Integrationsutredningen som försvann

Idén med akademiker som på regeringens uppdrag kartlägger samhälleliga maktrelationer kom från Norge, där en sådan utredning pågick 1972–1982. Sverige ville inte vara sämre och tillsatte en maktutredning 1985. Huvudsekreterare var Anders Westholm, som då var doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Femton år senare fick Westholm, som då blivit docent vid samma institution, i uppdrag att leda Integrationspolitiska maktutredningen, tillsatt av Socialdemokraterna år 2000.

De stora forskningsutredningar som maktutredningarna är exempel på har både för- och nackdelar. En fördel är att de erbjuder en fokuspunkt som gör att forskningsrön lättare och snabbare kan nå ut i den offentliga debatten. En nackdel är att de blir mer sårbara för attacker i media och en politisering som kan skada forskningsverksamheten.

Ifrågasatt kvinnomaktsutredare

Ett belysande exempel är den kvinnomaktsutredning som regeringen försökte tillsätta 1994, några år efter att den ursprungliga, mer generella, maktutredningen avslutats. Utredningen var tänkt att ledas av Olof Petersson, som också lett den föregående maktutredningen.

Hans lämplighet ifrågasattes dock omedelbart av forskarna Maud Eduards, Yvonne Hirdman och Ulla Wikander på DN Debatt. Kvinnors villkor kan inte studeras utifrån ”en förståelse av världen som utgår från mannen som norm”, menade de (DN 1994-12-12).

Det tog bara tre dagar innan Petersson meddelade att han avgick (DN 1994-12-15). Han ersattes av en kvinna, landshövdingen Kristina Persson.

Något liknande drabbade så småningom även Integrationspolitiska maktutredningen. En viktig skillnad var dock att angreppet i det fallet kom först flera år efter att utredningsarbetet påbörjats. Skadeverkningarna blev därför större.

I den efterföljande debatten spreds ibland missuppfattningen att Westholm drev en utredning om integration utan invandrare…

Efter att knappt ha deltagit i några möten meddelade två av forskarna i utredningens expertgrupp, Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, på DN Debatt att de hoppade av (DN 2003-04-06). Kamali var vid den tiden professor vid Mitthögskolan och de los Reyes docent i ekonomisk historia vid Arbetslivsinstitutet. De anklagade Westholm för att vilja diskutera kulturella skillnader på ett sätt som förstärkte den strukturella diskriminering som invandrare utsattes för. Att Westholm med deras egna ord hade bjudit in personer från ”hela forskarsamhället” var underligt nog lika med att han ”väljer att förbigå den samlade kunskapen och teoretiska utvecklingen inom fältet”.

I klarspråk: han borde bara ha bjudit in personer som säger exakt vad Kamali och de los Reyes vill att de ska säga. I den efterföljande debatten spreds ibland missuppfattningen att Westholm drev en utredning om integration utan invandrare, men i den expertgrupp på tio forskare där Kamali och de los Reyes ingick hade hälften utländsk bakgrund.

Kamalis linje

Mona Sahlin reagerade med att lägga ner Westholms utredning ett år före utsatt tid. Därefter tillsatte hon en ny utredning som Kamali fick regeringens uppdrag att leda. Hon meddelade också att hon själv helt ändrat uppfattning om integrationspolitiken. ”Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta sätt att tvinga in svenska värderingar”, hade hon tidigare sagt (DN 2001-06-09).

Nu förklarade hon att hon helt följde Kamalis linje – det viktigaste var inte invandrarnas integration, utan att komma tillrätta med den strukturella diskriminering som var inbyggd i det svenska samhället (DN 2004-06-01). Den massiva kritik som riktades mot henne från forskarhåll struntade hon i. Protesterna hade ofta ”en rasistisk underton”, ansåg hon.

En grupp forskare från Westholms utredning bad att få träffa henne; de bevärdigades inte ens med ett svar.

Hur mycket har arbetet mot hedersvåld försenats på grund av Sahlins beslut? Kamali och de los Reyes har båda argumenterat för att hederskultur inte existerar. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, påstod Kamali när han intervjuades två år efter det uppmärksammade mordet på Fadime Sahindal (Paraplyprojektets webbsida, 2004-08-09). I debatten efter mordet skrev de los Reyes, tillsammans med fyra andra akademiker, att ”det orimliga antagandet att det finns en ’svensk’ kultur och olika ’invandrarkulturer’ som t ex den kurdiska, den latinamerikanska, den muslimska” utgör ”en viktig pelare i kulturrasismen” (Aftonbladet 2002-03-15). Kritiken mot hedersvåld ”följer ett kolonialistiskt mönster”, ansåg de, och de varnade för att ”en svensk överlägsenhet dyker upp som glorifierar den nationella jämställdhetens framgångar”.

Medveten om debatten

Snart 20 år har nu gått, och Anders Westholm har inget emot att ge sin syn på vad som hände. Idag är han professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, och jag träffar honom i hans hem i Uppsala.

Var du medveten om debatten kring Kvinnomaktutredningen när du tackade ja till uppdraget – det vill säga att din utredning också kunde hamna i blåsväder?

– Självfallet var jag medveten om debatten. Däremot underskattade jag risken för att något motsvarande skulle kunna drabba även Integrationspolitiska maktutredningen. I efterhand inser jag att jag borde ha varit bättre orienterad än jag inledningsvis var när det gäller de spänningar som fanns bland forskarna inom området.

Hur resonerade du när du bjöd in Kamali och de los Reyes till din utredning?

– Jag tyckte att det var rimligt att de skulle få vara med och ges plats att formulera sin plattform. När man samlar personer till en maktutredning som ska spegla den svenska forskningen på området borde de vara representerade. Däremot var jag inte beredd att säga att deras plattform skulle dominera utredningen. Konflikten mellan dem och mig, och mellan dem och många andra i utredningen, handlade om att de inte var nöjda med att vara en bland flera andra deltagande forskningsinriktningar. Om du tittar tillbaka på direktiven till den utredning jag ledde är det ju så att redan den hade till uppgift att uppmärksamma strukturell diskriminering. Men Kamali och de los Reyes ville att deras synsätt på det temat skulle styra hela utredningsverksamheten.

Ni underkände inte deras idé om strukturell diskriminering?

– Absolut inte. Vi hade erbjudit dem att vara med, och komma med förslag om projekt som de skulle vilja åta sig att leda.

Hur svarade de på det?

– Det kom aldrig något svar. Innan de hade inkommit med några förslag kom deras artikel på DN Debatt.

Vi, inte bara jag utan hela sekretariatet, upplevde det som en blixt från klar himmel.

Var det så du fick veta om deras avhopp?

– Ja. Vi hade haft diskussioner tidigare och jag visste att det fanns vissa meningsskiljaktigheter, det är inget ovanligt. Men det fanns ingen signal om att det skulle komma en konfrontation och att den skulle ta formen av ett utspel i media i stället för ett meningsutbyte inom utredningen.

Hur gick det till när regeringen tappade förtroendet för dig? Eller var det du som tappade förtroendet för dem?

– Efter att de los Reyes och Kamalis artikel publicerats på DN Debatt och jag hade svarat på den, framstod det för mig som om min position som ledare för utredningen var ett hinder för att den skulle kunna genomföras på ett bra sätt. Jag hade kontakter med Regeringskansliet och klargjorde att jag trodde att utredningen skulle gagnas av att någon ersatte mig, någon som bättre än jag kunde överbrygga motsättningarna. Jag hade också förslag på personer som jag bedömde som lämpliga att ta över och spela en sådan överbryggande roll. Men för att inte något tillfälligt kaos skulle uppstå i onödan erbjöd jag mig att sitta kvar till personfrågan var löst. Det som hände sedan var att jag tillsammans med sekretariatet blev kallad till Rosenbad för att träffa Mona Sahlin. Vi skulle samtala om vem som skulle efterträda mig. Först vid det samtalet fick jag besked om att hon tänkte sig att utredningen skulle tas över av Kamali. Vi, inte bara jag utan hela sekretariatet, upplevde det som en blixt från klar himmel. Jag försökte klargöra för Sahlin att det var helt omöjligt att sätta Kamali som ledare om hon ville att det här skulle bli en väl genomförd utredning.

Och vad svarade hon?

– Till att börja med ville hon inte lyssna på det örat. Hon drev linjen att Kamali skulle efterträda mig, helt enkelt. Den forskning som redan hade initierats och satts igång fick avslutas, fast den publicerades inte längre i SOU-serien utan i den så kallade departementsserien, som har lägre status.

Vem hade du själv velat se som din efterträdare? Vid det här laget var det en ganska het stol att sitta på.

– Min tanke, som jag i efterhand inser kanske är naiv, var att Mona Sahlin självklart inte kunde välja Kamali. Det skulle bli ett jätteproblem om han fick i uppdrag att leda en utredning där det fanns en massa forskare som inte hade förtroende för honom som utredningsledare.

Det var inte bara en konflikt mellan dig och Kamali, menar du?

– Ja helt klart är det så att den här konflikten inte bara var en konflikt mellan mig, Kamali och de los Reyes. Den speglade konfliktlinjer bland forskare som var verksamma både inom och utanför utredningen. Kring de los Reyes och Kamali fanns ett nätverk av ganska många forskare och det jag fruktade var att varje gång som vi skulle säga någonting i egenskap av utredning skulle den här konflikten tas upp, att jag var illegitim för att jag var infödd eller inte hade rätt bakgrund.

Bestod nätverket av forskare som ingick i utredningen?

– Ja, men också av många som inte var med. Den bild jag har är att det här nätverket var väldigt välorganiserat. Jag fick så småningom reda på att det fanns en e-postlista där man diskuterade planer på hur man skulle föra debatten i media.

Det är väl inte ovanligt att folk diskuterar på epostlistor?

– Det här var ju trots allt en lite annorlunda tid. Nu lever vi ju i en värld där sociala medier är en stor sak. Det var helt klart så att den här gruppen målmedvetet agerade inte bara på forskningsarenan, utan på den politiska arenan och den mediala arenan.

Varför tror du att Sahlin ville ha Kamali?

– Jag tror att det i stor utsträckning handlar om enskilda ministrar och deras tankebanor. Det som hände samtidigt med de här förvecklingarna inom utredningarna var att det skedde ministerbyten. Den minister som tillsatte mig var inte Mona Sahlin utan Ulrica Messing. Så småningom fick jag klart för mig att jag inte var så intressant för Sahlin eftersom min utredning inte var hennes baby.

Kände Mona Sahlin till Kamali sedan tidigare? Visste hon vad hon skulle få om hon tillsatte honom?

– Jag tror att hon uppfattade att det var väldigt jobbigt för henne som minister att ha den här gruppen emot sig. Det var väldigt mycket bekvämare på de konferenser och andra sammanhang där hon rörde sig att ha den här gruppen med sig. Det som de sade uppfattades som nytt och lite spännande – så tror jag att Mona Sahlin tänkte.

Min bild av Mona Sahlin är att hon var en mycket opportunistisk politiker.

Men hon fick en annan grupp emot sig – du och alla som ingick i din utredning. Bland dem de åtta forskare som skrev en debattartikel till stöd för dig (DN 2004-01-20).

– Ja, fast den gruppen var sannolikt inte så viktig för Sahlin. Det handlade om att Kamali, de los Reyes med flera vid den här tidpunkten var väldigt synliga i media, och väldigt aggressiva i sitt framträdande. Även om det fanns forskare som inte delade deras syn, så var det jobbigt för Sahlin att ha Kamaligruppen emot sig. Det var en ganska välorganiserad grupp och de hade naturligtvis också fördelen att många av dem själva var invandrare och därmed hade hög legitimitet när de uttalade sig om problem rörande etnisk diskriminering. Jag tror att Sahlin gjorde bedömningen att det i hennes roll som integrationsminister var mycket enklare att ha den här gruppen med sig än att ha den mot sig.

Tror du att Sahlin var genuint intresserad av de integrationsfrågor som var hennes ansvar?

– Det undrar jag om hon var. Min bild av Mona Sahlin är att hon var en mycket opportunistisk politiker. Att hon gärna stack upp fingret och kände vart vinden blåste. Helt klart fanns det en kontaktyta etablerad mellan Sahlin och Kamali med flera innan han blev tillsatt som utredare, och troligen också innan Kamali och de los Reyes angrepp publicerades på DN Debatt.

Tror du att Kamali, de los Reyes och Sahlin hade gjort upp i förväg? Att Kamali och de los Reyes kunde hoppa av utredningen för att de hade en garanti från ministern i ryggen?

– Det vet jag inte. Jag kan inte säga att det är omöjligt, men jag har inget klart belägg för att det förhåller sig på det viset. Men beslutet att ge Kamali en egen utredning minskade med all sannolikhet risken för att hon personligen skulle utsättas för Kamalis med fleras mycket synliga kritik samtidigt som det ökade sannolikheten för att hon skulle få beröm av dem för att hon delade deras perspektiv och synliggjort dem och deras idéer.

Mona Sahlin fick nya uppgifter och ersattes av Jens Orback, som tog emot Kamalis avslutade utredning 2006. Hur behandlade han den?

– Sedan Orback blivit integrationsminister markerade han ganska tydligt sitt avståndstagande från Kamali och den utredning han ledde. Det är ytterligare ett belägg för att det här handlar om personer och ministerbyten.

Hur skulle du recensera Kamalis utredning?

– Jag tycker att det handlar mer om ideologiproduktion än om någonting som kan kallas seriös forskning. Jag har långtifrån läst allt och jag vill inte heller dra allt över en kam. Men det var inte bara det att premisserna för deras tänkande var annorlunda än våra, det handlar också om vilken typ av forskning man vill bedriva. För mig och många andra inom min utredning gällde det att ge verkligheten chansen att sparka bakut. Du kan ha en hypotes om att det förhåller sig på det ena eller andra sättet, men när man undersöker hypotesen kan man inte göra det på så sätt att det blir en självuppfyllande profetia. Man måste kunna konstatera att även om vi trodde att det var på ett visst sätt, så säger fakta något annat. Den öppenheten finns inte i deras perspektiv. De har bestämt sig för vilken tes de vill driva, och sedan letar de målmedvetet efter alla fakta som pekar i rätt riktning.

Hur kunde den strategin bli så framgångsrik?

– Jag tror att det beror på att det finns olika grupperingar även inom forskningen och när det bildas en tillräcklig stor gruppering fungerar den självrekryterande. Men med reservation för att jag inte följer det här spelet lika uppmärksamt som tidigare, så tror jag att det politiskt sett inte är lika intressant som det var när det begav sig för Mona Sahlin. Och i den mån deras tankesätt finns kvar, är det någonting som rör sig inom den akademiska världen, men inte alls får den uppmärksamhet som det då fick.

Våra politiker har varit mycket ovilliga att inse att hederskultur finns, och att den hotar människors liv och säkerhet. Har Kamalis utredning bidragit till det?

– Vad Kamalis utredning i sig kan ha haft för betydelse när det gäller frågan om hederskultur kan jag inte bedöma. Vad jag däremot vet är att Kamali, genom sitt angrepp på den utredning jag ledde och den nya utredning han själv så småningom fick, skapade sig en plattform som under en period gav honom omfattande uppmärksamhet i media. Vid sina många mediaframträdanden gjorde han även uttalanden om hederskultur som kan tänkas ha haft den effekt du talar om.