Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Polisforskning – en olustig historia

Polisaspiranter under utbildning. Foto: Lars Pehrson/TT

Polisledningens agerande kring forskning är uppseendeväckande – deras retorik om kunskapsstyrd polis framstår mest som tomt prat, skriver Johannes Knutsson, professor emeritus vid norska polisuniversitetet, som gått igenom flera fall av oklarheter inom polisforskningen på senare år.

Av Johannes  Knutsson | 31 maj 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 11 min Skärmläsarvänlig
I korthet
När polisutbildningen reformerades på 1980-talet inrättades vid dåvarande Polishögskolan en professur i polisforskning samt ett antal forskartjänster. Vid början av 1990-talet var forskningsenheten stark. Men ända sedan 1970-talet har polisforskning under olika former bedrivits med anknytning till den överordnade polisbyråkratin.1 Redan då var jag aktiv och har på så vis fått unika inblickar.2

Trots skolans högskolestatus lade dåvarande rikspolischef Sten Heckscher ned dess forskningsenhet år 1998.3 Vid högskolan införde han ett förbud att bedriva forskning. Så här kunde det yttra sig: Tre anställda vid Polishögskolan – två med doktors- och en med civilingenjörsexamen, varav två dessutom var poliser – fick år 2007 ett forskningsanslag via Vägverket. Rikspolisstyrelsen slog efter förfrågan fast att projektet inte fick igångsättas: ”Jag har undersökt din frågeställning och forskning är inte tillåtet vid Polishögskolan.”4

Man har även försökt stoppa kurslitteratur. En artikel i Polistidningen hade följande rubrik: ”Rikspolischefen vill ta det unika steget att på eget bevåg stoppa kurslitteratur på polisutbildningen. Enligt flera forskare är det en del av ett försök att styra den fria vetenskapen och tysta kritiker”.5 Rikspolischef Stefan Strömberg hade meddelat polisutbildningarna att de inte skulle ha en kortversion av Stefan Holgerssons doktorsavhandling Yrke polis som kurslitteratur.

Sådana krav om censur vid universitetsanknutna utbildningar6 är snarast förknippade med auktoritära regimer som Polen eller Ungern.

Forskningen om dialogpolisverksamhet

Efter det polisära nederlaget i samband med demonstrationerna i Göteborg 2001 införde polisen en ny taktik att hantera folksamlingar – den särskilda polistaktiken (SPT). Vid införandet deltog jag som observatör och fick syn på de så kallade dialogpolisernas aktiviteter. De var länkarna mellan demonstranter och polisledning. Verksamheten framstod som en genuin polisiär innovation med stor potential för polisen att minska konfrontationer och våld. Tillsammans med forskaren och polisen Stefan Holgersson studerade jag denna verksamhet. Till saken hör att Holgersson på egen hand författade en rapport om dialogpoliskonceptet.7

Resultatet av Holgerssons och mitt arbete kom att ingå i en volym – Preventing crowd violence – med bidrag från framstående internationella experter.8 De bekräftade det innovativa i dialogkonceptet och en engelsk forskare framhöll det i ett engelskt kommittébetänkande som förebildligt.9

Jag föreslog därför till dåvarande rikspolischefen Bengt Svensson att styrelsen borde översätta Holgerssons första rapport till engelska så att svensk polis kunde bidra till utvecklingen av polisverksamheten internationellt och att Preventing crowd violence skulle översättas till svenska för att kunna vara kurslitteratur vid Polishögskolan.10

Rikspolischefen instämde och beslöt att båda verken skulle publiceras av Rikspolisstyrelsen.

Försök att stoppa publikationerna

Men nu stökade det till sig. Några tjänstemän ville av oklara skäl hejda utgivningen av den engelska översättningen av Holgerssons rapport11, trots rikspolischefens beslut. De ville även stoppa Rikspolisstyrelsens utgivning av den svenska översättningen. Tjänstemännen lyckades inte, men försökte sedan minska spridningen av både rapport och bok.12 Internationellt har dock dialogkonceptet via den engelska originalrapporten och översättningen av Holgerssons rapport blivit väl mottaget med genomslag i till exempel England, Sydkorea, flera poliskårer i USA och i Kanada. I Armenien har nu svenska dialogpoliser efter förfrågan lärt ut konceptet.

Rikspolischefen frågade mig om jag kunde bistå styrelsen i dess svar.

År 2009 gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla polisens utvärderingsverksamhet för att därmed bredda och fördjupa polisens kunskapsunderlag.13 Uppdraget ska ses i ljuset av tanken om att verksamheter ska vara evidensbaserade, det vill säga bygga på ”säker” kunskap primärt erhållen via utvärderingar. Rikspolischefen frågade mig om jag kunde bistå styrelsen i dess svar.

Enligt den resulterande skrivelsen14 ska vid rikspolischefens stab Rikspolisstyrelsens funktion för utvärderingsverksamhet upprättas där kvalificerade forskare genomför regelrätta utvärderingar och uppföljningar. Till funktionen hör Rådet för Rikspolisstyrelsens utvärderingsverksamhet, med tre universitetsprofessorer som garanter för kvaliteten på arbetet och att verksamheten bedrivs utan otillbörlig påverkan. En viktig uppgift är att granska och godkänna rapporter.

Ledningen säger nej till föreslagen studie

Rikspolisstyrelsen följde upp sin avsiktsförklaring, och funktionen satte omgående igång sin verksamhet. Från att ha bistått vid upprättandet av svaret kom jag att leda den. Till ett av de föreslagna projekten sa ledningen dock nej. Det rörde sig om en observationsstudie av uniformerat polisarbete. Data var insamlade och endast rapportskrivningen återstod. Vid ett möte bad jag överdirektör Maria Bredberg Pettersson om skälet till nejet, men fick inte någon rimlig förklaring.

I Norge ville rektorn för Politihøgskolen gärna se den resulterande rapporten i skolans forskningsrapportserie, eftersom kunskaper om hur ordningspolisarbetet bedrivs var viktiga för en kommande polisreform i Norge. Jag utbad mig därför om ett nytt möte med överdirektören. Hon framförde dock inte något som helst bärande argument för nejet den gången heller, och jag förbjöds15 att överhuvudtaget yttra mig om diskussionen till någon – inte ens till rådet.

För mig fanns då tre möjligheter: fortsätta som inget hänt, sluta i förtid16 utan att agera eller sluta i förtid, informera rådet och engagera tredje statsmakten. Jag valde alternativ tre.17 En professor avgick omgående från rådet, som ganska snart upphörde att fungera.

En person utan insikter alls i utvärderingsfrågor tog över ledningen. Därmed följde funktionen inte längre utfästelsen till regeringen18 och blev så småningom efter polisreformen år 2015 upplöst.

Två journalister fick storyn under löfte om att inte skriva något innan den norska utgåvan kom ut. Veckan innan rapporten Hva gjør egentlig politiet?19 gavs ut, publicerade flera tidningar en TT-artikel om saken. I Sydsvenskan stod till exempel ”Polisen försökte mörka rapport” följt av ingressen ”Svensk uniformerad polis ägnar bara en procent av sin arbetstid åt den mest uppskattade aktiviteten fotpatrullering. Det visar en ny rapport som Rikspolisstyrelsen (RPS) inte ville veta av”.20 I Aftonbladet förekom en serie artiklar. En av dem hade rubriken ”Spelet bakom den mörkade rapporten” med ingressen ”Och det kan tyckas märkligt att det inom kort publiceras en studie av svensk polisverksamhet på polisuniversitetet i Norge. Särskilt när den kunde ha publicerats under Rikspolisstyrelsen”.21

Hanne Kjöller skrev senare en kritisk krönika i DN med fokus på ledningens agerande mot Stefan Holgersson: ”Polisen: Vill inget se, vill inget höra”.22 I Expressen skrev Anna Dahlberg en övergripande krönika under rubriken: ”Förfallet inom polisen måste hejdas. Det behövs inget mindre än en kulturrevolution”.23

Forskningsbaserad uppföljningsrutin av polisens skjutningar

År 2021 publicerade Polismyndigheten en sammanställning med uppgifter om polisens skjutningar 1990–2020.24 Den bygger på en tillämpning av en inrapporteringsrutin som skulle varit i bruk redan år 2005.

Bakgrunden är som följer: För att följa polisens skjutningar tog en grupp vid Rikspolisstyrelsen fram en särskild rutin baserad på en forskningsrapport från Polishögskolan om polisens bruk av skjutvapen.25 En före detta huvudansvarig för skjututbildningen hade skapat en databas där polisens skjutincidenter var dokumenterade i en mängd olika avseenden. Eftersom vissa polisdistrikt lät bli att rapportera sina skjutningar till Rikspolisstyrelsen var materialet där ofullständigt (bortfall cirka 20 procent). Men skaparen av datasetet kände till detta och begärde även in fallen direkt från dessa distrikt.

Tjänstemännens agerande speglar den trista hållning till polisforskning som finns i den överordnade polisbyråkratin, nämligen självtillräcklighet, inkompetens och kunskapsförakt.

Rutinen grundar sig på rapportens analys av de 430 incidenter som ägt rum under perioden 1985–1998. Den skulle tas i bruk år 2005, men inget hände. Inom ramen för utvärderingsfunktionen gjordes fem år senare ett försök att få igång den. Men tjänstemännen vid styrelsen svarade inte på kontaktförsök och inget hände då heller.

Tjänstemän vid Polismyndigheten utgick felaktigt från att rapporten grundade sig på Rikspolisstyrelsens ofullständiga material och negligerade därför forskningsrapporten vars data skulle utgöra ett referensmaterial till rutinen.26, 27

Tjänstemännens agerande speglar den trista hållning till polisforskning som finns i den överordnade polisbyråkratin, nämligen självtillräcklighet, inkompetens och kunskapsförakt.28

Sammanställningen föranleder två synpunkter. Vådaskotten är inrapporterade via rutinen men redovisas inte, trots att det skulle vara möjligt att se i vad mån skotten som förut utgjorde cirka tio procent av skjuttillfällena blivit färre. Delvis för att minska risken för vådaskott gjorde man år 2012 en förändring i polisens regelverk för skjutvapen.29

Den andra synpunkten gäller den allvarliga utvecklingen av polisiära skjutningar med dödlig utgång. Jämfört med perioden 1990–2012 har de sedan år 2013 drygt fyrfaldigats – från i genomsnitt 0,7 per år till 3,1. Förut slutade knappt tre procent av skjutningarna med dödsfall vilket ökat till nästan nio procent. Detta förhållande kommenteras överhuvudtaget inte i sammanställningen.30

Exemplen visar att den ursprungliga intentionen med rutinen är förfelad. Avsikten var att kunna fånga upp olika skeenden; till exempel att kunna identifiera vilken slags situation som ligger bakom uppgången av de dödliga skjutningarna. Det skulle sedan kunna föranleda en förändring av något slag för att minska dem.

Polisforskning på retur?

År 2018 anställde polismyndigheten en forskningsdirektör med placering vid rikspolischefens kansli. Som forskningsdirektör bör rimligen en av uppgifterna vara att ha överordnat ansvar för Polismyndighetens engagemang i polisforskningsfrågor, men såvitt det går att fastställa hade denne person inte bedrivit någon polisforskning alls. Enligt Polisens mediecenter var hon ännu inte redo för en intervju efter att ha varit i funktionen i drygt två år.31

En annan av de anställda som ska syssla med forskningssamordning har heller ingen erfarenhet av polisforskning. Vid anställningen av den tredje medarbetaren valde Polismyndigheten ytterligare en person utan sådan bakgrund. Doktorsavhandlingen är från hälsovetenskap. En som fick stå tillbaka är docent och professor i polisvetenskap. Sedan 1999 har denne knappt femtio publikationer inom fältet, varav tjugo i vetenskapliga tidskrifter med refereeordning.

Inom universitetsvärlden finns klara regler för meritvärdering, men Polismyndigheten har tydligen vänt dem upp och ner. Man kan fråga sig varför.

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Framställningen kommer inte att beröra forskningen vid de universitetsanknutna polisutbildningarna.
  2. På uppdrag från Rikspolisstyrelsen och med medel från Brå genomförde jag flera projekt. Resultaten publicerades efter sedvanlig kvalitetsgranskning i Brås rapportserie. Se t.ex. Knutsson, J. (1983) Problemen med uppklaringsprocenten. Brå forskning 1982:4, Knutsson, J. (1984) Operation Märkning – ett sätt att förebygga inbrott? Brå forskning 1984:3 och Knutsson, J. och Partanen, P. (1986) Vad gör polisen? Brå forskning 1986:2.
  3. Tjänsterna överfördes till Brå. I strid mot Rikspolischefens förmodan effektiviserades inte polisforskningen av denna överföring – snarare tvärtom eftersom avsevärt färre polisforskningsrapporter publicerades. Se sid. 11–14 i http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:798072/FULLTEXT01.pdf
  4. Citatet hämtat ur ett e-mail till en av forskarna från en tjänsteman vid Rikspolisstyrelsen. Efter diverse turer kunde projektet slutligen genomföras. Se https://docplayer.se/4386667-Polisens-satt-att-genomfora-och-redovisa-lau-tester.html.
  5. https://polistidningen.se/2007/12/rps-bannlyser-kritisk-forskning/
  6. Polishögskolan i Solna var dock en avdelning i Rikspolisstyrelsen.
  7. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:798265/FULLTEXT01.pdf
  8. https://popcenter.asu.edu/content/crime-prevention-studies-volume-26-volume-26
  9. Adapting to Protest: Nurturing the British Model of Policing. London: Her Majesty’s Chief Inspector of Constabulary, HMCI, 2009.
  10. https://static1.squarespace.com/static/5437a800e4b0137bd4ed4b13/t/59474f8e46c3c4bb36a4ae66/1497845680989/Att_forebygga_vald_i_folksamling_.pdf
  11. https://static1.squarespace.com/static/5437a800e4b0137bd4ed4b13/t/594750011b10e3c4c96e684c/1497845774724/Dialogue_bok100630Webb.pdf
  12. Det är symptomatiskt att Polismyndigheten visserligen nämner att SPT stöds av forskning, men inte ger någon hänvisning alls, trots att Polisen i egen regi publicerat forskningsrapporter. Se https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sarskild-polistaktik-spt/
  13. Bakgrunden finns i ekonomistyrningsverkets utredning om polisens styrning och uppföljning. https://www.esv.se/contentassets/35b6c69da0114c158a3cd49e9d68f164/polisen.pdf.
  14. Dnr STA-124-6566-09. Delredovisning Kap 3, Regeringens uppdrag till Rikspolisstyrelsen att effektivisera polisverksamheten, Utvärderingsverksamheten, sid. 20–28, (Ju 2009/9595/PO).
  15. Därmed ville man beröva mig min meddelarfrihet. Att begränsa denna är brottsligt.
  16. Enligt överenskommelsen skulle jag arbeta med uppdraget i fyra år men slutade efter två.
  17. Två seniora amerikanska professorer uppmanade mig att skriva om det hela – det är en principiell etisk fråga hur forskare skall agera i dylika situationer. Berättelsen publicerades med kapitelrubriken Politics, promises and problems: The rise and fall of the Swedish police evaluation unit i en redigerad volym. Se https://www.routledge.com/Applied-Police-Research-Challenges-and-opportunities/Cockbain-Knutsson/p/book/9781138838116
  18. Förloppet finns beskrivet av Hanne Kjöller i En svensk tiger: Berättelser från poliser som vågat ryta ifrån. Skeendet finns återgivet under rubriken: Mer censur och forskningsförakt. Se https://books.google.se/books?id=CvG1DwAAQBAJ&pg=PT48&lpg=PT48&dq=Johannes+Knutsson&source=bl&ots=LwjZgDAfVX&sig=ACfU3U0sS-Sl91Jx4hBeIb2d_cSm5o4nDQ&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiCs72MnqHyAhW0AxAIHbFHB944ZBDoAXoECAYQAw#v=onepage&q=Johannes%20Knutsson&f=false
  19. https://phs.brage.unit.no/phs-xmlui/bitstream/handle/11250/175092/hva%20gj%C3%B8r%20egentlig%20politiet.pdf?sequence=1. I samband med publiceringen blev jag kallad till norska justitieministern som ville ha en föredragning. Senare kom även en svensk utgåva. https://blaljus.nu/sites/default/files/filarkiv/pdf/2012_arkiv/IEI-ResearchReport-12-0004-Holgersson.pdf
  20. https://www.sydsvenskan.se/2012-03-28/polisen-forsokte-morka-rapport
  21. https://bloggar.aftonbladet.se/polisgranskning/2012/03/spelet-bakom-den-morkade-rapporten/
  22. https://www.dn.se/ledare/signerat/polisen-vill-inget-se-vill-inget-hora/
  23. https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/en-raddningsplan-for-polisen/
  24. https://www.google.com/search?q=Polismyndighetens+anv%C3%A4ndning+av+s%C3%A4rskilda+hj%C3%A4lpmedel+f%C3%B6r+v%C3%A5ldsanv%C3%A4ndning&rlz=1C1EODB_enSE513SE664&oq=Polismyndighetens+anv%C3%A4ndning+av+s%C3%A4rskilda+hj%C3%A4lpmedel+f%C3%B6r+v%C3%A5ldsanv%C3%A4ndning+&aqs=chrome..69i57j69i61.1111j0j15&sourceid=chrome&ie=UTF-8
  25. Knutsson, J. och Strype, J. (2002) Polisens bruk av skjutvapen. Rapport 2002:1, Polishögskolan.
  26. Se sid 36 https://www.google.com/search?q=Polisens+anv%C3%A4ndning+av+skjutvapen+och+eventuella+behov+av+%C3%A5tg%C3%A4rder&rlz=1C1EODB_enSE513SE664&oq=Polisens+anv%C3%A4ndning+av+skjutvapen+och+eventuella+behov+av+%C3%A5tg%C3%A4rder&aqs=chrome..69i57.1004j0j15&sourceid=chrome&ie=UTF-8
  27. Materialet har kommit till bruk i två internationella publiceringar – Knutsson, J. och Strype, J. (2003) Police Use of Firearms in Norway and Sweden – the significance of gun availability, Policing and Society, samt Kuhns, J.B. och Knutsson, J. (red) (2010) Police Use of Force: A Global Perspective, Praeger. Greenwood Press.
  28. Se https://polistidningen.se/2016/02/bristande-kompetens-i-polisens-overordnade-byrakrati/
  29. Se sid. 14 http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1620525&dswid=-6309
  30. Holgersson och Westman (2021) pekar på en ökad fokusering till ”värsta scenarier” vid skjututbildningen som en möjlig förklaring till uppgången. Se sid 13-17 https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1620525/FULLTEXT01.pdf
  31. Se inledningen till artikeln Polisen och vetenskapen – Polistidningen där forskningsdirektören överhuvudtaget inte har något att tillföra.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.