Vi kunde nog ha sett det komma

I november 2021 höll Socialdemokraterna kongress i Göteborg. Huvudnumret var att välja Magdalena Andersson till partiledare, men kongressen hann också med att ännu en gång slå fast att Sverige ska vara militärt alliansfritt, dvs nej till Natomedlemskap. ”Sveriges säkerhetspolitiska linje har tjänat oss väl.” Fred ska byggas med diplomati och humanitärt bistånd, och helst med FN och inte Nato.

Krim hade inte varit något enstaka putinskt infall.

Men låt oss gå bara några månader ytterligare tillbaka i tiden till sommaren och förhösten. Den massiva ryska uppladdningen vid Ukrainas gräns var egentligen bara en bekräftelse på att annekteringen av Krim sju år tidigare inte hade varit något enstaka putinskt infall. Och redan sju år före, på den numera beryktade säkerhetskonferensen i München (där två svenska statsråd var på plats) hade Vladimir Putin skickat ett inte särskilt inlindat budskap till Väst. Vi skulle inte tro att Ryssland kommer att finna sig i att spela andra- eller tredjefiolen i världen medan USA-dominansen på alla områden tillåts bre ut sig i Europa. Det var både att nya Nato-medlemmar tillkom och upplevelsen att det amerikanska samhällssystemet ”påtvingas andra stater” som hade förargat Putin.

Under tiden, hemma i Sverige: här dominerade ännu uppfattningen att den eviga freden hade infunnit sig. Det finns inget militärt hot ”under överskådlig tid”, slog försvarsberedningar fast och ledamöterna kom överens om att detta handlade om tio år, minst. Legendarisk är tweeten från dåvarande ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren (M) 2012:  ”R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Det här var common sense i svensk försvarsdebatt fyra år efter den ryska invasionen i Georgien, två år före Krim-invasionen.

Denna världsbild passade väldigt bra ihop med de anorektiska budgetarna under 90-talet och framåt. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hade en osentimental syn på det militära försvaret. ”Man kan alltid ta den sista miljarden på försvaret.” ”Försvaret är ett särintresse.”

Militära risker och hot hade blivit omodernt.

Nu var alla hot som förtjänade fokus och ekonomiska resurser av en annan art: klimathotet; terror; flyktingkriser; cyberattacker; sönderfallande stater. Militära risker och hot hade blivit omodernt.

Ändå blev det ett ramaskri när dåvarande ÖB Sverker Göranson var saklig och ärlig mot medborgarna och i SvD beskrev Försvarsmaktens uthållighet vid ett militärt angrepp. ”Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

Man kan tycka att aggressionen mot Georgien 2008, i kombination med Putins grova revanschistiska tongångar 2007 i München, skulle ha räckt för att inte blåsa faran över i Sverige. Men så skedde inte, möjligen med undantag för Liberalerna som faktiskt offentligt ångrade att de hade medverkat till alliansregeringens snålförsvar. Först 2015 slogs stopp i nedrustningsmaskinen. Tydligen hade folkrättsbrottet mot Ukraina sjunkit in, och en tämligen blygsam, men ändå upprustning, tog sin början. Nu skulle vi kravla oss upp en bit ovanför dryga procenten av BNP till det militära försvaret.

Trots denna relativa omsvängning tycks ledande svenska politiker inte ha kalkylerat med möjligheten av rysk militär aggression mot stater i ”närområdet”. Invasionen den 24 februari i år har gång på gång beskrivits som en blixt från klar himmel. För den skildringen sätter jag alltså frågetecken.

Sverige har nämligen en underrättelsetjänst som inte går av för hackor, och om jag inte är alldeles förledd så anses den besitta betydande kompetens vad gäller just Ryssland och utvecklingen i landets olika maktsfärer, inklusive oligarkerna. OK, att det skulle gå till precis så här – så massivt och urskillningslöst – hade Musts Rysslandsanalytiker knappast kunnat göra en prognos om. Men jag är rätt övertygad om att de under en längre tid har hållit sina uppdragsgivare informerade om att den här händelseutvecklingen ingick i det som möjligen kunde ske. Uppdragsgivare för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, utöver Försvarsmakten, är regeringen.

2005 var också året då jag inträdde som Försvarsmaktens första informationsdirektör.

Vi förflyttar oss återigen bakåt i tiden, till 2005. Det året avvecklades det ena förbandet efter det andra, Försvarsmakten gjorde sig av med 20 procent av personalen. Gotland avmilitariserades. Det 200 år gamla fokuset på territorialförsvar byttes mot ett internationellt. Nu skulle vi bygga fred och säkerhet i Sverige genom att delta i fredsfrämjande insatser i Kosovo, Liberia och Afghanistan. 2005 var också året då jag inträdde som Försvarsmaktens första informationsdirektör.

Rysslands försvar var då riktigt nedkört, 14 år efter Sovjetunionens kollaps. Det fanns varken förmågor eller avsikter i offensiv riktning. Men redan två år senare hade Ryssland passerat sin botten, och nu pågick upprustning. Putin hade tur med ekonomin, och Must beskrev ”ett stärkt Ryssland som agerar med större självsäkerhet och som också har fått ökad handlingsfrihet”. Hur kan jag här citera exakta ord från den vanligen så sekreta underrättelsetjänstens bedömning? Jo, därför att den presenterades den 31 januari 2007 under ett säkerhetspolitiskt seminarium på Stockholms slott. Tre medieredaktioner var inbjudna, och SVT spelade in alltihop och sände det några dagar senare. I linjär-tv.

Personen som presenterade den reviderade synen, överste Mats Engman, betonade för åhörarna att det faktum att Ryssland nu rustar upp med friskt humör inte innebar att det förelåg ett ryskt hot. Han var tydlig med detta, men det var ändå en nyhet att vi nu kunde berätta att den ryska krigsmakten började växa till sig. I min egenskap av informationsdirektör hade jag dels modererat seminariet på slottet, dels försökt förmå flera medier (bland andra TT och Ekot) att intressera sig för Rysslandsbedömningen, och vi erbjöd intervju med överste Engman.

Men det blev inget. Det var ingen nyhet om det inte samtidigt ledde till att Försvarsmakten fick utökade resurser eller förflyttade personal och materiel. Inte en rad skrevs. Sveriges militära försvar var en icke-fråga, och Rysslands förändrade militära status också av allt att döma.

Trots att nyheten var osann fick jag slita förgäves med att försöka få tidningar och etermedier att korrigera den.

Två veckor senare, däremot, kom det braskande rubriker – först i Dagens Nyheter och sedan i ett 50-tal medier. Nyheten? ”Försvarsmakten ser ryskt hot”. Trots att nyheten var osann fick jag slita förgäves med att försöka få tidningar och etermedier att korrigera den. Vem vill ta intryck av en talesperson som står på maktens sida?

Det har alltså funnits en lomhördhet för nyanserade bedömningar om den ryska krigsmakten. En ovilja att ta till sig skeenden som är svåra att förvandla till stenhårda nyheter. Den här attityden omfattades av både journalister, politiker och opinionsbildare. Jag skriver om det här för att jag tror att en del av uppståndelsen nu och tappade hakor vad gäller Ukrainakriget och Natodebatten har trådar tillbaka till 90-talet och 00-talet och hur man såg på säkerhetspolitik då.

Jag vet att många stör sig kraftigt på att Sverige ibland betecknas som fredsskadat, men jag tycker att termen är rätt fyndig och belyser ett mönster för både beteenden och tankar där Sverige utmärker sig. Sådant som för befolkningar i länder med krigserfarenhet ligger i öppen dager är inte sällan osynligt eller otänkbart här.

På 00-talet var det inom politiken lågstatus att ägna sig åt försvars- och säkerhetspolitik. Och eftersom den allmänna bilden var att militära hot var obefintliga, både då och i framtiden, hamnade såväl frågorna som försvarspolitikerna i skuggan.

Under Almedalsveckan diskuterades frågorna under dessa år inte överhuvudtaget, samtidigt som Försvarsmakten såg att det kunde bli svårt att rekrytera rätt personal till den alltmer internationellt inriktade verksamheten om allmänhetens kunskaper fortsatte sjunka. Av det skälet initierades en ”ekumenisk” satsning på bred och allsidig försvars- och säkerhetsdebatt i Almedalen 2008 under rubriken Säkerhetspolitiskt sommartorg.

Nu är det påsk 2022, åtta år efter den första ryska aggressionen mot Ukraina. Och medan civilbefolkning i ukrainska städer beskjuts, torteras och mördas ska alla svenska riksdagspartier på rekordtid göra en ny säkerhetspolitisk analys och bestämma om vi ska söka medlemskap i Nato. Sveriges position i en helt ny europeisk säkerhetsordning ska mejslas fram innan maj månad är till ända. I Socialdemokraternas fall planeras en säkerhetspolitisk dialog, samtidigt som statsministern gör vad hon kan för att hålla jämna steg med Finland och partivännen Sanna Marin.

Tecknen i skyn har alltså funnits för den som har velat se och höra.

Men tecknen i skyn har alltså funnits för den som har velat se och höra. Putins stridsvagnar fanns redan på Krim och vid Donbass. Och en och en halv månad före invasionen, vid Folk och försvars rikskonferens, gjorde Sveriges ÖB Micael Bydén och FOI:s Rysslandsexpert Gudrun Persson påfallande skarpa uttalanden om vad som kunde ske mycket snart i och runt Ukraina. Eller som Gudrun Persson avslutade sitt anförande: Ingen kan säga att vi inget visste.

Fingervisningar om den ryska revanschismen var också entydiga i försvarsberedningens rapport Värnkraft från våren 2019. Med tydlig oro för Rysslands undergrävande av den europeiska säkerhetsordningen sägs att detta har konsekvenser för Sveriges säkerhet. Ryssland agerar allt högre upp på konfliktskalan gentemot Väst, skriver försvarsberedningen. Och formulerar en slutsats: ”Ryssland kan komma att använda militärt våld på andra platser och i större skala än vad som hittills skett. Det kan inte uteslutas att detta också kan ske mot medlemmar av EU och Nato eller andra länder.”

Fast det saknades inte varningar betydligt tidigare – elva år tidigare faktiskt. I maj 2008 lämnade ÖB Håkan Syrén, efter några turbulenta veckor i Högkvarteret, in ett kompletterande budgetunderlag till försvarsminister Sten Tolgfors. Uppseendeväckande var två saker: ÖB meddelade att Försvarsmakten tvingas sänka ambitionen när det gäller förmågan att möta omfattande militära operationer som hotar Sverige. I skrivelsen till försvarsdepartementet framgår också att ÖB underkänner  den hotbildsbeskrivning som försvarsberedningen hade lämnat i rapporten Säkerhet i samverkan. Skälet: den negativa utvecklingen i Ryssland. Och ändå tvingades ÖB föreslå omfattande neddragningar av fredsorganisationen, då det mesta vid den här tiden handlade om att uppnå ekonomisk balans. Operativ förmåga kom i andra hand.

Nu hoppar vi framåt fjorton år till den 16 februari i år, utrikespolitisk debatt i Sveriges riksdag. Regeringens talepunkter om militär alliansfrihet var de vanliga, även om utrikesminister Ann Linde varnade för att kärnan i den europeiska säkerhetsordningen var hotad till följd av Rysslands hot om våld. Men vägen framåt var i första hand fortsatt dialog och diplomati, sa utrikesministern. Åtta dagar senare, tidigt på morgonen den 24 februari inleder president Putin sin ”militära specialoperation”.

Var detta slutar vet ingen.

Förfasade svenska politiker fördömer i hårdast tänkbara ordalag Rysslands agerande, och det dröjer inte länge innan synnerligen långtgående sanktioner införs. Dessutom sker det unika att Sverige beslutar att skicka vapen till Ukraina, ett beslut som av allt att döma sitter långt inne för flera partier. Men läget är nu oerhört allvarligt, den europeiska säkerhetsordningen är krossad och Ukrainas sak är vår. Och det militära försvaret ska kosta 2 procent av BNP ”så snart det är möjligt”.

Var detta slutar vet ingen. Men det upprepas från politiskt håll, och i synnerhet av den socialdemokratiska regeringen, att det som hände den 24 februari mitt i Europa – det kunde ingen förutse.

Ingen?