Och visst finns det en del som retar sig på att man gör det så enkelt. Som den humoristiske twittrare som skrev så här som svar när jag delade en sådan text. ”Mer sagor från Jörgen: ’vAd HadE tEnGiL gJorT!?’ ”.
Nästan lika nakna står vi i den fria världen, med våra fördömanden och sanktioner, inför det groteska barbari som utspelar sig i Ukraina
Rätt kul om det inte hade handlat om något så extremt allvarligt. För visst kan man kalla det lite naivt att förvänta sig att människor ska vara så konsekventa. Men twitterskojaren ska få en sagoreferens till att häckla: I H.C. Andersens klassiker ”Kejsarens nya kläder” är det till sist ett barn som säger det uppenbara, att det som härskaren trodde var kläder i finaste, tunnaste tyg inte var några kläder alls. Kejsaren var naken.
Nästan lika nakna står vi i den fria världen, med våra fördömanden och sanktioner, inför det groteska barbari som utspelar sig i Ukraina. Massmordet sker här och nu och hur mycket vi än gastar och twittrar om Haag eller utropar Slava Ukraini under profilbilder med den ukrainska flaggan som bakgrund är det bara nu det finns möjlighet att stoppa det.
Väst redan inblandat
Den självklara invändningen är: Men vill vi riskera ett tredje världskrig där kanske till och med kärnvapen kan komma till användning? Det är en viktig, rent existentiell, fråga att ställa sig. Samtidigt tycks den blunda för att vi ju redan är inblandade på den ena sidan i kriget. Att kalla det ett tredje världskrig är kanske att gå väl långt men en ständig och växande ström av allt tyngre vapen och mer avgörande underrättelser går nu från Väst till Ukraina. Betydande ingripanden som varje dag dödar ryska soldater. Så om kärnvapen verkligen finns som ett av Putins handlingsalternativ, vilket jag starkt betvivlar, har han alla möjligheter att använda dem redan nu.
Putinregimen kommer att gå precis så långt som vi tillåter den att göra
Det som hindrar allt bruk av strategiska kärnvapen är förstås att det är liktydigt självförstörelse. Men den som är så irrationell att han faktiskt ändå överväger det skulle knappast behöva vänta in ett tillfälle då det enligt någon slags förvriden doktrin skulle vara rättfärdigat. Med ett enda viktigt undantag: om Väst skulle inleda ett kärnvapenkrig. Men det får betraktas som uteslutet.
Putinregimen kommer att gå precis så långt som vi tillåter den att göra. Personligen tror jag att frågeställningen om risken för ett tredje världskrig med kärnvapen i själva verket är en potemkinkuliss avsedd att dölja den verkliga, och lite mindre smickrande frågan: Vad är vi egentligen beredda att göra för slags uppoffringar i Ukrainas kamp för frihet?
Medan ukrainska familjers bostäder sprängs i bitar och vanliga civila – lärare, busschaufförer och snickare – blir nedtvingade på knä och mördade med nackskott diskuterar vi konsekvenserna av att inte få någon rysk gas för att värma europeiska hus. Det finns en avslöjande obalans i den bilden.
En krigsförklaring mot frihet och demokrati
Poängen här är att det knappast finns någon väg runt den bistra sanningen: Putinregimen har förklarat krig mot hela idén om frihet, demokrati och nationellt självbestämmande. Ukraina har av olika geopolitiska skäl blivit skådeplats för den första (och förhoppningsvis sista) delen av det slaget. Men kampen de för, den gäller oss alla.
En krigsmakt som fått uttryckliga order om att döda civila, som bakbinder och torterar människor innan de skjuter dem i huvudet – det kan inte kallas för något annat än ett försök till folkmord. Uppgifterna om att de också bär med sig mobila krematorier för att dölja sina brott återstår att få bekräftad men skulle gå helt i linje med vad vi redan vet om den ryska arméns framfart.
Det är något bedrägligt med att det som sker är så naket brutalt. Det är lätt att drabbas av overklighetskänslor och förväxla bilderna från Butja, Charkiv och Mariupol med sådant man sett i spännande dramatiseringar av andra världskriget eller i korniga dokumentärfilmer från Warszawas ghetto. Men det är på riktigt. Det sker här. Det sker nu. I vår del av världen. Och det kunde ha varit vi.
Jag vet att många i mina mor- och farföräldrars generation – och inte bara tyskar – ofta fick frågor från sina barn om vad de gjorde under kriget. Och var så säkra – era barn och barnbarn kommer att fråga er en dag. Vad tyckte du? Vad sa du? Vad gjorde du?