Ludde Hellbergs granskning i Kvartal visar att när verkligheten inte passade manus är det verkligheten som verkar ha fått strykas, eller klippas om. Sällan har väl därför en analys landat så fel som eftersnacket till årets Guldbaggegala mellan SVT:s filmkritiker Fredrik Sahlin och kulturjournalisten Ika Johannesson. Sahlin sade att det hade varit ett mellanår för spelfilm men ”ett väldigt starkt dokumentärår och det märks genom att dokumentärer har smugit sig in i angränsande kategorier, bästa regi, bästa foto, bästa manus”.
– Årets bästa dokumentär är ”Sabaya”, sade Ika Johannesson och vände sig till kvällens vinnare, regissören Hogir Hirori. Sabayas vinst framstår nu som allt annat än ett styrkebesked för svensk dokumentär, och en orsak till sakernas tillstånd verkar vara att dokumentärgenren i allt för stor utsträckning har flutit ut i fiktionens domäner.
Det slående med Sabaya är att trots att regissören tagit sig stora friheter så är det inte en bra film.
Dramaturgin i Sabaya är som hämtad ur Robert Mckees Story, en handbok för att skriva Hollywodfilmer: PROTAGONISTEN/HJÄLTEN (familjefadern Mahmud) och hans medhjälpare (Ziyad) måste ge sig ut i en främmande och farlig värld (al-Hol-lägret) för att kämpa mot ANTAGONISTEN/FIENDEN (IS). Under hjältens väg genom filmen vänder han den ursprungliga konflikten (harmonin bryts: IS rövar bort yazidiska flickor som sexslavar, personifierat av OFFRET Leila) till sin motsats: LYCKLIGT SLUT ( harmonin återställs: Leila och andra kvinnor räddas och återförenas med sina familjer).
Men i verkligheten var det först när ett flertal av kvinnorna lurats eller pressats att överge sina barn som det ”lyckliga slutet” kunde filmas.
Som Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén sa när hon kommenterade Kvartals artikel på tisdagen i P1 Kultur så har kvinnorna utsatts för en serie av övergrepp: först som sexslavar åt IS, sedan tvingats skiljas från sina barn och därefter blivit objekt i en film där männen är hjältar.
Det slående med Sabaya är att trots att regissören tagit sig stora friheter så är det inte en bra film.
Man kommer aldrig nära filmens huvudpersoner, inte heller Leila – vilket kan bero på att det nu framkommit att Hirori maximalt haft några få dagar på sig att filma henne. Mahmud genomgår aldrig någon inre utveckling och förblir märkligt apart filmen igenom. En del scener känns som ”apelsin-tv”, där deltagarna berättar vad som just då sker i rutan. I den dramatiska biljaktsscenen där ”Leila” räddas går det över i radioteater. Tittaren ser ingenting förutom väg, svart natt, gult ljus och instrumentbrädan: ”Vi försöker komma undan innan vi tvingas till strid” (ljud av pistol som laddas). När Hogir Hirori nu själv medgett att kvinnan i bilen inte alls är Leila – och att det även klargjorts att ljudet i olika scener måste vara pålagt i efterhand – blir känslan än mer tafflig. All konst är propaganda, som George Orwell sade, men all propaganda är inte konst. Sabaya har dock kompenserat för dålig kvalitet genom att stå för goda värderingar.
Regissören Hirori har i flera intervjuer upprepat att han vill skapa opinion och stöd för ”de verkliga hjältarna” och de yazidiska kvinnor som hålls i fångenskap av IS. Pengarna från filmen ska gå till produktionsbolaget, som i sin tur ska stötta det Yazidiska hemcentret, sade Hirori när han blev intervjuad efter att ha vunnit pris på ”True/False Film Fest”, en amerikansk festival som låter publiken donera pengar direkt till personerna i filmerna. Ingen betvivlar Hiroris engagemang eller det mod han visat när han åkt till al-Hol-lägret med sin kamera.
Alla är eniga om att yazidierna utsattes för fruktansvärda övergrepp av terrorsekten IS. Att filmen upprepar det angelägna budskapet verkar i sig ha blivit en kvalitetsfaktor för många kritiker och jurymedlemmar.
Men Kvartals avslöjande om Sabaya pekar också på ett större problem med dokumentärbranschen.
2,6 miljoner kronor från Filminstitutet
Hogir Hirori har haft en segerparad med tunga priser sedan Sabayas världspremiär på Sundancefestivalen, 2021 då den vann pris för Bästa regi i klassen World Cinema. Den vann även Guldbaggen 2022 och Stockholms filmfestivals pris för bästa dokumentär, bara för att nämna några utmärkelser. Det som branschen belönar är inte i vilken utsträckning filmen ger en rättvis bild av verkligheten.
Svenska filminstitutet har gett två miljoner kronor i produktionsstöd till Sabaya och gav i november ytterligare 600 000 kronor till Hogir Hirori och producenten Antonio Russo Merenda för att utveckla nya projekt, baserat på Sabayas internationella och nationella framgångar. Filminstitutets avdelningschef för kommunikation Mia Enayatollah mejlar som en kommentar på Kvartals avslöjande att de nu ska gå igenom de olika uppgifter som har framförts för att försöka få en bättre förståelse för vad som har hänt. ”Vi behöver få tid på oss att gå igenom de olika delarna av detta.”
Filmen är en samproduktion med SVT, och ansvarig utgivare och projektledare från SVT:s sida är Axel Arnö. Han är också programchef för Dokumentär och Vetenskapsredaktionerna, ett av de tyngsta journalistiska uppdragen i Sverige. Han verkar genuint förvånad när Ludde Hellberg visar honom felaktigheterna i filmen. Det är bra att han nu medger att filmens trovärdighet är skadad och säger att han ska undersöka uppgifterna – även om han något motsägelsefullt samtidigt hävdar att Ludde Hellberg förtalar filmen – men borde inte de kritiska frågorna ha ställts i ett tidigare läge? Åtminstone när tidningen New York Times avslöjade att flera av kvinnorna i filmen inte hade givit sitt medgivande till medverkan? Just den kritiken togs faktiskt upp i eftersnacket till Guldbaggegalan. ”Hur hanterade du det?” frågade Ika Johannesson.
– Jaha, fejk news, sade Fredrik Sahlin och gick vidare till det han tyckte var mer angeläget.
– Det var en artikel, men sedan visade det sig att ingen i filmen hade sagt det som sades i artikeln så det var jättekonstigt … Det var felaktigt det som stod i artikeln, sammanfattade Hirori i ett försvar som låter snarlikt det han använde mot Ludde Hellberg i Sveriges Radios Studio Ett.
– Jaha, fejk news, sade Fredrik Sahlin och gick vidare till det han tyckte var mer angeläget: ”Det är vidriga öden för kvinnorna så klart. Hur många kvinnor har ni liksom räddat?”
I november publicerade Kvartal en granskning av SVT-dokumentären Abolis resa som tilldelats 1,7 miljoner kronor i produktionsstöd från Filminstitutet. Även i det fallet undanhölls viktiga fakta från tittarna och mycket talar för att händelseförloppet i filmen är uppdiktat. Men trots att det gått ett halvår ligger filmen fortfarande kvar på SVT Play okommenterad med felaktigheter i presentationen. Den gången kunde inte filmens producent Antonio Russo Merenda överhuvudtaget förstå invändningen att dokumentären gled på sanningen. Det viktiga var i stället regissörens perception of reality. ”Nyhetsjournalistik har inte med dokumentärfilm att göra”, sade Merenda som även är producent för Sabaya. Kriteriet för en dokumentär verkar alltså enligt producenten inte vara en autentisk verklighetsbeskrivning utan det som kallas truthiness, att det känns sant.
Ansvarig för produktionen Abolis resa från SVT:s sida var den mångårige producenten Lars Säfström, som även är tackad i eftertexterna på Sabaya.
Man kan jämföra med den granskning som Kvartals Ludde Hellberg nu har gjort av Sabaya. Redaktionen, undertecknad, Jörgen Huitfeldt och Ludde Hellberg har inför publicering gått igenom rad för rad i texten för att hitta möjliga fel. Samtliga kritiska påståenden kommer från flera av varandra oberoende källor. Vi har fått in mycket allvarliga anklagelser som vi valt att inte publicera eftersom de har kommit från bara en källa eller på grund av att uppgiften kan få konsekvenser för källor. Det är alltid möjligt att det kan smyga sig in fel ändå, men om det skett kommer vi att vara öppna med det. Nackdelen med den typen av arbetsmetod är naturligtvis att Hellbergs artiklar blivit mindre saftiga och klickvänliga än vad de kunde ha varit.
Man kan inte ställa samma krav på en subjektiv dokumentärfilm som på ett nyhetsgräv, men man kan kräva att filmens regissör inte ska mörklägga avgörande fakta eller fejka scener och man kan efterlysa en självreglerande kultur i branschen och i pristävlingar. Vi vet att filmens regissör Hogir Hirori blivit tillsagd av åtminstone en berörd kvinna att Mahmud behandlade kvinnorna ”värre än vad IS gjorde”. Hirori sade då till kvinnan att om han vetat om det skulle han inte ha använt filmmaterialet, men det har Hirori inte nämnt när han tagit emot priser.
På tisdagen sade Hogir Hirori i Sveriges Radios Studio Ett att verkligheten är komplicerad vad gäller barnens situation.
Tänk vilken dokumentär Sabaya hade kunnat vara om Hirori vågat släppa fram just en komplicerad bild av verkligheten, där det saknas entydiga hjältar och där kvinnornas och barnens vilja hade tydliggjorts. Tänk om filmen vågat rota i verkligheten bakom huvudpersonens sammanbitna ord: ”De ska tillbaka till sin religion och kultur”. Då hade Sabaya kunnat vara en fantastisk film. Ansvaret för att hjältesagan verkar ha fått gå före verkligheten faller även på filmens producent, ansvarige utgivare och projektledare. Den här gången räcker det inte med att SVT-cheferna själva gör en utredning där de landar i att ledningen inte har begått några fel.