Förhållandena för det fiktiva fosterbarnet Oliver Twist visar vad som kan hända när samhället inte ställer krav på dem som ska ta hand om de svagaste och mest utsatta barnen. Idag är reglerna tack och lov betydligt striktare, men kanske alltför strikta?
År 2020 var nästan 20 000 barn och unga placerade hos familjehem.1 Men utöver dessa bor många på institution, så kallade HVB-hem. 2020 bodde totalt 8 300 barn och unga på sådana hem2 – vissa av den simpla anledningen att det inte finns tillräckligt många familjehem som kan ta emot dessa barn och ungdomar. Samtidigt finns det belägg för att framtidsutsikterna för dem som bor i familjehem, i stället för på institution, är ljusare. De löper mindre risk att lida av psykisk ohälsa och brukar droger i mindre utsträckning.3
Metoden gör att 90 procent nekas
För att få bli ett familjehem och ta emot barn som av en eller annan anledning inte kan bo hos sina biologiska föräldrar måste man gå igenom en utredning av en familjehemskonsulent. Två av de vanligaste är Nya Kälvestenmetoden och dess föregångare Kälvestenmetoden.
Av Sveriges drygt 300 familjehemskonsulenter beskriver 114 på sina hemsidor vilken metod de använder, och av dessa uppger omkring 80 eller 90 procent att de använder någon av Kälvestenmetoderna, enligt undersökningar av SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, respektive forskarna Rebecca Willén och Ola Kronkvist från forskningsinstitutet Igdore respektive Linnéuniversitetet, som har gjort den första granskningen av Nya Kälvestenmetoden.
Syftet med Kälvestensmetoderna är att välja bort de som inte är lämpliga. Detta är i sak ett oproblematiskt påstående. Ingen vill väl att olämpliga ska släppas igenom. Men ser man till att Ulla Fridsjö, socionom och medgrundare av Nya Kälvestenmetoden, uppger att runt nio av tio som ansöker nekas blir det lättare att ifrågasätta. Grundarna av metoden är medvetna om att för många familjer väljs bort, men menar att man gör det för att minimera risker. En oavsiktlig följd av detta är att många barn och unga som skulle kunna få ett familjehem hamnar på institution.
Den ursprungliga Kälvestenmetoden togs fram på slutet av 1960-talet och 1970-talet av psykologen Anna-Lisa Kälvesten med kollegor. Den innefattar en intervju på 150–190 frågor.
I början av 2010-talet omarbetade den ovannämnda socionomen Ulla Fridsjö och Ilona Déry Tegnér, psykolog med psykoterapeutexamen, metoden till det som kom att bli Nya Kälvestenmetoden. Intervjukomponenterna som metoden är baserade på är evidensbaserade, men en ny granskning av Nya Kälvesten, gjord av Rebecca Willén och Ola Kronkvist hävdar att den som helhet skiljer sig så väsentligt från intervjukomponenternas ursprungliga innehåll att ”hänvisningen till dem blir bedräglig”.4 De betraktar Nya Kälvestensmetoden som ”oetisk”, eftersom den sätter de ansökande under press vid intervjutillfället och den dras dessutom med en hög risk för subjektivitet. Med andra ord vilar inte Nya Kälvestensmetoden på vetenskaplig evidens, vilket även grundarna av metoden medger.
På frågan finns det ett överskott av känslomässig tillgänglighet och reflekterande sinnelag? ska man svara ja eller nej.
Så hur ser genomförandet av Nya Kälvestenmetoden ut?
I korthet består den av en första kontakt med den familj som ansöker om att bli familjehem, följt av tre hembesök, en intervju, analys av intervjun och slutligen en bedömning. Det som är värt att fokusera mest på är intervjun och analysen, som ligger till grund för bedömningen.
Intervjun består av, vad som är tänkt att vara, ett standardiserat frågeformulär. Frågorna handlar om uppväxt, relationer, psykisk hälsa och mer därtill som ska täcka in vad man anser är de essentiella delarna av det vi brukar kalla livet. Inga följdfrågor får ställas och intervjuaren ska inte ge den intervjuade för mycket bekräftelse. Det är en del av metoden och ska fungera som ett prov på om personen är kapabel att ”härbärgera sina känslor”, det vill säga kontrollera sig själv. Om den intervjuade faller i gråt till följd av de många närgångna frågorna ska intervjuaren inte erbjuda stöd, utan den intervjuade ska själv kunna hämta sig och fortsätta intervjun som ett tecken på att hen är kapabel att sätta barnets bästa främst.
Intervjun ska inte ta mer än tre timmar, med utrymme för en paus. Den får inte heller spelas in, utan intervjuaren ska transkribera så mycket som möjligt av det som sägs, men även en del som inte sägs – som suckar och kroppsspråk. Generellt bedömer man att det tar omkring sex gånger så lång tid att transkribera något i jämförelse med hur det utspelar sig i realtid, vilket gör det orealistiskt att allt ska hinna hamna på papper. Anteckningarna från intervjun blir således, förhoppningsvis, ett koncentrat av intervjun, men riskerar också att bli missvisande.
Denna intervju går sedan till analys, där anteckningarna läses upp. Den uppläsningen är vad som sedan bedöms i analysen. När den är gjord ska materialet raderas. Resultatet är binärt. På frågan finns det ett överskott av känslomässig tillgänglighet och reflekterande sinnelag? ska man svara ja eller nej.
Närvaro, kärlek och lek räknas inte
Som utomstående ställer jag mig ett antal frågor när jag läser på om metoden. Varför spelar man inte inte in intervjun och visar inspelningen vid analys i stället för att låta intervjuaren läsa upp sina anteckningar? En anledning till att man inte ska spela in, säger utbildare av metoden, är att intervjuaren då måste fokusera på att transkribera och hinner därför inte ge den intervjuade någon bekräftelse på att hen lyssnar eller bryr sig, vilket skulle avlägsna press på intervjuobjektet. Men den främsta anledningen, enligt medgrundaren Ilona Déry Tegnér, är att metoden är anpassad efter socialarbetares kompetens och arbetskapacitet. Det tar för mycket tid och jobb att gå igenom en inspelning.
”Att inte spela in är för att göra metoden användbar för socialarbetare. Det är inte perfekt, men det är bättre” säger Ilona Déry Tegnér till Kvartal.
Det viktigaste ska vara att hitta mönster under intervjun, som att den intervjuade säger emot sig själv.
En av Sveriges många familjehemskonsulenter, Andreas Strömberg, berättar för Kvartal att han mest tillämpar den gamla versionen av Kälvesten, men är utbildad även i Nya.
”Tar man flera tusen intervjuer och säger nej till 90 procent är det väldigt lite resultat för väldigt mycket arbete. Vilket företag eller kommun har de resurserna?” undrar Andreas Strömberg.
Han upplever också att metoden utelämnar viktiga delar i det som krävs för att ta hand om ett barn – såsom närvaro, värme och hur mycket tid man har till barnet.
”Du kan svara perfekt på alla frågor, men inte vara så intresserad av att sedan faktiskt vara med barnet. Att se barnet, umgås och leka med det är inte akademiskt.”
Nya Kälvestenmetoden ”utesluter alla där det förekommer någon form av riskfaktorer”.
Detta har blivit en vanlig beskrivning av Nya Kälvesten – att den är för hård och nekar för många. Både Ulla Fridsjö och Ilona Déry Tegnér, som inte längre samarbetar med varandra, men utbildar i metoden, säger till Kvartal att det finns en sanning i ryktet.
”Men det är för att vi har ett stort barnperspektiv. Sen att det är brist på familjehem, vi kan ju inte ändra vår metod för det” säger Ulla Fridsjö.
Och det är här som skon börjar ge riktigt skav. För Nya Kälvesten är en icke evidensgrundad metod, som både Ilona Déry Tegnér och Ulla Fridsjö aktivt har velat få beforskad, men ingen har velat göra det – delvis för att det har varit svårt att finna finansiering till sådan forskning. Men alltjämt används metoden på bred front.
”Har vi inte tillräckligt många och tillräckligt bra familjehem behövs det ju andra resurser för att få det att fungera” säger Ulla Fridsjö.
Men frågan är om det är den rätta förklaringsmodellen – att det inte finns tillräckligt många och tillräckligt bra familjehem. Socialstyrelsen skriver i sin manual för rekrytering av familjehem att man ska ställa riskfaktorer mot skyddsfaktorer, men Ola Kronkvist, som skrivit artikeln med Rebecca Willén, menar att man i Nya Kälvestenmetoden ”utesluter alla där det förekommer någon form av riskfaktorer”. Det rymmer sannolikt en förklaring till att familjehemmen, som Ulla Fridsjö säger, inte är tillräckligt många och tillräckligt bra.
”Vi tror att det här är bättre än ingenting” säger Ilona Déry Tegnér.