När Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag slogs om partiledarposten 2019 fanns Johan Pehrson med som tredje kandidat. Möjligen av ren ansvarskänsla, eftersom han var den enda av dem som satt i riksdagen. Man får väl säga att det är ansvarskänslan som driver honom den här gången också, om han inte samlar på nära döden-upplevelser. Politiskt hör Johan Pehrson till Liberalernas högerflygel, ogillade januariavtalet och stod bakom idén om Ulf Kristersson som statsminister ända in i kaklet. Med Johan Pehrson stabiliseras därför regeringsalternativet till höger. Han är för gammal i partiet för att ogillas av vänsterliberalerna. Var partisekreterare redan vid millennieskiftet. Har haft alla de tunga talespersonsposterna. Och kan ingjuta trygghet.
Problemet är inte att hans politik är densamma som Nyamko Sabunis utan att den är för lik Ulf Kristerssons, även om Liberalerna har skärpt kriminalpolitik och Nato i sitt DNA. Kan Johan Pehrson lyfta den liberala hjärtefrågan skolan är marginalnyttan troligen större. Sedan Jan Björklund lämnade politiken har skolfrågan varit hemlös i borgerligheten. Liberalernas krav på förstatligande av skolan – som de faktiskt lyckades få in i januariavtalet – ger dem en egen ingång till en skoldebatt där vänstern just nu tycks sitta med alla de moraliska korten. Det kanske inte räcker för fyra procent. Men åtminstone för en sorti med högburet huvud.