Realistisk neutralitetspolitik räddade Sverige undan Hitler

Enligt den f ö r s t a var det fråga om ren tur eller ett resultat av slumpen. Hitler kunde mycket väl närsomhelst ha blivit rasande på den motsträviga ”ariska” grannen i norr och sänt in trupp från Norge; ockupationsarmén där omfattade flera hundra tusen man.

En a n d r a förklaring säger att både Tyskland och Storbritannien (mera än USA) insåg att det var av värde att Sveriges suveränitet bevarades. Så kunde utrikeshandeln fortgå, landets territorium användas för omfattande spioneri, utväxling av krigsfångar och senare möten om tyska fredstrevare. Det neutrala Sverige blev, liksom Schweiz, en buffertzon som det låg i allas intresse att upprätthålla.

Den t r e d j e förklaringen är, i sann masochistisk anda, att Sveriges fred var ett resultat av moraliskt dubiösa eftergifter till Tyskland men även senare till de allierade – fast sistnämnda förstås inte var lika allvarligt. Freden medförde således en skuldbörda som vi kämpar med ännu idag.

Den f j ä r d e förklaringen är att Sverige inte har något att skämmas för. Regeringen Per Albin Hansson klarade tvärtom, genom skicklig diplomati, en rejäl militär upprustning och en likaledes förnuftig handelspolitik sina två huvuduppgifter, nämligen att hålla Sverige utanför kriget och säkra folkförsörjningen.

Till småstatsrealismens lov

Det är denna senare, ”småstatsrealistiska”– för att låna en av historikern Alf W Johansson myntad term – tolkning, som präglar historieprofessorn Kent Zetterbergs Sverige och Hitler 1939–1945. Författarens bok är en bearbetning och sammanställning av ett antal tidigare publicerade uppsatser. De ger i sin nya form en utmärkt analys av regeringens och militärledningens överväganden under dessa farans år. Zetterberg sällar sig till Wilhelm Carlgren, Alf W Johansson, Erik Carlsson och britten John Gilmour, alla representanter för samma småstatsrealism. Det är för övrigt anmärkningsvärt, men kanske ändå inte förvånande, att en utländsk historiker skrivit den nästan bästa sammanfattningen av den svenska politiken. Han kan iaktta skeendet med viss distans.

Kent Zetterberg hävdar att den förda politiken var en ömtålig balans mellan eftergifter och motstånd. Sentida kritiker förbiser ofta den strategiska situation som Sverige särskilt före Stalingrad befann sig i: omgiven av Tyskland besatta eller med Tyskland de facto allierade länder. Sverige var för sin folkförsörjning dessutom helt beroende av import av nödvändiga produkter som kol, olja, gummi och kemikalier.

Dessa eftergifter balanserades av frekventa nej till upprepade tyska krav på ytterligare transiteringar, bruk av sjöterritoriet, telegraflinjer, och så vidare.

Därtill kom ett svagt försvar som först efter en forcerad upprustning fram mot 1943 skulle kunna erbjuda något effektivt motstånd mot en fiende. Det är mot denna bakgrund man skall se de mest kända eftergifterna till Tyskland, det så kallade transiteringsavtalet med Tyskland sommaren 1940, varigenom man tilläts transportera militära permittenter på svensk räls till och från Norge. Det sades upp sommaren 1943. Tillståndet för en fullt utrustad division (Engelbrecht) som i juni 1941 transporterades på svensk järnväg från Norge till Finland var ju ett klart brott mot alla neutralitetsregler. Men dessa eftergifter balanserades av frekventa nej till upprepade tyska krav på ytterligare transiteringar, bruk av sjöterritoriet, telegraflinjer, och så vidare.

Påståendet att Sverige genom sin hållning svek i kampen för demokratin, avvisas av Zetterberg. Den svenska regeringen såg länge världskriget som ett stormaktskrig snarare än en strid mellan gott och ont. Storbritanniens och Frankrikes motstånd mot tysk dominans i Europa handlade mera om makt än demokrati kontra diktatur. Och var Sovjetunionen en demokrati? Författaren refererar också till den omfattande hjälpen till Finland, räddandet av bland annat judarna i Danmark och mot slutet av kriget hade det kommit minst 200 000 flyktingar till landet.

Inledningsvis ville Storbritannien att Sverige skulle gå med i kriget på de allierades sida. Men hösten 1942 säger Churchill till den svenske kabinettssekreteraren i UD, Erik Boheman, att de allierade inte vill ha ytterligare ett offer för tysk aggression. Hans råd var enkelt: upprusta.

I början av 1943 gjorde man på tysk sida upp en operationsplan för en eventuell attack mot Sverige. Den skulle få företas med ganska små styrkor eftersom man inte gärna kunde avvara truppenheter från östfronten. Ockupationsarmén i Norge vågade man inte heller åderlåta alltför mycket om de allierade skulle ge sig in på ett invasionsförsök.

Moraliserande och presentistisk kritik mot Sverige

Debatten om Sveriges roll under det andra världskriget är en fråga om den svenska självbilden. Sverige sparades krigets fysiska fasor. Men ministrarnas dagböcker och memoarer vittnar om att de kände sig leva under ett Damoklessvärd. Den dagliga diskussionen i regeringen Hansson pendlade mellan triviala ting som potatispriser och ransonering av födoämnen och rädslan för att Hitler skulle gå till attack eller ställa nya krav. Man försökte förmå pressen att iaktta ett mått av försiktighet. En censurlag antogs 1940 men krävde ett särskilt riksdagsbeslut för att träda i kraft. Något sådant kom aldrig; lagen avskaffades 1944. Regeringen tillgrep emellanåt en omstridd paragraf i Tryckfrihetsförordningen för att beslagta tidningar som påstods ha skapat missförstånd i relationerna till främmande makt. Men när beslag skedde hade ju tidningarna redan kommit ut. Som censuråtgärd var det hela alltså mest symbolik.

Den svenska politiken under världskriget var sällan heroisk och är ingalunda fri från beslut man i efterhand ångrade. Men att den i ett utsatt läge lyckades lösa sina uppgifter är det svårt att förneka. Kent Zetterbergs bok är ett nyttigt korrektiv till moraliserande och presentistiska inhopp i debatten.

Det finns emellertid bättre argument för en till ett Nato-medlemskap positiv ståndpunkt än att luta sig mot en alltför förenklad bild av vår politik under kriget

På sistone har den svenska politiken under andra världskriget emellanåt figurerat i debatten om en eventuell ansökan om medlemskap i NATO. När särskilt anhängare av ett sådant steg pekar på att det inte var mycket bevänt med vår neutralitetspolitik under det kalla kriget, med tanke på det samarbete med NATO-stater som pågick i all hemlighet, kan man ibland också som ett extra argument nämna de uppgörelser som samlingsregeringen ingick med Tyskland under perioden 1940–1943. Neutralitetspolitiken representerar således i dessa ögon ingen rak linje. Den har därför under lång tid underminerats av den faktiska politiken och borde därför sedan länge berövats den status den haft i vår historia.

Det finns emellertid bättre argument för en till ett Nato-medlemskap positiv ståndpunkt än att luta sig mot en alltför förenklad bild av vår politik under kriget. När det gällde transiteringen av den så kallade. Engelbrechtsdivisionen i juni 1941, som för övrigt ledde till den potentiellt svåraste inrikespolitiska kontroversen under perioden, den så kallade Midsommarkrisen, medgav regeringen att detta var ett brott mot neutraliteten. Övriga kompromisser kunde ibland, tillkomna under stark tysk press, till nöds inrymmas under folkrättens bud.

*

Denna text har tidigare, i delvis annan form, publicerats i den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet.