”kritiskt förhållningssätt till kulturellt, religiöst, socialt och politiskt reproducerade aversioner mot och exkludering av afrikaner, judar, romer och muslimer under skilda tidsperioder, med tonvikt på föreställningar som växer fram i ett av globalisering och migration präglat Sverige.”
För att få ett avbrott i en av pandemi präglad pensionärstillvaro anmäler jag mig direkt. Vi börjar med att ta oss an Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris bok Intersektionalitet. Föreläsaren visar en powerpoint som föreställer en ovanligt komplicerad motorvägskorsning. Jag får veta att olika diskrimineringsgrunder kan korsa varandra ungefär som motorvägar. Motorvägskorsningar kallas ”intersections” i Amerika, och det ordet har de los Reyes och Mulinari lånat från Black Feminism – en feministisk skola i USA som vill lyfta fram hur ”vit överlägsenhet samverkar med patriarkala strukturer”. Ordet har på kort tid blivit så populärt i Sverige att staten anmodat myndigheter och universitet att använda det som analysverktyg.
Det verkar som om regeringen, för att tala med Tyko Jonsson, närt en samhällsomstörtare vid sin barm.
Själv har jag läst boken Intersektionalitet i förväg och konstaterat att den håller en väldigt hög abstraktionsnivå. Det är svårt att förstå vad författarna egentligen menar med ordet. Men på sidorna 125 och 126 duggar definitionerna tätt:
”Vi ser intersektionaliteten således i första hand som ett teoretiskt instrument för att analysera maktens komplexa konstruktion utan att hamna i en ontologisk hierarkisering av ojämlikhet”
”Vi ser emellertid inte intersektionalitet som en sluten teori om förtryck och ojämlikhet. Det handlar i stället om en kombination av teoretiska interventioner som i en fruktbar dialog kan intervenera makrostrukturella analyser med en poststrukturalistisk förståelse av identitetsformering”
Och i nästa andetag är intersektionalitet att ”utveckla situerade och kontextuella analyser av processer som skapar makt, hegemoni, ojämlikhet och motstånd”
Det låter ju väldigt avancerat och dessutom förstår jag att det där med ”motstånd” är viktigt. Författarna sticker inte under stol med att intersektionalitet är ett verktyg för aktivister. Men för mig blir det ändå lite oklart exakt vad aktivisterna ska göra med det där ”instrumentet”. Författarna återkommer gång på gång till vad de VILL göra… men aldrig gör. Man vill:
”utforska på vilket sätt tidigare interventioner kan hjälpa oss att tänka intersektionellt idag…”
”kritiskt granska hur och genom vilka processer som det västerländska förnuftet har konstruerats som en universell mänsklig företeelse”
Man vill att en intersektionell analys ställer ”frågor om feminismens behov av den manliga blickens erkännande…”
Men det där utforskandet blir liksom aldrig av. Vi får inte läsa några resultat av den där kritiska granskningen. Frågorna stannar vid det retoriska och svaren uteblir. Det tycks vara en lång väg att gå för teoretikerna innan man är framme vid en hållfast strategi för revolutionär förändring. Och ändå har begreppet gått ett segertåg genom snart sagt hela den statliga och kommunala förvaltningen i Sverige. Det verkar som om regeringen, för att tala med Tyko Jonsson, närt en samhällsomstörtare vid sin barm.
Vet studenterna vad subalterna subjekt är?
Efter femton minuters paus i Zoom-föreläsningen är det dags för frågor. Ingen säger något. Är allt verkligen glasklart för alla mina kursare? De flesta är i 20-årsåldern. Några har läst enstaka poäng tidigare, andra kommer mer eller mindre direkt från gymnasiet. Kan det verkligen vara så att de redan vet vad ”subalterna subjekt”, ”monovokala diskurser” eller ”diskursiva, ideologiska och historiska frakturer” är för någonnting? Till slut räcker jag själv upp handen och frågar om just de begreppen.
– Ja, alltså det här är en akademisk text och precis som när man läser teoretisk fysik så får man anstränga sig lite för att förstå, svarar föreläsaren.
Jag svarar att jag faktiskt försökt anstränga mig. Jag har googlat begreppet ”monovokal” och fått fram att det handlar om ord som bara innehåller en unik vokal, till exempel ordet domstolsprotokoll. Och subaltern finns i svenska akademins ordlista och betyder underofficer. Fraktur är ett annat ord för benbrott.
– Ja, alltså subalternforskning är ett helt vetenskapligt fält. Alla vetenskapliga discipliner har sin egen terminologi, förklarar föreläsaren och jag anar en liten lätt irritation i hennes röst.
Så mycket mer blir inte sagt. Ingen annan ställer någon fråga. Kanske är man rädd att, likt mig, blotta sin okunskap? Kanske vill man inte riskera att säga något politiskt inkorrekt? Eller kanske är man så imponerad av den akademiska världen att man tappat talförmågan? Dagen därpå sätter jag mig vid datorn och skriver ett inlägg till kursens diskussionstråd. Jag försöker formulera min kritik av denna vår första kursbok. Det handlar inte bara om det snåriga språket. Det handlar lika mycket om författarnas budskap. De los Reyes och Mulinari skriver konsekvent om den ”s.k. hederskulturen”. Det finns ingen hederskultur enligt deras sätt att se. Den är bara en konstruktion gjord för att vi ska se ner på vissa icke-europeiska folkslag. Jag kan inte låta bli att undra över vad de säger till de tjejer från till exempel Mellanöstern som har erfarenheter som inte stämmer in på det resonemanget.
Med stenkastarnas perspektiv
Deras bok har använts flitigt som kursbok på universitet och högskolor, Men i diskussionstråden skriver jag, aningen kaxigt, att den snarare är ideologiproduktion än vetenskap. Deras argument saknar empiriskt stöd. Skällsordet är ”positivism”. De undersöker diskurser och inte verkligheten i sig.
De los Reyes var med och skrev den omtalade, och starkt kritiserade, rapporten om kravallerna och bilbränderna i Husby 2013. I det arbetet var man inte intresserad av att ta reda på hur vanliga Husbybor såg på händelserna eller sin livssituation. Man ansåg sig nämligen redan veta varför ungdomar kastade sten på polisen och satte eld på bilar – det var för att polisen och samhällets olika institutioner diskriminerade och förtryckte dem. Därför inriktade man sig på att intervjua de som hade ungefär samma uppfattning – aktivister och stenkastare. Solidaritet med de som ”gjorde motstånd” var viktigare än att förutsättningslöst undersöka vad som hänt och varför. Och mycket riktigt poängterar Mulinari/de los Reyes flera gånger i kursboken att det är viktigt att lyfta fram ”motstånd” och ”subversiva handlingar”.
Författarna är starkt påverkade av marxismen, men de förkastar idén om att arbetarklassen kan störta samhället över ända. Revolutionärer och aktivister måste därför solidarisera sig med alla jordens förtryckta och de finns framför allt bland de förtryckta massorna i fjärran länder och i våra invandrartäta förorter. Och de är definitivt inte vita män. Men först måste det till ett ordentligt teoretiskt arbete för att det utopiska målet ska uppnås. Den gängse feminismen är förlegad eftersom den bara ser till den vita medelklasskvinnans intresse. Det krävs en ny teori som vågar utmana maktstrukturerna, och med begreppet intersektionalitet anser man sig vara på god väg. Enligt de los Reyes/Mulinari öppnar begreppet intersektionalitet för ”en kritisk granskning av jämställdhetsvisionens koppling till ett etniskt avgränsat, kapitalistiskt och heteronormativt disciplineringsprojekt”.
Det är inte förrän långt senare det slår mig att alla mina inlägg i diskussionstråden kanske kan betraktas som en ”monovokal diskurs”.
De menar att nationalstaten utestänger ”den andre” och förvägrar denne alla rättigheter. Och visst är det sant att nationalstaten bara garanterar medborgerliga rättigheter för medborgare, skriver jag i diskussionstråden. Det är ju själva idén med nationalstaten. Men även som icke-medborgare kan man, om man befinner sig i Sverige, kräva att staten ser till att ens mänskliga rättigheter inte kränks. Det är för att få det skyddet som så pass många flyktingar sökt sig till just Sverige. De hoppas att den svenska staten ska ge dem skydd. Det gjorde Mulinari/ de los Reyes också när det begav sig, och de blev så småningom medborgare med medborgares fulla rättigheter.
Det blir en lång text till diskussionstråden. Ingen går i svaromål, vare sig kursdeltagare eller kursledare. Det ska senare upprepas varje vecka. Det kommer att bli nitton diskussionsinlägg men inte ett enda svar. Men det vet jag inte då. Det är inte förrän långt senare det slår mig att alla mina inlägg i diskussionstråden kanske kan betraktas som en ”monovokal diskurs”.