Jag har suttit över 60 dagar i Shanghais lockdown

Efter starka signaler om ökande spridning av omikron i Shanghai, en stad med 26 miljoner invånare, beslöt centralmyndigheterna att genomföra en total nedstängning i slutet av mars i år. Shanghaiborna blev innestängda i sina bostadsområden, eller i sina lägenheter.

Jag och min 12 år gamla pojke Lucas hade otur, för vi bor i Huamudistriktet, som är ett av de värsta infektionsområdena i Shanghai. Plötsligt en dag fick vi inte gå ut från porten.

Min kinesiska fru hade signalerat att det var möjligt att det skulle bli en veckas karantän och fick mig att gå till butiken för att köpa kylskåpet fullt med mat. Hon for själv till vårt andra hem i staden Nanjing [knappt  30 mil från Shanghai] den 5 april på eftermiddagen, för att söka förlängt visum till Kina för mig och vår son. Vi är utlänningar, finländska medborgare. Vi visste inte då att hon hade lämnat med ett av de sista tågen ut från Shanghai.

Första veckan i karantän gick snabbt. Jag jobbade med mina konsultprojekt och skrev på min doktorsavhandling och hade mina lektioner online – jag har ett jobb som professor på ett amerikanskt universitet i Shanghai. Lucas var upptagen med sin onlineskola, läxor och extralektioner i matte och engelska på kvällen. Vi hade roligt, vi tittade på filmer, kastade lite boll inne och spelade schack och Scotland Yard-spel. Frugan ringde varje morgon 7.30 från Nanjing för att väcka oss. Vi berättade inte för henne hur ostädat vi hade det hemma!

Men i slutet av andra veckan började det bli problem med att få tag på mat. Leveranserna från restaurangerna hade slutat totalt. Vi började ransonera och åt det vi råkade ha hemma och den lilla mängden som myndigheterna hämtade till oss: små påsar med sallad, morötter och ägg. Jag gick ned två kilo i vikt.

Jag försökte köpa mat online, men allt var slutsålt hela tiden, fast jag vaknade 6 på morgonen för att vara säker att vara en av de första köparna när nätbutikerna öppnade. Ingen lycka, fick inte köpt någonting! Med ett dussin ägg och några morötter klarar man sig inte 1–2 veckor.

Under tiden såg vi på videor som cirkulerade på sociala medier om våldsamheter vid de avstängda bostadsområdena överallt i Shanghai. Arga och hungriga invånarna ville ut, på grund av att de inte hade mat att äta. Hur ska detta sluta? tänkte jag.

Då bestämde jag mig för att, ifall maten tar slut, skulle jag först vädja till grannarna och grannskapskommittén. Om det inte gick skulle jag och en sydafrikansk och amerikansk granne bryta oss in i kvartersbutiken. Den har nämligen en bakdörr i anslutning till staketet till vårt bostadsområde. Jag hade varit inne i deras förråd en gång tidigare för att köpa frysta fiskbullar och jag visste att jag skulle kunna slå sönder låset med en kniv och en hammare. Ifall läget förvärrades skulle vi fly området, med maten i ryggsäckar.

Här i Kina måste man aktivt försvara sina rättigheter. Jag kom till Kina 2003 som en europeisk ”gentleman”, men har under de tjugo åren här blivit en ”jungle man”.

Men, då vi hade ätit den sista frukosten torsdag morgon, så pep det till i min telefon. Första leveransen hade lämnats till utlämningsstället några hundra meter från vårt hem. Vi fick MAT!

Det tog cirka en månad för myndigheterna i Shanghai att få logistiken att fungera. En samhällelig katastrof var mycket, mycket nära.

Mitt stöd för Kinas covidpolitik

Det jag vill uttrycka med det här är att vi stöder Shanghais lockdown, men det har funnits alltför många och stora problem. Jag är i stort sett tacksam for Kinas coronastrategi. Kina har inte en miljon corona-döda, som i USA och vi har fått leva ganska fritt i två år, resa runt i landet och sitta på Starbuckskafé och fått effektivt organiserade vaccinationer med inhemskt utvecklade vaccin. Att försvara maktens säte är avgörande för kommunistpartiets rykte, vilket jag också förstår. Det mesta av Kina har varit virusfritt i nästan två år, och så är det fortfarande.

Shanghaiborna har börjat ifrågasätta myndigheternas logik och de tycker att det hela har blivit politiskt.

Men, efter två månader i karantän och antagligen ännu en månad framför oss börjar man ju ifrågasätta logiken. Vad är ändamålet med tre månaders karantän, då 7–10 dagar bör räcka till, enligt virusexperter. Vi måste också ta covidtest 1–2 gånger per dag, varje dag, hemma och ute på speciella teststationer. Shanghaiborna har börjat ifrågasätta myndigheternas logik och de tycker att det hela har blivit politiskt.

Gröna barriärer har dykt upp över hela staden, uppsatta tvärs över vägar. Det finns tusentals volontärer och poliser klädda i rymdkläder och man ser dem överallt. Det är som om vi skulle bo på en Star Wars-planet! Alla leveranser desinfekteras, hälsokoder kontrolleras dagligen på mobilen, riskzoner är markerade med polisens avspärrningstejp.

Om du frågar någon i Shanghai vad de gör, kommer svaret troligen att kretsa kring mat. Man måste försörja familjen med att tidigt på morgonen köpa allt du kan, innan maten säljs slut; hänga med i hundratals textmeddelanden för att delta på kollektiva online-köp; göra inventeringar av kylskåp och ordna om innehållet i ordning efter vad som ruttnar först; ransonera ingredienser; planera måltider; vi räknar våra morötter; matolja är flytande guld.

Ett smakprov på utomrättslig arrest

Men det är lika stor brist på frihet i Shanghai. Jag vill inte gå in på allt det här just nu. Trots officiella rapporter om att antalet fall minskar har låsningen blivit ännu strängare.  I mitt distrikt sätts fler barriärer upp även om leveranser tillåts. Om bara en person testar positivt i din byggnad hamnar alla i det ökända karantänlägret, med tusentals sängar, sjuka patienter och lamporna på 24 timmar om dygnet. Där råder allmänt kaos och det finns inga duschar.

Vaccinationer och ansiktsmasker är småsaker jämfört med att förlora friheten!

Samma unika strategi som har hindrat mig från att lämna Kina sedan februari 2020 hindrar mig nu från att gå utanför vårt område. Vi får ett litet smakprov på vad det innebär att vara i utomrättslig husarrest. Shanghai har tillfälligt blivit en stad med tiotusen moderna online Warszawa-getton. Därtill, Kina tillkännagav nyligen att man ”strängt kommer att begränsa” personer från att komma in i eller lämna landet.

Låt detta bli ännu en väckarklocka till dem som klagat på att de blivit uppmuntrade att ta vaccin, eller artigt ombedda att bära masker i livsmedelsbutiker. Vaccinationer och ansiktsmasker är småsaker jämfört med att förlora friheten!

Vi hoppas att den kinesiska befolkningens djärva uthållighet ska leda till en stor seger, men inte en pyrrhusseger.

Som jag ser det kommer nedstängningen av Kinas rikaste stad att få långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser.

Hela världen har sett hur myndigheterna med våld har hållit invånarna instängda i sina hem, med robotar och polisbilar ute på gatorna. Det har påverkat den globala bilden av Kina negativt.

Enligt många ekonomiska tidskrifter kan stängningen av Shanghai leda till att Kinas BNP ökar bara med 1 procent under 2022, i stället för planerade 5,5 procent. Jag tror att Kinas ekonomi kommer att drastiskt sjunka 2022, det vill säga: ”No magic tricks will solve this mess”.

Dagligen tvingas vi alla att reflektera över våra primära behov av mat, frihet, tak över huvudet och välmående.

Men, vi mår fortfarande bra. Jag kollar med vänner och bekanta runt om i staden och de mår också bra, i olika grad. Polarna har online Starbucks-fikapaus på Zoom varje söndag. Vi träffar grannar i trädgården som vi inte annars skulle känna till. Man byter öl mot ost och ägg och en varm gemenskap har byggts upp. Jag har mera familjetid och läser läxor med pojken och böcker på finska tillsammans. Jag jobbar online, och pojken är aktiv som scout också online. Vi lever redan i en tidig version av Metaverse.

Under de senaste dagarna har vi lyckats få tag på lite smör, frysta biffar och Coca Cola. Det fick mig att känna mig som en av de lyckligaste människorna i staden.

Men, vi har nu faktiskt nått dystopi-milstolpen för vår 60:e dag av lockdown i Shanghai.

Myndigheterna i Shanghai har dock annonserat ett nytt datum, 22 maj, då karantänrestriktionerna ska börja lyftas, och första veckan i juni kommer vi antagligen ut. Den dyrbara friheten är nära! I samma stund som porten till vårt bostadsområde öppnas för oss kommer vi att åka till Nanjing, där min fru väntar. Vi är trötta på Shanghai just nu och vill inte hamna i en ny eventuell lockdown under sommaren.
I Nanjing kommer vi att först behöva stanna i karantän i ett hotell i sju dagar (igen!) och sedan sju dagar inne i vårt hus i Nanjing. Sedan får vi gå ut bland andra invånare. Men dagligen tvingas vi alla att reflektera över våra primära behov av mat, frihet, tak över huvudet och välmående. På kinesiska är ett av de vanligaste sätten att hälsa någon på ”吃饭了吗?” vilket betyder ”Har du ätit?”. Det är först nu som jag inser historien av nöd som måste ligga bakom den frasen. Idag är det första vi säger till varandra över samtal och sms: ”Har du tillräckligt med mat”?