Den sovjetiske partibyråkraten står i talarstolen och orerar om Sovjetunionens väg mot kommunismen: ”Kamrater, vi lever i det bästa av samhällen, och vägen framåt ligger stabil och rak. Den är bara historien som bekymrar oss. Den förändras hela tiden.” Eller: ”Vi har ett mäktigt förflutet. Vi har en mäktig framtid. Så kommer det alltid att vara.”
Historien lever
Även i det nutida Ryssland lever historien, i samhället och i det politiska språket. En rysk politiker försummar inte att rättfärdiga sina beslut och hållningar med historien som förklaring och försvar. Som framgått av de senaste veckornas historiepolitiska utspel från den ryska propagandaapparaten är Vladimir Putin inget undantag. Det är bara Stalin som uppvisat ett likartat historieintresse. På sovjettiden var det den ryska revolutionen som alltid var historiens utgångs- och slutpunkt. Så är det inte längre. Lenins kommunistiska idé att ta från de rika och ge till de fattiga passar inte nutidens ryska oligarker, inte heller den stormrike Putin. Nu är det Stora fosterländska kriget, det nazistiska angreppet på Sovjetunionen från sommaren 1941 som tog livet av 25 miljoner sovjetmedborgare, som gäller.
Det stora fosterländska kriget är inte synonymt med andra världskriget. Det fanns en första halvlek, från september 1939 till juni 1941, som Putin talar tyst om, eller använder all sin retorisk-historiska begåvning för att lägga till rätta. Molotov-Ribbentrop-pakten, icke-angreppsavtalet mellan Tyskland och Sovjet från augusti 1939, var en nödlösning för Stalin, betingad av västmakternas spel under täcket för att få Hitler att angripa Sovjetunionen. Tilläggsavtalet, som gav undertecknarna fritt fram att ockupera mellanliggande länder, finns inte, inte heller finska vinterkriget, för ett sovjetiskt angreppskrig passar inte in i Putins historiebild. Inte heller den sovjetiska säkerhetstjänstens mord på tusentals polska officerare i Katyn och på andra ställen är annat än en ond svartmålning av krigets sovjetunion.
Det stora fosterländska kriget är en del av Putins och de ryska makthavarnas stora historiska berättelse. Den handlar i sina grunddrag om Ryssland i två huvudroller, som offer och hjälte. I en färsk artikel i New Statesman intervjuas den ryske statsvetaren Sergej Karaganov om Ukrainakriget och dess bevekelsegrunder. Karaganov, jämngammal med Putin och en ledande utrikespolitisk rådgivare till både Jeltsin och Putin, noterar att Rysslands predikament är att alltid ha attackerats utifrån: först av mongolerna under medeltiden, sedan av Karl XII under tidigt 1700-tal, sedan av Napoleons trupper hundra år senare, sedan av Hitler och den tyska Wehrmacht under andra världskriget. Ryssland var hela tiden offret för aggressionen, men slog också hjältemodigt tillbaka anfallarna och befriade därmed sig själva och världen. Som den senaste länken i denna historia framstår Natos aggression mot Ryssland, genomförd med hjälp av det nazistiska Ukraina.
Ondskan i nazistisk spegel
Den politiska ryska historiebilden har numera tillgodogjort sig att ondskan alltid har att göra med nazister och folkmördare, varför ukrainarna har fått dessa epitet som kopplar samman dem med den onda sidan av Stora fosterländska kriget. Att det är Putin och ryssarna som idag gör sig mer förtjänt av dessa begrepp tycks inte föresväva dem.
Ceremonin innehåller inte bara parader, utan också människomassor som står med fotografier på förfäder som offrade sig och var hjältar under kriget mot Nazityskland.
Det finns två viktiga poänger med denna analys. Den första är att den ryska ”specialoperationen” i grunden har ett passivt syfte att stoppa främmande aggression mot Ryssland. Kriget blir en legitim åtgärd för att hindra att historien upprepar sig och Ryssland offras. Ukraina, som Putin inte tillmäter något självständigt värde, blir bara en bricka i detta spel mellan Ryssland och Nato eller Väst, men en farlig sådan eftersom den möjliggör för angriparna att nå ända fram till den ryska gränsen. Att Nato redan gjort så i de baltiska staterna tycks inte noteras. Den andra poängen handlar om det historiska budskapets förankring i det ryska folket.
Ett anfallskrig mot den ukrainska grannstaten kan i sig te sig svårsmält också för många ryssar, men insatt i ett djupt historiskt meningssammanhang som under lång tid framförts i Ryssland och innan dess Sovjetunionen i allt ifrån historieläroböcker till politiska traktater blir det betydligt mer övertygande.
Den 9 maj är det Stora fosterländska krigets segerdag, med huvudceremoni på Röda torget i Moskva. I den fosterländska yran kommer Putin inte att försumma möjligheten att ytterligare inskärpa Ukrainaoperationens nödvändiga och i grunden progressiva syften, i ljuset av dyrköpta historiska erfarenheter.
Ceremonin innehåller inte bara parader, utan också människomassor som står med fotografier på förfäder som offrade sig och var hjältar under kriget mot Nazityskland. Intressant blir att se om parallelliteten med Ukrainakriget drivs så långt att även de ryska offren och hjältarna i Ukrainakriget, de som återkommit till Ryssland i liksäckar, kommer att visas upp på bild. Min gissning är att det inte blir så.
Kanske det rentav finns ryssar som ser jämförelsen mellan Stora fosterländska kriget och Ukrainakriget för vad det är, ett groteskt missbruk av historia?