Vetenskap kan inte reduceras till diplomati

Argument till stöd för sanktioner hämtade hans motpart, tillika chefredaktören för vetenskapsredaktionen Anna-Lena Scholz, utifrån en ståndpunkt som liksom Schmitt ser vetenskap som fundamental för ett samhälles utveckling, men snarare betonar konkurrensförhållandet mellan samhällssystem framför vikten av samarbete.

En utrikespolitisk faktor

Vetenskaplig utveckling blir ur detta perspektiv ett av många områden där stater tävlar om makt och inflytande. Vetenskapens betydelse för teknisk-naturvetenskaplig, medicinsk och samhällelig utveckling är i det moderna samhället så viktig att den gör vetenskapen till en utrikespolitisk faktor i sin egen rätt.

Avbrutna samarbeten och inställda utbyten med Ryssland är därför nödvändiga eftersom de försvagar de ryska universiteten och forskningsinrättningarna och därmed den ryska statens framtida utveckling. I botten finns här ett resonemang om att Ryssland behöver andra länders vetenskapliga resurser mer än vad resten av världen behöver Rysslands. Samtidigt sätter sanktionerna ryska vetenskapsidkare under tryck. Det är nu upp till dem att agera och göra någonting åt situationen.

Ett annat problem är hur man ska hantera stor internationell forskningsinfrastruktur där Ryssland varit medfinansiär eller levererat material och komponenter.

I en uppföljande artikel gick Schmitt och Scholz gemensamt igenom vad sanktionerna och de avbrutna samarbetena faktiskt kommer att betyda för forskningen.² De konstaterade att Ryssland knappast kan ses som en av den internationella forskningsvärldens stora aktörer sett till investeringar i forskning och högre utbildning, däremot kommer vissa forskningsområden som rymd-, klimat- och polarforskning att drabbas hårt av sanktionerna.

Ett annat problem är hur man ska hantera stor internationell forskningsinfrastruktur där Ryssland varit medfinansiär eller levererat material och komponenter. Vem ska egentligen betala när den ryska finansieringen faller bort samtidigt som kostnaderna för material och arbetskraft ökar på grund av kriget? Det är frågor som kommer att bli aktuella i den internationella forskarvärlden inom en inte alltför avlägsen framtid.

I Sverige förs än så länge debatten om relationen till rysk forskning inte med samma analytiska djup som i Tyskland. Astronauten Christer Fuglesang var i och för sig tidigt ute i Forskning & Framsteg med att uppmana vetenskapsvärlden att bryta kontakterna med Ryssland.³ Hans argument är dels moralisk-symboliska, alltså att sanktioner är ett sätt att visa solidaritet med Ukraina och positionera sig mot invasionen och kriget, dels praktiska i och med att avbrutna samarbeten kommer att drabba Ryssland på något sätt. Han uttryckte också en förhoppning om att den förståeliga ilskan och besvikelsen hos ryska kolleger skulle riktas mot den egna regeringen snarare än mot utlandet.

Lämnade i sticket

Fuglesang fick svar från medicinhistorikerna Nils Hansson och Peter M Nilsson som menade att reaktionerna mot Ryssland var ”känslomässigt helt förståeliga, men intellektuellt kortsiktiga.”⁴ På detta sätt lämnades de ryska forskare som öppet protesterade mot Putin-regimen i sticket. I stället ansåg Hansson och Nilsson det extremt angeläget att upprätthålla kontakter med forskare inom områden utan direkt militär tillämpning, som exempelvis ”medicin, språkvetenskap eller humaniora”.

De pekade också på att Sverige under kalla kriget upprätthöll organiserat akademiskt samarbete med exempelvis DDR. Fuglesangs svar blev att det kalla kriget inte var en väpnad konflikt av samma slag som kriget i dagens Ukraina och att jämförelsen snarare borde gälla det andra världskriget och inte det kalla dito.⁵

Vi har sedan sent 1980-tal sett en accelererande och fördjupad internationell integration av såväl högre utbildning som forskning.

När man diskuterar de vetenskapliga bojkotterna mot Ryssland, eller för den delen mot vilket annat land som helst, är det viktigt att förstå en grundläggande förändring i de internationella akademiska samarbetenas karaktär. Vi har sedan sent 1980-tal sett en accelererande och fördjupad internationell integration av såväl högre utbildning som forskning. Formaliserade avtal mellan lärosäten för utbyte av studenter och lärare har möjliggjorts på bred front av överstatliga organisationer som exempelvis EU, som gett en ram för hur sådana avtal ska fungera. Högre utbildning har även genomgått en marknadisering, där en allt större grupp studenter betalar för att få studera vid lärosäten utanför hemlandet.

På forskningssidan finns stora internationella forskningsinrättningar och gemensamt finansierad infrastruktur av den typ som Schmitt och Scholz nämner i sin artikel, men även en lång rad statliga och överstatliga organisationer som finansierar enstaka forskningsprojekt eller nätverksbyggande över nationsgränserna. Det är denna strukturförändring i riktning mot en alltmer internationellt integrerad högre utbildning och forskning som över huvud taget möjliggör omfattande sanktioner mot Ryssland på det akademiska området. Utan långt gångna samarbeten, formella avtal och nätverk skulle det inte finnas någonting att utesluta landet ifrån.

Motiven för att internationalisera forskning och högre utbildning har inte sällan varit utrikespolitiska. När det gäller de rysk-svenska vetenskapliga relationerna så har främjandet av akademiska kontakter ända sedan tidigt 1990-tal setts som ett sätt att stabilisera Sveriges närområde. Allt i enlighet med tanken om att bygga broar via utbildning och forskning och på så vis främja mellanfolklig förståelse och demokratiska värderingar. En central aktör i Sverige vad gäller detta arbete är Svenska institutet, som har haft stipendier och nätverksmedel vikta för Ryssland i drygt 30 år.

Forskning som mjuk makt

Bakom denna idé om forskning och utbildning som verktyg för social förändring ligger uppfattningen om soft power eller mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva politisk påverkan genom kulturell attraktionskraft. Det praktiska arbetet för att skapa och upprätthålla den mjuka makten benämns offentlig diplomati. Detta är en idé som vunnit mark inom såväl forskningen som den praktiska politiken under perioden efter det kalla kriget.

Uppfattningen att det delvis var västs överlägsna samhällsform, värderingar och kulturella uttryck som skyndade på östblockets fall är inte bara populär i historieskrivningen, utan har även varit viktig för att både formulera och argumentera för olika former av värderingscentrerad politik. Ett exempel är idén om demokratibistånd, alltså överföring av demokratiska värderingar och procedurer genom olika former av kulturellt samarbete.

För svensk del har det akademiska samarbetet med Ryssland periodvis förståtts som en del av demokratibiståndet till Östersjöregionen. I backspegeln kan man dock ifrågasätta värdet av och genomslaget hos ett sådant värderingsorienterat samarbete med tanke på de upprepade ryska aggressionerna under de senaste femton åren. Frågan är alltså om inte det ryska kriget mot Ukraina med nödvändighet måste leda till en grundläggande omvärdering av denna typ av politik.

Problemen med att i första hand se vetenskapen som en del av en stats offentliga diplomati, i syfte att skapa mjuk makt, ifrågasattes av Anna-Lena Scholz i det bidrag i Die Zeit som nämndes tidigare. Den som reducerar högre utbildning och forskning till ett medel för brobyggande eller ett smörjmedel för demokratisk utveckling, har enligt Scholz helt enkelt inte förstått att vetenskapen spelar en avgörande roll i den mellanstatliga konkurrensen. Min egen slutsats av Scholz kritik är att internationalisering av högre utbildning och forskning innehåller en avvägning mellan öppenhet och säkerhet, där ett för kraftigt fokus på att skapa mjuk makt och främja social eller ideologisk förändring i utlandet prioriterar öppenheten framför den nationella säkerheten.

Kontakter för att samla kunskaper

Det är värt att återvända till Hanssons och Nilssons argumentation med detta i bakhuvudet. Det är nämligen påfallande att de båda endast betonar avspänningsaspekten av kalla krigets vetenskapliga kontakter. Detta var dock endast ett av västmakternas motiv till att främja kontakter med östblocket. Ett annat och mer praktiskt motiv var möjligheten till informationsinhämtning för att samla kunskaper om motståndarens tekniska utveckling. Samma motiv fanns naturligtvis på andra sidan hos Sovjetunionen och dess satellitstater.

Möjligheterna till spioneri och teknologiöverföring var alltså en bidragande orsak till att främst personutbyten inom ramen för olika bilaterala avtal över huvud taget ägde rum. Formella, reglerade akademiska utbyten mellan öst och väst inleddes 1958 då Sovjetunionen och USA undertecknade det första samarbetsavtalet på kulturens och vetenskapens område, det så kallade Lacy-Zarubin-avtalet, och pågick fram till kommunismens fall i början på 1990-talet.

Man måste också ge Fuglesang rätt i att vad som nu sker inte bör likställas med det kalla kriget. Det som äger rum i Ukraina idag är ett konventionellt krig, där Sverige i högsta grad är delaktigt, om än inte krigförande. Det faktum att Sverige levererar vapen och annan utrustning till Ukraina i kombination med en nyligen inlämnad ansökan om Natomedlemskap innebär en förhöjd risk för hela den svenska staten, alltså även för universitet och forskningsinrättningar. Redan innan kriget varnade Säpo i sina årsböcker för både 2020 och 2021⁶ för att Ryssland bedriver spionage mot svensk forskning och utveckling. I årsboken för 2020 står exempelvis följande:

”Den fria forskningen och utbytet mellan lärosäten världen över är avgörande för en livskraftig forskning. Samtidigt har Säkerhetspolisen noterat att underrättelseverksamhet riktad mot universitet och högskolor intensifierats och att säkerhetsskyddsarbetet behöver tas på större allvar.

Internationellt finns ett underrättelsehot mot forskning och utveckling från Ryssland, Kina samt Iran. Rekryteringsförsök och försök till påverkan av forskare i Sverige är några av metoderna som används.

Det har också funnits en bristande kunskap om vad som är skyddsvärt inom forsknings- och utvecklingssektorn i kombination med ett eftersatt säkerhetsskyddsarbete och ett flertal säkerhetshotande aktiviteter.” (s. 40)

Det finns ingen anledning att tro att kriget har lett till minskat intresse för underrättelseinhämtning och härmed sammanhängande rekrytering av eller påverkan på forskare från rysk sida, snarare tvärtom. Att Säpo i det sammanhanget ser bristande kunskaper och ett eftersatt säkerhetsarbete borde mana till eftertanke inom en så stor samhällssektor som svensk forskning och högre utbildning. Till detta kommer vad som populärt kallas flyktingspionage, det vill säga övervakning av främst oppositionella i utlandet. I Säpo:s årsböcker för 2020 och 2021 nämns talande nog inte Ryssland som ett land som ägnar sig åt flyktingspionage i Sverige, utan endast Kina och Iran.

Oavsett var man landar i den avvägningen så är det klart att bojkotten av den ryska akademin inte bara eller ens främst är en symbolhandling, utan en av nationell säkerhet motiverad nödvändighet.

Givet den stora mängd ukrainska medborgare som sökt sig till Sverige efter krigsutbrottet, parat med en växande rysk opposition i utlandet, kan man förvänta sig ett intensiverat framtida flyktingspionage i Sverige även från rysk sida.

Ur detta perspektiv är det svårt att hålla med Hansson och Nilsson om att reducerade akademiska kontakter med Ryssland skulle vara ”intellektuellt kortsiktiga”. Att som de föreslår upprätthålla kontakter med ryska forskare inom områden ”utan direkt militär tillämpning” innebär faktiskt en säkerhetsrisk för svenska lärosäten. En risk som måste vägas mot den eventuella nytta det gör att stötta personer som verkar vara regimkritiska forskare. Oavsett var man landar i den avvägningen så är det klart att bojkotten av den ryska akademin inte bara eller ens främst är en symbolhandling, utan en av nationell säkerhet motiverad nödvändighet.