Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Brunsmetningen av Azov passar Kremls syften

Begravning för Azov-soldaten Denis Kotenko. Han dog i strid för att återta byn Lukyanivka i närheten av Kiev. Foto: Mykola Myakshykov/Ukrinform/NurPhoto/Shutterstock

Azovregementet som försvarar den belägrade staden Mariupol är idag ett högst professionellt specialförband som inte kan beskrivas som nynazistiskt eller som en milis. De i Väst, som på svag grund svartmålat dagens Azovregemente, har ett delansvar för att ha möjliggjort den humanitära katastrofen i Mariupol, skriver Anton Sjechovtsov som är en ledande ukrainsk expert på högerextrema rörelser. Texten har en inledning av Kvartals kulturredaktör Ola Wong om mediebilden av Azov i Sverige .

Av Anton Sjechovtsov | 5 april 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 16 min Skärmläsarvänlig
I korthet
En googling på Azov + nynazister + Ukraina ger närmare 8 900 träffar.

Toppresultaten handlar om extremhögern. Den 19 mars rapporterar SVT.se om den ”ökända Azovbataljonen” och intervjuar den antirasistiska stiftelsen Expos vd Daniel Poohl. Han hävdar där att Azovbataljonen även idag till stor del består av högerextremister. SVT skriver vidare att det ”finns en viss beröringsskräck kring ämnet” och att flera experter som SVT har talat med inte vill uttala sig om nazism i Ukraina för att man, som Daniel Poohl uttrycker det, riskerar att spela med i Putins krigspropaganda om att Ukraina styrs av nazister. ”Vi ska inte spela med i den ryska lögnfabriken”, säger Poohl till SVT. Samtidigt hävdar han att extremhögern är en politisk faktor i Ukraina, trots att den inte ens klarade att komma in i parlamentet vid det senaste valet. 

På Expos hemsida återfinns artikeln Nej – Azov är inga hjältar av Morgan Finnsjö, researcher och utbildare för stiftelsen. ”Azovs nazistiska väsen är tydligt för varje forskare, journalist och expert som granskar dem”, hävdar Finnsjö och kritiserar Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov som på Twitter valt att kalla Azov för ”hjältar”. Nazister är inga hjältar, oavsett hur bra de är på att kriga. Det är inte förenligt med att kalla sig demokrat och liberal, skriver Finnsjö med en bredsida som kan få tyst på de flesta. Tidningen Proletären misstänkliggör å sin sida vapenstödet till Ukraina med rubriken: ”Bildbeviset: Svenska pansarskottet i nynazisters händer”.  Svenska wikipedia skriver: Azovbataljonen är ett högerextremt (ibland kallad nynazistiskt), tidigare paramilitärt frivilligförband i Ukraina. 

Men stämmer det att Azov är nazister?

Anton Sjechovtsov är en ledande expert på Europas högerradikala rörelser och fascism i Ukraina och Ryssland. Han menar att den som idag kopplar Azovregementet till nynazism talar mot bättre vetande. Han riktar också stenhård kritik mot de ”ryssvänliga politiker, pseudojournalister, falska experter, okunniga konsulter” i Väst som svartmålat dagens Azovregemente, och ger dem ett delansvar för att ha möjliggjort den humanitära katastrof som nu sker i Mariupol. Den mediabild som den svenska googlesökningen spelar i så fall den ryska lögnfabriken i händerna.

Ukrainaren Sjechovtsov driver idag Centre for Democratic Integrity i Österrike som granskar auktoritära regimers påverkansarbete i Europa. Han påpekar att Azov idag har judar, greker och krimtatarer (som är muslimer) bland sina medlemmar. Dessa utkämpar nu en desperat slutstrid för att försvara Mariupols  levande och de döda som ligger på gator och i sönderskjutna hus. På andra sidan står den ryska armén, som har tagit med sig mobila krematorier för att förstöra bevisen för sina illdåd. På grund av en långvarig framgångsrik svartmålningskampanj från Kreml har Mariupols försvarare inte fått vapen, som amerikanska Javelin-missiler, mot den ryska övermakten. 

Men i stället för att fokusera på folkmordsambitionerna från rysk sida fortsätter vissa i Väst att distrahera sig med att undersöka om huruvida Azov-soldater har haft politiskt inkorrekta tatueringar eller t-shirts.

Det är en form av moralisk prokrastinering som bör bemötas med förakt och avsky, menar han.

Kvartal har valt att översätta denna text som ursprungligen publicerades i Euromaidan press den 2 april./ Ola Wong, kulturredaktör för Kvartal. 

Motståndet mot den ryska folkmordsinvasionen

Över en månad har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. De ryska inkräktarna har redan begått flera krigsförbrytelser, och det nuvarande ryska ledarskapets folkmordsintentioner mot den ukrainska nationen blir alltmer uppenbara. Trots att de är synnerligen demoraliserade och ofta – och fullt förståeligt – riktar sina vapen mot varandra, tvekar de ryska inkräktarna inte att beskjuta och bombardera alla byggnader inom räckhåll. Oavsett om det rör sig om bostadshus, sjukhus, förskolor, kommunfullmäktigebyggnader, teatrar eller museer. De förstör allting och dödar urskillningslöst.

Det känns ibland som om de har antagit Förenta Nationernas folkmordsdefinition som sitt bokstavliga handlingsprogram. Att döda medlemmar av gruppen – check! Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada – check! Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra barnafödande inom gruppen – check!

Och nu har inkräktarna börjat kidnappa ukrainska barn och förflytta dem till Ryssland. Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp – check!

En av de här bedrägliga metoderna är Moskvas fokus på det ukrainska Azovregementet som i ryska och proryska medier felaktigt beskrivs som en ”fascistisk” eller ”nynazistisk” ”bataljon” eller ”milis”

För att avleda den västerländska uppmärksamheten från den enorma humanitära katastrofen som orsakades av invasionen, har Ryssland använt sig av ett brett spektrum av tekniker för att lägga ut dimridåer. En av de här bedrägliga metoderna är Moskvas fokus på det ukrainska Azovregementet som i ryska och proryska medier felaktigt beskrivs som en ”fascistisk” eller ”nynazistisk” ”bataljon” eller ”milis”. Alla de här beskrivningarna är felaktiga, och den här artikeln diskuterar Azovs historia och utveckling samt förklarar anledningarna till informationsattackerna mot den här militära enheten som spelar en viktig roll för motståndet mot den ryska folkmordsinvasionen.

År 2014, när den ryssvänlige ukrainske presidenten Viktor Janukovitj flydde till Ryssland efter det att hans regim hade dödat över hundra demonstranter, utnyttjade Ryssland den politiska turbulensen i Ukraina och det västerländska ledarskapets tvekan till att illegalt annektera Krimhalvön och invadera östra Ukraina. Ukraina kunde knappast försvara sig självt  – åratal av korrupt ryssvänligt ledarskap hade nästintill raserat den ukrainska försvarsmakten. Och många inom den ukrainska militären var helt enkelt inte psykologiskt redo att bjuda sina närmaste grannar väpnat motstånd. Ondsinta ryska ledare var förstås medvetna om de här svagheterna i den tidens ukrainska samhälle och utnyttjade dem maximalt.

Rättmätig kritik mot den ursprungliga Azovbataljonen

Det som Moskva däremot inte var medvetna om var de ukrainska frivillignätverkens styrka. De här nätverken byggdes upp under Majdanrevolutionen, och efter den ryska invasionen bildades de första motståndsgrupperna som så småningom omvandlades till frivilliga territorialförsvarsbataljoner och patrullerande särskilda insatsstyrkor. Azov bildades som en frivillig polisbataljon i maj 2014. Den ursprungliga bataljonen bestod främst av fotbollshuliganer och medlemmar av den ukrainska extremhögern, och det var den högerextrema paramilitära organisationen ”Ukrainska patrioter” som basade över den ursprungliga bataljonen.

I likhet med många av mina kollegor som forskar om extremhögern, förhöll jag mig extremt skeptisk och kritisk till den ursprungliga Azovbataljonen av följande fyra huvudskäl:

  • ”Ukrainska patrioter” var en av de mest rasistiska och antisemitiska grupperna i Ukraina. Dess medlemmar ägnade sig åt att sprida högerextrem propaganda och ibland politiskt och kriminellt våld. Det var närmast omöjligt att lita på de här människorna, särskilt med tanke på deras etablissemangs- och demokratifientliga retorik.
  • Med mycket få undantag deltog ”Ukrainska patrioters” ledning, inklusive Azovs första befälhavare, inte i Majdanrevolutionen, eftersom de satt fängslade för olika brott. De släpptes dock – tillsammans med andra personer som betraktades som politiska fångar till den ryssvänliga regimen – fria direkt efter det att den dåvarande presidenten Janukovitj flytt till Ryssland. Det innebar att ”Ukrainska patrioters” ledarskap inte hade möjlighet att visa vad de gick för under den ukrainska revolutionens dramatiska perioder och att vi därför inte heller visste vad vi kunde förvänta oss av dem.
  • Den ursprungliga Azovbataljonens högerextrema framtoning passade väl in i den ryska propagandan, som framställde den ukrainska revolutionen som en ”fascistisk kupp” och beskrev alla ukrainska militära frivilligförband som ”nynazister”. Samtidigt som västvärlden tvekade att hjälpa Ukraina att försvara sig mot den ryska aggressionen, underlättade bataljonens högerextrema framtoning den ryska smutskastningen av Ukraina på internationell nivå.
  • Många av nyckelpersonerna som var direkt inblandade i bildandet av Azovbataljonen hade en extremt tveksam historia av att samarbeta inte bara med ryskvänliga krafter i Ukraina, utan också med ryska politiska spinndoktorer. Dessutom genomförde varken Azov eller andra bataljoner någon ordentlig bakgrundskontroll av de frivilliga, varav vissa kom från Ryssland. Allt detta skapade en stor säkerhetsrisk för att ryska operatörer skulle ta kontroll över Azov och förvandla bataljonen till en antiukrainsk styrka.

För att sammanfatta de här punkterna hade vi välgrundade farhågor om Azovs intentioner och litade inte på bataljonen. Ingen betvivlade det faktum att Ukraina vid den tidpunkten behövde frivilliga oavsett social eller politisk bakgrund. Återigen: den ukrainska försvarsmakten var så gott som obefintlig då. Om man är i färd med att drunkna, är man sällan särskilt benägen att fråga de som är villiga att rädda en om deras samhälleliga attityder eller politiska övertygelser. Men tänk om de bara försöker rädda en för att kunna döda en på ett annat sätt?

Azov avpolitiserades och lyder nu under staten

Med tiden försvann dock en del av våra farhågor. I juni 2014 spelade Azov en viktig roll för befriandet av den ukrainska staden Mariupol från pro-ryska styrkor, och det bevisade inte bara Azovs effektivitet på slagfältet utan också deras verkligt pro-ukrainska position. På grund av sin stridskapacitet började Azov attrahera fler frivilliga och många av dem hade ingen politisk bakgrund alls. Hösten 2014 omvandlades bataljonen till ett regemente och skrevs in i det ukrainska nationalgardet, som är en del av inrikesministeriet. Detta skapade en hierarkisk befälsordning för att i så stor utsträckning som möjligt säkerställa att Azov skulle förbli lojal mot den ukrainska staten. Inom loppet av några månader efter bataljonens grundande distanserade sig dessutom människor med tvivelaktiga Rysslandskopplingar och ryssvänliga intressenter från Azov. Och även om flera ryska agenter verkligen hade infiltrerat regementet, lyckades dessa aldrig utöva någon allvarlig påverkan på dess militära inriktning.

Den huvudsakliga kvarvarande farhågan rörde regementets politiska aspekt. Den inhemska och internationella kritiken mot den ursprungliga regementsledningens politiska bakgrund ledde dock till att Azov inledde en avpolitiseringsprocess. År 2015 bildade ett antal tidigare Azovkrigare en icke-statlig organisation, Azov Civil Corps, som 2016 omvandlades till det politiska partiet Nationalkåren. Högerextrema personer lämnade Azovs befälsgrupp och engagerade sig i partibyggandet.

Nationalkåren fortsatte att hänvisa till Azov som partiets dotterorganisation, och naiva västerländska journalister och experter tog dem på orden.

De hoppades att det folkliga stödet för Ukrainas försvarare på något sätt skulle gå att växla in mot politiska framgångar och valsegrar. Därför kapades inte heller banden helt mellan Nationalkåren och Azov – man behövde den, förvisso rent symboliska, kopplingen mellan fosterlandets försvarare som åtnjöt det ukrainska samhällets respekt och det politiska projektet. Men redan då stod det klar att regementet följde order från Ukrainas inrikesministerium, medan den politiska grenen saknade makt över den militära grenen.

Partiets förhoppningar om att dra nytta av Azovs militära tapperhet grusades snabbt. Nationalkåren och andra ukrainska högerextrema partiers stöd i opinionsundersökningarna var närmast obefintligt. Nationalkåren fortsatte att hänvisa till Azov som partiets dotterorganisation, och naiva västerländska journalister och experter tog dem på orden i stället för att inse att Azov inte var någon politisk organisation och att bataljonens befälsstruktur var helt åtskild från Nationalkåren.

Extremhögern blev politiskt irrelevant

Vid tiden för 2019 års ukrainska parlamentsval blev det uppenbart att inget ukrainskt högerextremt parti skulle lyckas ta sig in i parlamentet på egen hand. I ren desperation gick den ukrainska extremhögern samman för att ha en chans i parlamentsvalet. Deras enhetslista, som inkluderade medlemmar från Frihetspartiet, Nationalkåren, Högra sektorn och några mindre högerextrema grupperingar, samlade dock bara 2,15 procent av rösterna och misslyckades med att komma in i parlamentet.

Den ukrainska extremhögerns valnederlag kan förklaras av det faktum att den inte kan erbjuda något livskraftigt moderniseringsprogram för den ukrainska staten och samhället. Den enda gången som den ukrainska extremhögern varit relativt framgångsrik var i 2012 års val, då Frihetspartiet samlade 10,45 procent av rösterna. Den enda anledningen till deras relativa framgång var dock att partiet på den tiden betraktades som den mest radikala oppositionen mot den dåvarande Janukovitjregimens ryssvänliga utrikespolitik. Det är viktigt att understryka: de tog platser i det ukrainska parlamentet inte på grund av sitt högerextrema program, utan tack vare sin radikala kritik av Ryssland och dess agenter i Ukraina. Efter starten på 2014 års ryska invasion av Ukraina, förlorade den ukrainska extremhögern sitt monopol på radikal Rysslandskritik och förlorade därmed också sin dragningskraft på den ukrainska väljarkåren.

Dagens Azov är ett mycket professionellt specialförband. Inte en politisk organisation, inte en milis och inte en högerextrem bataljon.

Den ukrainska extremhögern i allmänhet förlorade sin relevans och Nationalkåren och grupperingarna runt partiet drabbades av en identitetskris. Försök gjordes med olika ideologiska narrativ, vilka mestadels lånats från västerländska högerextrema diskurser, men inget av dem fungerade utanför den allra närmaste kretsen. Samtidigt som västerländska högerextrema grupper försökte utnyttja 2020 till 2021 års coronapandemi för att sprida sina etablissemangskritiska konspirationsteorier, bedrev ironiskt nog Nationalkåren en informationskampanj om hur man undviker att bli smittad, samtidigt som deras förklaringar och rekommendationer låg i linje med den förhärskande inhemska och internationella förståelsen av det nya coronaviruset och dess spridning. Nationalkåren hänvisar fortfarande till sin symboliska koppling till Azovregementet, men det är snarare politisk propaganda än verklighetsbaserat.

Dagens Azov är ett mycket professionellt specialförband. Inte en politisk organisation, inte en milis och inte en högerextrem bataljon. Regementet är fortfarande formellt underställt det ukrainska inrikesministeriets nationalgarde, men koordinerar numera i stort sin militära verksamhet med den ukrainska försvarsmakten, varför man kan förvänta sig att Azov nu i praktiken står under det ukrainska försvarsministeriets kommando.

Azov består till övervägande del av ukrainska medborgare med olika etnisk bakgrund. Bland Azovs medlemmar finns etniska ukrainare, ryssar, belarusier, krimtatarer, judar, georgier och greker. Men oavsett etniskt ursprung är de alla ukrainska patrioter som riskerar och offrar sina liv för Ukrainas självständighet, frihet och demokrati.

Kremls brunsmetande har lyckats

Ryska media, ryssvänliga media och extremvänstermedia ger en bild av Azov som en bataljon som  hatar alla rysktalande. Men inte nog med att Azovkrigarna mestadels pratar ryska sinsemellan, de talar dessutom i genomsnitt bättre ryska än de ryska inkräktarnas medlemmar.1 Enkom detta faktum avfärdar Kremls uppenbara lögner om Azovs påstådda kamp mot rysktalande invånare i östra Ukraina.

Man kan fråga sig: varför har Azov blivit en av de huvudsakliga måltavlorna för de lögner, förfalskningar och påhitt som sprids av Kreml och Kremlvänlig propaganda? En uppenbar förklaring är att angreppet mot Azov är en del av Kremls desinformationsnarrativ om nazister i Ukraina. En mindre uppenbar, men förmodligen viktigare förklaring, är kopplad till den plats där Azovregementet har varit stationerat sedan 2014. Nämligen i den ukrainska staden Mariupol och dess närområde. År 2014 lämnade Azov ett viktigt bidrag till Mariupols befrielse från de ryssvänliga hantlangarna.

Idag har Azovregementet, som försvarar Mariupol som är helt omringat av ryska inkräktare, varken tillgång till Javelin-pansarvärnsrobotar eller Bayraktar-stridsdrönare som skulle ha hjälpt dem att försvara staden och räddat livet på tusentals invånare.

Mariupol är inte heller vilken ukrainsk stad som helst. Om man studerar en karta över Ukraina ser man att Mariupol är den största och viktigaste staden i det område som betraktas som en potentiell landbrygga från Ryssland till den annekterade Krimhalvön. Med tanke på de logistiska problem som Ryssland har med att förse Krim med vatten, elektricitet och andra resurser, är det av största vikt för Ryssland att ockupera de områden som utgör den potentiella landbryggan. Men Mariupol står i vägen. Och Azov står i vägen. Hela regementet befinner sig nu Mariupol.

Genom sina agenter i Ukraina och på andra håll har Ryssland försökt förgöra Azov eller åtminstone försvaga dess militära kapacitet. Särskilt i Natos medlemsländer har man gjort en massiv ansträngning för att förhindra Azovregementets medlemmar från att öva med Ukrainas västerländska allierade, liksom för att hindra Azov från att förvärva avancerade vapen och materiel. Kremls ansträngningar har till viss del lyckats.  Och idag har Azovregementet, som försvarar Mariupol som är helt omringat av ryska inkräktare, varken tillgång till Javelin-pansarvärnsrobotar eller Bayraktar-stridsdrönare som skulle ha hjälpt dem att försvara staden och räddat livet på tusentals invånare. Allt ”tack vare” de människor –  västerländska ryssvänliga politiker, pseudojournalister, falska experter, okunniga konsulter – som direkt eller indirekt opinionsbildat mot att öva med Azov och förse regementet med avancerade vapen. Det råder inget tvivel om att de alla bär ansvar för den humanitära katastrofen i Mariupol.

Moralisk prokrastinering handlar om koncentrera sig på små spännande frågor i stället för att ta itu med svåra frågor som verkligen betyder något.

Man kan naturligtvis hävda att de västerlänningar som är besatta av det påstådda ”nynazistiska” hotet från Azov alla lider av dysmetropi, det vill säga oförmågan att bedöma ett föremåls verkliga storlek. I ett avsnitt av den utomordentliga brittiska komediserien Fader Ted försöker huvudperson förklara för sin mindre smarta kollega, Fader Dougal McGuire, att de små leksakskorna han håller i sin hand är mycket mindre än de verkliga korna som syns på håll. Father Ted misslyckades med sin förklaring eftersom Fader Dougal led av dysmetropi och, ärligt talat, är en total idiot. Samma sak kan sägas om västerländska kommentatorer som inte ser någon skillnad mellan det påstådda ”högerextrema” hotet från Azov och den ryska folkmordsinvasionen av Ukraina. Men jag tvivlar på att dysmetropi är hela förklaringen och skulle hellre vilja tala om västerländsk moralisk prokrastinering.

Prokrastinering är att frivilligt låta sig distraheras av oviktiga uppgifter och därigenom hindras från att utföra uppgifter som är viktiga på riktigt. Moralisk prokrastinering handlar om att koncentrera sig på små spännande frågor i stället för att ta itu med svåra frågor som verkligen betyder något.

Det finns många i Västvärlden som –  i stället för att ens börja försöka förstå vidden av de fasor som det ryska anfallskriget mot Ukraina har föranlett – föredrar att distrahera sig med funderingar på huruvida det finns Azovkrigare med politiskt inkorrekta tatueringar eller t-shirts.

Mariupol, där Azovregementet har sin bas, är ett huvudsakligen rysktalande hem för etniska ukrainare, ryssar, greker, belarusier, armenier och judar. Eller det brukade vara deras hem, innan de ryska inkräktarna anlände. Inkräktarna har redan dödat tusentals människor och är i färd med att döda ännu fler medan jag skriver detta. Många av de döda ligger kvar på Mariupols gator eftersom varje gång som deras släktingar och vänner försöker hämta dem, beskjuts de av de ryska inkräktarna. Om människorna lyckas hämta hem sina döda, tvingas de ofta begrava dem i massgravar. Och de ukrainare som fortfarande är vid liv tvingas gömma sig i källarna där de svälter, fryser och dör.

Mariupol är belägrat och sönderskjutet av Rysslands armé. Foto: Pavel Klimov/TT

De här fruktansvärda fasorna är psykologiskt svåra att ta in, men vi har en moralisk skyldighet att vara medvetna om att det här händer i Europa, i vår omedelbara närhet. Och vår mänskliga natur driver oss att göra något för att stoppa Rysslands omänskliga krigsförbrytelser. Men det finns många i Västvärlden som –  i stället för att ens börja försöka förstå vidden av de fasor som det ryska anfallskriget mot Ukraina har föranlett – föredrar att distrahera sig med funderingar på huruvida det finns Azovkrigare med politiskt inkorrekta tatueringar eller t-shirts. En frågeställning som förstås är mycket mer spännande än att stå upp mot den ryska folkmordsinvasionen. Den här moraliska prokrastineringen bör bemötas med förakt och avsky.

Azovs hjältar

Med anledning av Azovregementets episka och osjälviska kamp mot de numerärt överlägsna ryska fiendestyrkorna i Mariupol, belönade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj nyligen dess befälhavare Denis Prokopenko med landets högsta utmärkelse, ”Ukrainas hjälte”. Synnerligen välförtjänt. Men i Mariupol försvarar Azov inte bara de levande och de sårade, utan också de döda. Inte nog med att de förtjänar att bli ordentligt begravda, de är dessutom vittnen till de ryska krigsförbrytelserna. Som vi alla känner till är de ryska inkräktarna utrustade med mobila krematorier, som de använder för att förstöra bevisen för sina ondskefulla illdåd. Och i Mariupiol försvarar Azov därmed numera inte bara de levandes frihet, utan också de dödas värdighet.

Översättning från engelskan: Öyvind Vågen.

Se noter Visa mindre

Noter

1, Jag har själv ryska som modersmål och har gått i rysk skola. Jag kan bedöma språklig korrekthet. Efter att ha lyssnat på kommunikation mellan medlemmar av Azov, som talar ryska, och jämför den med den ryska invasionsmakten, såsom den kan höras i avlyssnade privata konversationer som har lagts ut av Ukrainas säkerhetstjänst, kan jag påstå att Azov-soldaternas ryska håller i snitt en högre nivå. 

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.