Korvemigranter och expertryssar
Med ”ryssar” avser jag här inte bara etniska ryssar utan också många andra som har ryska som modersmål eller använder sig av språket på vardaglig basis. I denna större grupp skulle jag i det följande vilja skilja ut två undergrupper: (1) de som brukar kallas för ”korvemigranter” (kolbasnaja emigratsija) och (2) arbetskraftsinvandrare.
Till den förra gruppen hör några av alla dem som i slutet av åttiotalet och på nittiotalet lämnade Sovjetunionen eller dess efterföljarstater för att undkomma de kärva ekonomiska förhållanden som rådde där och hoppades finna en tryggare tillvaro i Sverige. I den andra gruppen ingår kvalificerade specialister som flyttat hit som forskare, ingenjörer, pedagoger och liknande.
Kan man sitta på två stolar samtidigt är det väl skönt att bre ut sig.
Korvemigranterna är mer märkbara i den digitala offentligheten. Somliga personer som inte har funnit sig till rätta i det svenska samhället kan ge uttryck för sitt missnöje med Sverige på ryskspråkiga sidor i sociala medier. De skriver då också en hel del om Putin-Ryssland, som gärna framställs som ett paradis på jorden. Om en mindre entusiastisk landsman råkar besöka en sådan grupp och frågar dessa människor varför de i så fall inte flyttar hem till det paradis som de ägnar så mycket tid åt att beskriva, kastar de sig över honom i flock och börjar anklaga honom för att vara russofob. Vissa förklarar att de minsann är i Sverige, inte alls bara för att det är så bekvämt, utan för att de i alla lägen gör sin plikt mot Fosterlandet, vid den yttersta frontlinjen i den fientliga västvärldens hjärtland. Andra är mer jordnära och svarar att de gärna hade flyttat hem om det inte vore för att ungarna går i svensk skola eller pluggar på universitet eller för att maken är gammal och behöver byta blöja. Man ger inte upp sådana saker så lätt. De mest påstridiga ryska patrioterna har ibland tagit sin svenske makes efternamn och har både svenskt och ryskt pass, och de kan stolt förklara att de minsann inte har avsagt sig sitt ryska medborgarskap. Varför de nu skulle göra det, när det inte ställs några sådana krav, som i en del andra länder. Kan man sitta på två stolar samtidigt är det väl skönt att bre ut sig.
I sina tankar framstår det gamla Sovjetunionen som ett ideal, ett drömrike där glassen alltid kostade 15 kopek.
Många av den här sortens ”korvemigranter” har nätt och jämnt upplevt det postsovjetiska Ryssland. I sina tankar framstår det gamla Sovjetunionen som ett ideal, ett drömrike där glassen alltid kostade 15 kopek och där det inte fanns några sorger och bekymmer. De utvandrade inte av politiska skäl utan för att skaffa sig ett tryggare, bättre liv. En fullt rimlig önskan, i synnerhet som en betydande del av dessa personer är kvinnor från landsorten och andra perifera delar av det förlorade sovjetiska imperiet. Vid något tillfälle träffade de en svensk man och skaffade sig svenskt efternamn och pass, men de har aldrig blivit riktigt hemmastadda eller integrerade i det nya sammanhanget. Många av dem bär på vanor och åsikter som i hög grad formades av det hårda nittiotalet, en oerhört prövande tid för många i Ryssland och andra tidigare sovjetrepubliker. Vilket kan förklara varför man i den här gruppen kan stöta på en hel del vardagsrasism, ofördragsamhet med avvikande åsikter, en viss grad av bristfällig empati och förakt för lagen. Samt − varför ganska många har haft så svårt att finna sig till rätta i den svenska verkligheten.
När den ryska regimen efter millennieskiftet aktivt började arbeta med de ryska diaspororna och använda dem för att öka sitt inflytande i utlandet, fick somliga av dem en möjlighet att stilla en annan sorts behov, nu inte materiellt utan moraliskt. Om de länge hade känt sig överflödiga och oförlösta kunde de nu känna att det hemland, som de en gång lämnat i jakten på ett bättre liv, plötsligt behövde dem. Kanske kan man beskriva det som att de såg en möjlighet att kompensera för en omedveten eller outtalad känsla av skuld inför hemlandet.
Kvinnor som gifte sig med svenskar och älskar Putin
Jag har träffat många landsmän av det här slaget i Sverige. Särskilt minns jag en dam som bodde granne med oss. När hon förstod att vi också kom från Ryssland skyndade hon sig att förklara: ”Det är lika bra att jag säger det direkt – jag är för Putin”. Och det må väl vara hänt − även solen har fläckar. Men när jag förstod att hon inte bara gillade Rysslands oersättlige president utan också aktivt agiterade för Putinregimens sak i sociala medier och på andra håll i Sverige, då började jag undvika henne.
Nyligen bläddrade jag igenom Facebook och stötte på en grupp med flera poster som uttryckte stöd för Rysslands framfart i Ukraina. Jag klickade på en av profilerna. Aggressiva antiukrainska poster fyllde upp hela februari och mars. Zelenskyj hånades, Putin lovordades. Denna patriot och ideologiska fotsoldat mot ”den ukrainska nazismen” var född i Samarkand i det sovjetiska Uzbekistan och hade sedermera gift sig med en svensk − en ganska typisk bakgrund. Jag hajade till vid en post som handlade om att man måste ta krafttag mot den diskriminering som ryssar i Sverige tydligen utsätts för på grund av ”militäroperationen i Ukraina”. Här beskrevs en raffinerad metod för hur man bör bete sig samt vem man bör vända sig till om man utsätts för russofobi. Hit hörde situationer då svenska myndigheter skulle förvägra någon en viss tjänst ”för att du är ryss”.
Det ena Ryssland är präglat av förbittring, nostalgisk imperielängtan och avsky för omvärlden. Det andra är öppet för omvärlden och hatar diktaturen.
Jag tror dock att kvinnans oro är helt överflödig. Den sortens problem lär knappast drabba henne eller andra i hennes sits. De är ju svenska medborgare och har därför samma tillgång till den svenska välfärden som alla andra. Inte ens om den svenska regeringen skulle ta den tidigare försvarsministern Mikael Odenbergs förslag på allvar och deportera alla ryssar, skulle det drabba den här kvinnan från Samarkand. Om någonting i den vägen skulle prövas skulle en helt annan kategori människor bli föremål för åtgärderna, nämligen den grupp som vi kan kalla för ”arbetskraftsinvandrare”. Hit kan man räkna personer som flyttat till Sverige för att studera, forska eller utföra någon form av kvalificerat arbete. Gruppen tar inte lika stora plats i den digitala offentligheten som den förra, framför allt för att dessa människor inte kan sitta hela dagarna och skriva i sociala medier om ryska värderingar, ukrainska banditer och Putin. De är nämligen upptagna med att jobba. Och inte sällan har de bara tillfälligt uppehållstillstånd − men inget svenskt pass.
Låt dem äta bläckfisk
De här två grupperna motsvarar två skilda Ryssland. Det ena är präglat av förbittring, nostalgisk imperielängtan och avsky för omvärlden. Det andra Ryssland är öppet för omvärlden och hatar diktaturen. Det paradoxala som sker nu är att det är den senare gruppen som riskerar att hamna i skottlinjen för västländernas reaktioner på kriget i Ukraina. Just de intellektuella, de humanistiskt sinnade, de tekniska specialister som flyttat hit från Ryssland och som inte vill återvända till ett hemland som blivit helt främmande för dem – det är de som löper risk att hamna i kläm om Putin fortsätter att hota och kräva saker av Sverige. Det är de som verkligen kan drabbas av sanktionerna, vilket inte kan sägas om en del företrädare för den första gruppen, som sitter trygga vid sina tangentbord med svenska pass i byrålådan.
Samtidigt som jag avslutar den här texten råkar jag kika in i en Facebook-grupp för ryssar i Sverige. En av gruppens mest aktiva medlemmar, känd för sina utfall mot (icke-ryska) invandrare och ukrainare och för sitt ihärdiga stöd till Putin, ställer en fråga till gruppen: ”Är det någon som känner till en restaurang i Stockholm där de serverar riktigt bra bläckfisk?” Först studsar jag till och blir irriterad: hur kan man tänka på att gå på restaurang i dessa tider?! Sedan slår det mig: ”Fast det är klart – hellre att de går ut och äter bläckfisk än att de sitter hemma och hyllar kriget och Putin.”
Översättning från ryskan: Nils Håkanson