Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

När rasistvapnet blir obrukbart

Mary Pickford från "Rebecca of Sunnybrook Farm" (1917)
Av Eric  Kaufmann | 7 mars 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 12 min Skärmläsarvänlig
I korthet

/ En rad västländer genomgår just nu en populistisk revolt. Den riktar sig huvudsakligen mot den förda invandringspolitiken.

/ I andra länder svarar den styrande eliten med att anpassa sin politik, eller ta in populisterna i regeringsunderlaget. Men i Sverige försöker man blockera deras inflytande.

/ Att upprätta en ”cordon sanitaire” är kontraproduktivt av en rad anledningar. Politiskt skapar det en marknad för populister. Samhälleligt skapar det polarisering. Psykologiskt leder det till radikalisering av konservativa väljare.

/ På sikt ligger lösningen i att acceptera att en stor del av väljarna vill ha ordning, trygghet och igenkänning, snarare än radikal samhällsförändring. Politiken måste utformas så att även dessas intressen tillgodoses.

Liberalernas försök att stigmatisera invandringskritik får motsatt effekt bland konservativa. Utfrysningen leder till att nationalisternas dragningskraft ökar. Professor Eric Kaufmann, London-baserad forskare med fokus på invandring, etnicitet och populism, har väckt stor uppståndelse med sin bok ”Whiteshift”, om hur västvärldens majoritetsbefolkningar reagerar när de känner att positionerna hotas. Nu skriver han om utvecklingen i Sverige – exklusivt för Kvartal.

Sverige upplever just nu en populistisk reaktion. Den är riktad mot en upplevd konsensus om invandring. Samma sak sker i USA och Tyskland. Men där mittenpartierna i andra europeiska länder har insett behovet av att tillmötesgå delar av populisternas plattform, eller införliva populisterna i regeringskoalitioner, fortsätter det svenska politiska etablissemanget att utestänga Sverigedemokraterna och deras politik. Och det görs med förevändningen att man upprätthåller en ”cordon sanitaire”, en anständighetsgräns, vilket är exakt samma metod som gav rörelsen utrymme att växa fram från början.

Från negativ till positiv frihet

Det råder inga tvivel om att

progressiv politik, alltsedan 1960-talet, har förbättrat attityderna till homosexuella, till kvinnor och till etniska minoriteter. Men istället för att låta sig ledas av konsekventa principer om frihet och lika möjligheter, har de progressiva blivit fångar i sin egen mytiska berättelse om ständiga framsteg. Någon hållfast evidens krävs inte längre när de politiska förslagen utformas, därför att den progressiva ideologin har bytt målsättning. Den har lämnat vad Isaiah Berlin kallade ”negativ frihet”, rätten att göra vad man vill utan att inkräkta på andras frihet. Istället råder ”positiv frihet”, kravet att alla ska bekänna sig till en perfektionistisk tro. I det här fallet gäller det tron på att mer mångfald alltid är bättre, och att samhället alltid ska sträva efter att bli mer multikulturellt.

Allt annat än lika utfall ses som bevis på rasism och sexism – även när noggranna studier misslyckas med att finna bevis för diskriminering

Jämlikhet har fått en ny betydelse. Ordet innebär inte längre att lika möjligheter ska ges åt alla. Nu betyder det istället att minoriteter ska nå samma resultat som majoritetsbefolkningen och kvinnor samma som män. Allt annat än lika utfall ses som bevis på rasism och sexism – även när noggranna studier misslyckas med att finna bevis för diskriminering. De som står i vägen för de progressivas framsteg skräms till tystnad genom grupptryck eller risken att vanryktas och kan till och med bli berövade rätten att uttrycka sig.

På samma sätt har progressiva normer efter 1960-talet vidgat betydelsen av begreppet ”rasism” till att omfatta snart sagt varje ifrågasättande av invandringens storlek eller kritik av minoriteters kulturella uttryck. Psykologen Nick Haslam har identifierat fenomenet ”concept creep”[1], ett slags begreppsglidning när känsloladdade ord som fördom, kränkning, trauma och mobbning får allt vidare användningsområden. Genom att låta termen rasism genomgå samma glidning, har vänstern lyckats skapa tabun om invandringsdebatt. Detta har medfört en blockering i politikens mittfåra. Demokratin hindras från att anpassa politikutbudet till efterfrågan på minskat inflöde.

Populistisk rekyl

Resultatet har blivit en öppning för populism. Man kan säga att det har blivit som under kommunismen, när det sovjetiska varuhuset GUM vanligen förde ett begränsat utbud av byxor – svartabörshajar klev in och försåg marknaden med jeans och annat som folk ville ha. På ett liknande sätt fungerar den politiska torghandeln. Om det stora policyvaruhuset inte erbjuder minskad invandring, så kommer det att växa fram en svart marknad för populistiska politiker.

Trots Trumps sjaskiga rykte och rasistiska retorik mot mexikaner och muslimska grupper var många beredda att hålla för näsan och rösta på honom.

Se på USA. Efter åratal av samarbete mellan Republikanerna och Demokraterna om amnestier för illegala invandrare, utan att de samtidigt införde fungerande migrationslagstiftning eller gränsskydd, klättrade invandringsfrågan högt upp på topplistan över viktiga ämnen bland konservativa väljare. I de republikanska primärvalen 2015 var Donald Trump den ende av 17 kandidater som var beredd att göra invandringen och muren mot Mexiko till central valfråga. Trots Trumps sjaskiga rykte och rasistiska retorik mot mexikaner och muslimska grupper var många beredda att hålla för näsan och rösta på honom. Data från den återkommande väljarundersökningen American national election study (ANES)[2] visar att invandring spelade en nyckelroll både för Trumps primärvalsseger 2015 och för att vinna arbetarväljare i de stater i Mellanvästern som tippade över presidentvalet 2016 i hans favör.

Så också i Sverige. Under 2013, när invandringen under en kontinuerlig period hade varit stigande, attackerades migrationsminister Tobias Billström i debatten för att ha antytt att Sverige borde begränsa volymerna som kom in i landet. Ett år senare slog Sverigedemokraterna igenom på riktigt med 12,9 procent av rösterna. När migrationen fortsatte uppåt, mot toppnivån vid 2015 års akuta asylkris, bröts slutligen invandringstabut. Det blev mer diskussion om invandring och integration i medierna efter 2015. Och idag är både Moderaterna och Kristdemokraterna beredda till numerära åtstramningar[3] – även om de tycks tveka när det kommer till politiska kampanjer i frågan.

Sverige styrs nu av en blocköverskridande stor koalition, precis som Tyskland. Men i Tyskland har man i någon mån gett efter för de invandringskritiska väljarströmningarna, vilket syns i kristdemokratiska CDU/CSU efter Angela Merkel och i Christian Lindners liberala FDP. I Sverige har de styrande partierna istället enats om ett relativt generöst familjeåterföreningsprogram. Det kan leda till att invandringen blir kvar på nivåer högre än vad väljarna vill ha. De mer restriktiva väljarna lär då komma att känna sig förbigångna och tycka att deras synpunkter inte har vägts in i de invandringspolitiska besluten. Det kommer sannolikt att ge utrymme åt en växande ”svart marknad” för invandringsmotstånd, till fördel för Sverigedemokraterna.

Fungerar en ”cordon sanitaire”?

Detta reser frågan om huruvida det är klokt av den politiska mittfåran att stänga ute populisterna. Statsvetaren Hans-Georg Betz, sedan decennier ledande inom forskning om yttersta högern, har dömt ut[4] strategin att isolera nationalistiska populister genom en ”cordon sanitaire”. När de traditionella partierna bildar regering blocköverskridande, stärker de bilden av att elitens partier är ”likadana allihopa” och att de representerar ett etablissemang som har mist kontakten med väljarna. Det pumpar upp trovärdigheten i populisternas påstående att de slår ur underläge, och låter dem dra till sig stöd från väljare som allmänt har tröttnat på sittande styre.

Den ena sidan anklagar den andra för rasism. Den andra anklagar den första för att driva nationen mot undergången.

Att kalla populisterna för rasister fungerar när de är mycket få till antalet. Men så fort som de populistiska upprorsmakarna kommer över en viss tröskel – som Sverigedemokraterna gjorde 2014 – börjar de bli immuna mot stigmatiseringen. Det är som när rock’n’roll slog igenom på 1950-talet, eller som när homosexualiteten blev brett erkänd under senare decennier – ju större acceptans, desto mer eroderat tabu, vilket leder till ännu mer acceptans i en självgenererande spiral. Det har gjorts vetenskapliga experiment[5] som visar hur försök att inskärpa en norm om avståndstagande till rasism – som förr fick avsedd effekt – nu slår tillbaka bland konservativa väljare, och tvärtom stärker deras övertygelse att de är förföljda rebeller. Kvar i att försöka upprätthålla stigmat blir bara de liberala väljarna. Två separata värderingsblock skapas, precis som i USA. Den ena sidan anklagar den andra för rasism. Den andra anklagar den första för att driva nationen mot undergången. Bägge sidor börjar att aktivt hata varandra, med förhöjd konfliktnivå under hela valcykeln. Andelen amerikaner som vill att deras barn inte gifter sig med någon anhängare till motståndarpartiet är nu rekordstor.

Varför åtstramad invandring inte är rasistiskt

Ibland behöver etablerade partier ta tydlig ställning när principerna om negativ frihet och lika rättigheter kränks. George Wallace kampanjade 1968 för att bli USA:s president på ett program som eftersträvade segregation och förnekade lika rättigheter för svarta, och fick 13,4 procent av rösterna. Det var rätt av den politiska mittfåran att avfärda honom, och segregationspolitiken försvann alltmer i de efterföljande valen.

Men att begränsa invandringen är inte samma sak som att neka svarta amerikaner rösträtt eller möjligheten att sitta varsomhelst i bussen. Likheten inför lagen, eller de medborgerliga rättigheterna, påverkas inte.

Progressiva som försöker befästa tabut mot invandringsdebatt gör sig skyldiga till positiv liberalism, eller ett slags påtvingad utopism, när de snarare borde försvara en liberal princip som den om likabehandling. Försöken att använda rasistvapnet i politisk strid slutar bara med att det blir obrukbart när det verkligen behövs – mot riktig rasism. Samtidigt urholkas förtroendet för den politiska mittfåran, och polariseringen ökar.

Det vore en annan sak om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt antiliberalt parti som Greklands Gyllene gryning eller Polens Lag och rättvisa. Men Sverigedemokraterna är egentligen bara ett parti som vill att Sveriges invandringspolitik ska se ut mer som Japans. Det må finnas nazism i deras rötter, precis som hos Nationella fronten i Frankrike, men det går inte att dra slutsatsen därifrån – eller utifrån uttalanden från några extremister – att majoriteten av medlemmarna är nazister. Det finns antisemiter i brittiska Labour, och det finns jihadister bland europeiska muslimer, men det vore orimligt att stämpla dessa hela grupper som antisemiter eller terrorister för det.

Det är också värt att notera att himlen inte rasar ner när populisterna släpps in i värmen. 1999 försökte Europeiska unionen pressa Österrike att frysa ut Jörg Haiders FPÖ, men det misslyckades när FPÖ till slut bildade koalition med kristdemokratiska ÖVP. Sedan dess har populisterna ingått i styret eller regeringsunderlaget i Finland, Italien, Norge, Danmark, Österrike, Nya Zeeland och senast Spanien.

…att blockera såväl de populistiska partierna som deras politik leder nästan garanterat till att populisterna vinner i styrka

”Cordon sanitaire” är en metafor som liknar en viss politik vid att skydda samhällskroppen från patogener. I Sverige har man ansträngt sig mer än andra i de hygieniska strävandena. 2014 ville de folkvalda nästan hellre skruva loss sina bänkar än tvingas sitta bredvid de besmittade Sverigedemokraterna. Dagens blocköverskridande regeringsunderlag är på samma sätt byggd på förutsättningen att Sverigedemokraterna och deras obehagliga idéer ska hållas borta från spelplanen. Det betyder att nära en fjärdedel av opinionen hamnar på politikens läktare.

Att skapa alienation och splittring

Man behöver inte nödvändigtvis inkludera den populistiska högern. Inte om partierna i mittfåran kan anpassa sin politik efter väljarnas behov. Men att blockera såväl de populistiska partierna som deras politik leder nästan garanterat till att populisterna vinner i styrka. Även om de inte kommer in i regeringen, kommer svensk politik och hela samhället att bli allt mer kluvet mellan dem på insidan och dem utanför.

Precis som i USA, Storbritannien och andra västländer vrids den politiska skalan från skillnader i ekonomiska frågor till skilda kulturella synsätt. Klyftan gäller inte bara invandring. Den handlar också om värderingar: huruvida det är rasistiskt att vilja ha mindre invandring. De två klyftorna är överlappande, vilket ytterligare stärker den politiska polariseringen.

Ytterst handlar frågan om hur man ser på den mänskliga naturen.

Det kan också medföra en ökad påfrestning för säkerheten när en ansenlig del av befolkningen känner att den saknar representation. Katolikernas permanenta utanförskap från regeringsmakten mellan 1922 till 1969 ledde till ett 25-årigt inbördeskrig på Nordirland. Det kommer inte att hända i Sverige. Men risken för något Breivik-liknande terrordåd skulle kunna öka. Det vore bättre att hitta något sätt att visa dessa väljare att de har blivit lyssnade på och delvis hörsammade.

Ytterst handlar frågan om hur man ser på den mänskliga naturen. De progressiva tror att vad Immanuel Kant kallade mänsklighetens krokiga virke går att räta ut[6]. Att den mänskliga naturen inte utgör något hinder för radikal social förändring. Och från denna utgångspunkt, där människan ses som ”ett oskrivet blad”, blir den naturliga vägen till framgång att strypa flödet av dåliga idéer genom att förhindra dess normalisering, även om det skulle krävas påtryckningar. Men om somliga människor har djupt rotade önskemål, som härrör från gener, familj och lokalsamhälle? Utopiska socialister byggde idealsamhällen i 1800-talets USA, och förbjöd till och med barnuppfostran inom familjen, som de bibliska kommunisterna i Oneida, men dessa slets isär av svåra konflikter och kollapsade. Kommunismen krockade med människans tillkortakommanden, i detta fall kraschade strävan efter frihet mot instinkten att favorisera de egna barnen. Det multikulturella experimentet försöker avskaffa etnisk grupplojalitet inom den vita majoriteten – men samtidigt stärka den bland minoriteter. Det kommer också att sluta med en krasch mot mänsklighetens klippvägg.

Socialpsykologer som Karen Stenner har visat[7] att människans värderingar – som att vilja ha ordning hellre än variation, eller stabilitet hellre än förändring – till stor del är ärftliga. Mellan en tredjedel och hälften går i arv. Att tvinga en person, som föredrar en i låg grad diversifierad omgivning, att hylla mångfald kommer att göra denne upprörd och mer benägen att rösta på populister. Den enda vägen framåt är att acceptera att konservativa föredrar långsammare förändring och mindre diversitet, medan liberaler föredrar det motsatta. Hellre än att peka finger, eller försöka stänga ute ”farliga” idéer, borde det politiska systemet tillåta alla sidor att komma till tals, för att sedan söka den kompromiss som bäst kan tillfredsställa motstridiga intressen.

Se noter Visa mindre

Noter

[1] Nick Haslam, 2016, “Concept Creep: Psychology’s Expanding Concepts of Harm and Pathology”. https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/1047840X.2016.1082418

[2] American National Election Studies har undersökningsresultat från valen 1948 och framåt tillgängliga på https://electionstudies.org/

[3] Se exempelvis Expressen 3/9-2018, ”Så tycker partierna om invandringen”, https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sa-tycker-partierna-om-invandringen/

[4] Statsvetaren Hans-Georg Betz är docent vid Universität Zürich och har skrivit flera böcker om radikalhögern, bland annat ”Radical Right-Wing Populism in Western Europe” (Palgrave Macmillan, 1994). I en artikel för sajten Open democracy (23/1-19) konstaterade han nyligen att effekten av att utestänga populisterna har varit obetydlig (https://www.opendemocracy.net/can-europe-make-it/hans-georg-betz/on-hollowness-of-contemporary-radical-populist-right-and-what-to-).

[5] Lucian Gideon Conway m fl, 2009, “When Self-Censorship Norms Backfire: The Manufacturing of Positive Communication and Its Ironic Consequences for the Perceptions of Groups”, https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/01973530903317169

[6] Mer exakt: ”Därför är detta problem svårast av dem alla; ja, dess perfekta lösning är omöjlig att finna: det krokiga och förvridna virke som människan är gjord av kan aldrig någonsin formas till något rakt.” Ur ”Tankar kring en universell historieskrivning för en kosmopolitisk plan”, i översättning av Roland Poirier Martinsson, Timbro (2017).

[7] Karen Brenner, 2012, “The authoritarian dynamic” (Cambridge University Press)

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.