Även ryssar har rätt till tystnad

Vi finner liknande exempel inom idrotten. Tennisvärldstvåan Daniil Medvedev och andra ryska tennisspelare – som redan spelar utan flagga – hotas nu med att bli uteslutna från Wimbledon och andra turneringar om de inte fördömer Putin. Storbritanniens sportminister Nigel Huddleston har sagt att ryssarna måste bevisa att de är ”neutrala” – ett konstigt begrepp att använda då det är tydligt att han vill att de ska ta parti mot kriget.³

Att påstå att det finns en rätt till tystnad kan tyckas märkligt i ljuset av slogans som ‘tystnad är våld’.

Det finns en otäck symmetri mellan påtryckningar i stil med dem som Sochiev, Medvedev och andra fått utstå, och Putins förtryck av oliktänkande och förakt för demokrati. Medan Putin gör ett frontalangrepp mot yttrandefrihet och demokrati, attackerar vi i väst rätten till tystnad.

Att påstå att det finns en rätt till tystnad kan tyckas märkligt i ljuset av sloganer som ‘tystnad är våld’. Men trots att vi sällan tänker på den är rätten till tystnad oumbärlig i en stark demokrati.⁴ I många demokratier är rätten till tystnad lagfäst. Genom Artikel 6 i Europakonventionen gäller detta även i Sverige och innebär att brottsmisstänkta personer har ”en rätt… att inte yttra sig eller belasta sig själv”.⁵ Detta är dock en ytterst begränsad form av rätten till tystnad. Av flera anledningar måste den sträcka sig bortom denna begränsning för att demokratin ska fungera.

För det första grundar sig yttrandefriheten i rätten till tystnad. Föreställ dig att det fanns ett tvång att uttala sig i alla frågor och ta ställning till alla propositioner. Under sådana förhållanden skulle vi fortfarande kunna säga vad vi ville och tekniskt sett fortfarande ha yttrandefrihet. Men för många personer, förmodligen de flesta, skulle det vara en tom frihet.

Ofta har vi inte förberedda svar på frågor eller utarbetade åsikter vi vill stå för. De flesta av oss behöver tid att tänka igenom vad vi tycker och vad det kan få för konsekvenser om vi säger det offentligt. Om vi måste kungöra våra åsikter offentligt kommer vi sannolikt antingen behöva säga saker som vi inte tror på eller överge övertygelser som kanske är fullt rimliga. Utan rätten till tystnad är därför yttrandefriheten i bästa fall sårbar och i värsta fall en illusion.

Rätten att slippa ha en offentlig åsikt

En annan anledning till att rätten till tystnad är demokratiskt grundläggande är att det är riskfyllt att uttala sig offentligt, särskilt i kontroversiella frågor. Som den politiska filosofen Hannah Arendt belyser är det som gör det offentliga rummet offentligt att andra människor kan se och höra våra ord och handlingar. Och vad vi gör och säger framför andra utgör grunden för hur de dömer oss. Deras omdömen kan ha djupa och långtgående konsekvenser. Om vi sagt rätt sak kanske vi blir befordrade, till exempel. Om vi sagt fel sak kanske vi sparkas.

I en djupare mening blottar våra offentliga uttalanden oss själva som individer. Andras omdömen formar vår sociala identitet, vilket i sin tur formar vår personliga identitet. Detta är oundvikligt och gäller oavsett om vi valt fritt eller tvingats att uttala oss offentligt. Men vi kan trots detta bidra till förhållanden som gör det möjligt att påverka när vi ska kunna bli bedömda av andra. Ett viktigt sätt vi kan göra det är genom att respektera rätten till tystnad.

Dessvärre verkar det som att vi som samhälle blir allt sämre på just detta. Allt oftare väntas vi och förväntar oss av andra att offentligt ta ställning i frågor stora som små.⁶ Och som vi har sett  övergår denna förväntan lätt till tvång. Dessa ställningstaganden blir ofta del av våra permanenta fotavtryck online och sannolikt också vår identitet, då partner, vänner, arbetsgivare och andra söker efter information om oss. Därför är rätten att inte uttala sig offentligt kanske viktigare än någonsin, samtidigt som den försvagas alltmer.

Ingen har en plikt att bli en hjälte och ingen borde tvingas till det.

Faktum är att vi nästan per definition oftast inte kan veta varför folk väljer att vara tysta. Under en auktoritär regim som Putins kan det finns många anledningar att vara det. Vi vet till exempel att folk som protesterar mot kriget riskerar både sin egen och sin familjs säkerhet. Att då från västs sida hota ryssar med arbetslöshet och social utfrysning är att försätta dem i ett brutalt dilemma.

Vi borde såklart uppmuntra ryssar att ta ställning mot kriget och berömma dem som fattar det beslutet. Men uppmuntran och beröm är inte samma sak som tvång. En grundläggande anledning till att vi ser folk som Smirnova som hjältar är för att de agerar på eget bevåg. Ingen har en plikt att bli en hjälte, och ingen borde tvingas till det.

Den ilska som ofta följer moralisk klarhet är en stark kraft. Det är en kraft vi behöver för att bemöta Putins aggression mot Ukraina och mot demokratin. Men vi måste vara vaksamma på vart den leder oss. Som filosofen Friedrich Nietzsche sa: “Den som slåss mot monster måste se till att han inte själv förvandlas till ett monster”.