Partiet som började och slutade i fel ände

Svårt nog, kan man tycka. Men det blir värre.

Inte störa EU-valet? Lycka till

Kravet på valberedningen är dessutom att processen inte ska störa Liberalernas kampanj inför EU-valet. Man kan tycka att partiledningen redan klarat av den saken rätt bra på egen hand, genom att först utse en toppkandidat och sedan plötsligt komma på att hon var olämplig, men nu är det i alla fall så kravspecifikationen ser ut. Samtidigt vill man ha en partiledare klar till Almedalsveckan.

Lösningen på detta blir att dra igång nomineringsprocessen nu, för att sedan låta allt ta ”paus” mellan 15 april och sista maj. Fint tänkt. Men med tanke på att det är omöjligt för två liberaler att mötas i ett rum utan att det rings minst tre samtal till media efteråt kan man fundera på genomförbarheten i det hela.

Lycka till, som Per Ahlmark sade.

Sedan är det också det här med namnen.

Cecilia Malmström, favorit för alla i partiet, vill inte. Birgitta Ohlsson, favorit för alla utanför partiet, vill inte heller (längre).

De mest logiska namnen ur riksdagsgruppen – Gulan Avci, Mats Persson, Johan Pehrson – lyckades samtliga stå på förlorarsidan i vinterns uppslitande strid för eller emot Januariavtalet. De går rimligen bort, eftersom den nya ledaren ska stå bakom Januariavtalet. Åtminstone enligt Jan Björklund.

För att komma bort från den låsningen tycks fler och fler liberaler nu titta ut i världen, åtminstone den nära omvärlden, för att hitta en frälsare utifrån. Det ser dock om möjligt ut att göra polariseringen värre.

Lösningen: Ett anarkistiskt språkrörssystem?

De som vill att partiet primärt ska vara Mot Populismen tycks ha fastnat för Erik Ullenhag, ambassadör i Jordanien, tidigare integrationsminister och känd som en socialliberal mittentyp av den gamla skolan.

De som vill att partiet primärt ska vara Något Annat ser ut att samla sig runt Nyamko Sabuni, också tidigare integrationsminister och känd för att vara ungefär som Erik Ullenhag, fast tvärtom.

Bägge falangerna pratar om sin kandidat som en samlande kraft, och bägge falangerna ljuger därmed hejdlöst. Antingen för omgivningen eller för sig själva, och förmodligen lite av båda. Det är ju ändå Liberalerna vi pratar om.

Skulle valberedningen till sist stå med de två alternativen på bordet blir det onekligen knepigt.

Man kan i och för sig tänka sig att Liberalerna inför en språkrörsmodell: De väljer både Ullenhag och Sabuni, låter dem gå i ”liberal opposition” mot varandra och tillämpar sedan fri röstning för ledamöterna vid samtliga riksdagsbeslut.

Det skulle möjligen kunna hålla ihop partiet, om än på bekostnad av allt annat. Annars är det nog svårare att hitta en väg ur den här situationen än att boka en tågbiljett till Piteå, för att ta ett aktuellt exempel.

I stället för politik: Logotyp

Vilket leder oss tillbaka till där vi började. Alla partier har eller har haft ett jobb att göra i att finna sin plats i det nya politiska landskapet. Liberalerna har ett av de svårare, och det blir inte lättare av att de envisas med att börja i fel ände.

I all enkelhet: Folkpartiet behövde inte i första hand ett nytt partinamn, och inte heller en ny logotyp. De behöver egentligen inte en ny partiledare heller.

Däremot vore det nog rätt bra med en genomtänkt och genomdiskuterad idé om själva syftet med verksamheten. Resten kan man alltid lösa efterhand.