överlevnadschanser.

För att återknyta till destruktiva kulturer – svensken har ett nästan perverst behov att falla inom den ”rätta” värdegrunden. Att befinna sig i den, för stunden, korrekta åsiktskorridoren är viktigt för att inte bli utstött av gruppen. Var aldrig först med något för då grillas du av det kulturella medborgargardet.

Islam är en religion som grundar sig på boken Koranen och Koranen har relativt många idéer värda att ifrågasätta – precis som alla heliga skrifter.

Jag tror dock att många av oss innerst inne är varse att islam inte är kompatibelt med ett jämställt och demokratiskt samhälle. Det blir därför en kognitiv dissonans av rang när vår kultur inte tillåter oss att kritisera en religion utan att disrespektera den religiösa. Även den troende muslimen är ett offer för sina gener och sin miljö och blir på så vis en ”ofrivillig” följare av islam och de omoraliska kulturer som existerar under det paraplyet.

För mig är det enkelt, kanske för enkelt? Definitionen av en muslim är en individ som tror på islam. Islam är en religion som grundar sig på boken Koranen och Koranen har relativt många idéer värda att ifrågasätta – precis som alla heliga skrifter. Känner du dig kränkt? Då är min önskan att du flyttar till ett land där din heliga bok inte får kränkas, alternativt att du vänder din ilska till något kreativt och tar dig an debatten – verbalt.

Alla muslimer håller ett liknande paraply av religiösa kulturer i handen, däri den semantiska förklaringen av ordet muslim: anhängare av islam.

Att generalisera om islam

Nu kanske du tänker, ”ja fast…” NEJ! Man kan inte plocka russinen ur en kaka om kakan är en helig skrift. Till alla ni selektiva monoteister som läser detta: vilka är ni med makt nog att yttra er om gud fader haft rätt på sidan 104 men fel på sidan 257? Det narcissistiska karaktärsdrag som krävs för att plocka ut godbitarna från en helig skrift bör räcka gott och väl till att författa sin egen heliga skrift, kanske till och med bli sin egen gud. Som Hitchens sa: ”The man who prays is the one who thinks that god has arranged matters all wrong, but who also thinks that he can instruct god how to put them right.”

Nåväl, akten att dra slutsatser från grupper kallas att generalisera och vi människor gör det hela tiden, ibland korrekt, ibland fel. Ibland faller våra generaliseringar innanför den ”goda” åsiktskorridoren, ibland utanför. Hur väl våra generaliseringar korrelerar med den objektiva verkligheten beror dels på den data vi väljer att stoppa in i våra modeller, dels på hur vi hanterar utfallet rent känslomässigt. Om vi kan lägga känslorna åt sidan är min bestämda åsikt att vi kan generalisera och med våra generaliseringar hamna nära den objektiva verkligheten. Men varför ska vi göra det? För att vi måste förstå de förändringar som sker i samhället när frekvensen av främmande icke-sekulära kulturer ökar. Låt mig gräva lite djupare i detta.

I mitt arbete som forskare generaliserar jag på daglig basis. Jag jämför medelvärden och dess spridningsmått i tappra försök att närma mig en beskrivning av objektiv verklighet. Inom naturvetenskapen tar vi allt som oftast hjälp av statistiska verktyg. I vår verktygslåda finns statistiska tester som berättar för oss hur säkra vi kan vara på att de skillnader som föreligger mellan individer i grupp X och grupp Z är orsakade av en verklig faktor, alltså inte slumpen. Det finns även gott om tester som kan hjälpa oss att definiera de faktorer som orsakar de skillnader vi studerar. Det finns mer eller mindre alltid datapunkter som överlappar de olika gruppmedelvärdena – vissa individer i grupp X påminner om individer i grupp Z och vice versa. En datapunkt som befinner sig långt från gruppmedel kallas ofta för ”outlier”, mer om det nedan.

Vi behöver dock inte alltid tillämpa statistik för att kunna dra slutsatser om skillnader i medelvärden. Vissa mönster är så tydliga att statistik blir överflödigt. Är män längre än kvinnor? Det enda som krävs för att inducera en sannolik slutsats om att män i medeltal är längre än kvinnor är tid, öppna ögon och ett gäng interaktioner med individer av båda könen.

Med samma simpla metodik kan vi med stor sannolikhet säga att individer i gruppen ”nazister” tycker sämre om judar än vad individer i gruppen ”icke-nazister” gör. Är nazister dåliga i ett samhälle där det finns judar? Ja. Bör vi kritisera och reducera frekvensen av nazism? Ja. Varför? För att vår moral gör oss skyldiga att bekämpa idéer som ökar lidande hos våra artfränder (vårt moraliska ansvar stannar så klart inte vid människan, men det får bli en annan text). Bör vi vara rädda för att kränka nazistens idéer? Nej. Många är dock de som menar att man inte kan generalisera när det handlar om människor. Att man inte kan tillämpa jämförande medelvärden mellan grupper för att dra slutsatser om exempelvis relativ moral och diverse beteenden. Ingen har sagt det bättre än författaren Svante Folin, så jag väljer att använda mig av hans slutord i De flesta kulturer är rena skräpet:

”Den sekulära kumulativa tankeprocess som kritiskt ifrågasätter alla dogmer, heliga kor och tabun har varit spektakulärt framgångsrik när det gäller att behärska verklighetens materiella aspekter. Alla andra kulturer, inklusive de som tillber Allah, måste anpassa sig till det naturvetenskapligt-tekniska paradigmet eller gå under. Det går inte längre att upprätta mentala kulturreservat.”

Vi kan, i frågor kring exempelvis jämställdhet, brott och straff eller liberala värderingar härleda generella och tämligen säkra slutsatser från empiriska erfarenheter och ett induktivt resonemang. Dessvärre är det många akademiker som väljer att inte tro på denna metodik, vilket blir en aning ironiskt eftersom dessa individer generaliserar dagarna i ända. Men det är klart, hur försurningen påverkar korallreven eller hur konditionsträning påverkar ämnesomsättningen är frågor som kan utforskas utan risk. Att generalisera kring en minoritetsgrupp i den humanitära supermakten Sverige medför betydligt större risk – man får ju passa sig så att man inte hamnar i facket ”fel värdegrund”, för då kanske inte Kakan vågar skicka den där inbjudan till Elle-galan 2023.

Vi bör generalisera

Jag är övertygad om att vi kan, och bör, generalisera även när det går utanför den berömda åsiktskorridoren. Ett konstaterande likt ”rökning ger cancer” bemöts aldrig av ett motstånd eller kritik, trots att det finns fullt av exempel som i mer än 70 år rökt två paket om dagen utan att ackumulera en enda cancerogen mutation. Att använda dessa undantagsfall som motargument till det faktum att rökning ger cancer faller på sin egen dumhet. Vad jag inte kan förstå är varför det anses accepterat, och nästan förväntat, att man använder dylika statistiska ”outliers” för att försvara islam som idé.

Hur islam påverkar samhället är en direkt funktion av de generella åsikter som bärs av trossamfundets medlemmar. Undantagsfall finns inom alla grupper – som jag, en sekulär svensk som inte tolererar intolerans. En tro på Koranen frontalkrockar med ett fritt och jämställt samhälle, men om du påtalar detta möts du av motstånd. Till er som aldrig vågat testa så kan jag meddela att motståndet är stort, huvudrollen i svensk kultur spelas ju som redan nämnts av en karaktär som respekterar intolerans för den rätta värdegrundens skull. Min personliga rädsla efter att ha mött det jag mött under tiden jag kritiserat islam är att vi snart når en punkt där tolerans, jämställdhet och fritt tänkande bara finns kvar i teorin, på ett papper som alla påstår sig skriva under men som ingen står upp för i den globaliserade verkligheten.

Min kritik mot islam har fått människor att stämpla mig som rasist.

Att acceptera ett främmande paraply av idéer utan nyfikenhet är farligt. Här måste vi anamma vår vassa fördomsfullhet och vår unika analysförmåga för att kritisera idéer som går emot den kultur vi genom demokrati byggt upp. En nonchalans mot dåliga idéer är minst lika elakt mot kommande generationer som en nonchalans mot pågående klimatförändringar. Man bör rimligtvis fundera över om vi ska acceptera en idé som menar att kvinnans kropp är awrah och att bögen och kanske även den tatuerade ska straffas. Och låt oss här ta en parallell till klimatfrågan: när jag vill förkovra mig och förstå idéerna kring den koldioxidinducerade uppvärmningen av vår planet läser och lyssnar jag på exempelvis professor Johan Rockström.

På samma vis väljer jag att läsa och lyssna till folk med kunskap och personlig erfarenhet av islam när jag vill förstå den idén. Omar Makram och Ayaan Hirsi Ali har jag redan nämnt men jag vill också tipsa om skribenten Luai Ahmed. Dessa tre är lysande exempel på eminenta islamkritiker vars röster är viktigare och mer objektiva än värdegrundssvenskar som Alex Schulman eller Jan Guillou. Att dessa två icke-muslimer romantiserar islam är kanske inte så konstigt – på Östermalm lär sharialagar aldrig inrättas och det är därför riskfria och enkla­­­ värdegrundspoäng.

Min kritik mot islam har fått människor att stämpla mig som rasist. Det är ironiskt eftersom jag som biolog inte ens tror på raskonceptet hos Homo sapiens. Jag tar givetvis inte åt mig – ingen rationell och fritt tänkande människa blandar ihop kritik framförd mot idéer med kritik framförd mot hudfärg eller nationalitet. Men jag hade ljugit om jag sa att frekvensen stämpelkastare inte stressar mig, i synnerhet när jag funnit dylika strategier vara tämligen vanliga inom universitetsvärlden. Har man inspirerats av Carl Sagan, Richard Feynman och Bertrand Russel ser man inte vetenskap som en arbetsmetodik utan som en livsstil, en livsstil som uppmanar till ett vidöppet sinne och ett kritiskt tänkande, oavsett var i den svenska värdegrundens snäva åsiktskorridor man befinner sig. Ett antiklimax är således oundvikligt när man får ta del av den låga takhöjden på ett svenskt universitet. Dessa statligt finansierade byggnader är lika präglade av värdegrundsideologi som det svenska samhället i stort, ja kanske till och med värre.

Flykten från parallellsamhället

För mig är islam inget mer än ett paraply av kulturer – det är min bestämda åsikt om samtliga monoteistiska religioner. Islams varande hittills är dessutom relativt kort, både ur ett monoteistiskt och historiskt perspektiv. Homo sapiens föddes för cirka 200 000 år sedan. Vår evolutionära resa började dock för cirka 3,7 miljarder år sedan. Islam har funnits cirka 1400 år, alltså under några få generationer (cirka 45). Över tid lär islam gå samma väg som andra värdelösa idéer gjort. Typ vår nordiska asatro. Svante Folin skriver:

”Vördnaden för den ädle vilden är starkare än någonsin, trots att verklighetens vildar varit synnerligen oädla. Samtidigt har det moderna västerlandet blivit besatt av att klassificera och vårda sina etniska minoriteter. Men föreställningen att alla kulturer skulle vara lika bra är ohållbar, både teoretiskt och empiriskt.”

Detta ryms på ett fåtal rader, men har nu tagit mig många fler. Jag har nu lämnat Helsingborg för Svalöv. Det har visat sig att vissa finner valet Svalöv lite konstigt. Många är de som vridit på sig lite obekvämt och hånat fram ”jasså Svalöv, SD-land alltså, hur kommer det sig”? Jag har blivit varse om att det, motsägelsefullt nog, är helt okej att generalisera fritt om vissa grupper, typ folk på landet i Skåne. Denna grupp är tydligen inte alls skyddad från de, i annat fall så avskydda, generaliseringarna av människor. Skånska bönder dras över samma kam – de är SD-jävlar. Här råder inget ”fast…” och inga ”men…”. Det är den ”rätta” svenska värdegrunden i sitt esse. Visst, SD är relativt populära på skånska landsbygden och så även i Svalöv men med en väljarskara långt under 40 procent är epitetet ”SD-land” en dåligt utförd generalisering. Andelen SD-röstare i ”SD-land” är exempelvis långt lägre än andelen brittiska muslimer som anser att förolämpning av islam ska leda till åtal (68 procent), eller, som redan nämnts, andelen europeiska muslimer som anser att islams regler är viktigare än lagarna i deras länder.

Islam har en syn på jämställdhet och frihet som inte går i hand med västvärldens sekulära och liberala värden.

Jag tar inte Svalöv under mina vingar, det finns alldeles säkert gott om dumma idéer i mitt nya habitat. Vita ursvenska män i Foppatofflor som skriker på sina fruar så fort det kurrar lite i magen, eller varför inte mjukisbärande missbrukare som har råd med amfetamin trots att de aldrig skattat en krona. Hur som helst, frekvensen av islam är låg och så även min ångest.

För min dotter. Islam har en syn på jämställdhet och frihet som inte går i hand med västvärldens sekulära och liberala värden.

Min dotter är inte, och kommer aldrig vara, awrah!