Rädda de ukrainska barnen – från den svenska skolan

I sin hemstad driver de en liten lågstadieskola tillsammans. Jag frågar dem hur de ser på undervisning och skolgång nu när de är i Sverige. Vill de att deras barn omedelbart ska slussas in i svenska skolor? Nej, inte precis. De skulle mycket hellre se att barnen så snabbt som möjligt kan återgå till undervisning på den nivå de var när de så abrupt tvingades lämna sitt hem. Och själva fortsätter de driva sin egen skola. Ett par lektioner om dagen hittills, online förstås, och så rikligt med tid för barnen att prata med varandra, berätta om var de är och hur de har det. En del är kvar i Ukraina, de flesta övriga i Polen, Moldavien och Sverige. I och med skolnedstängningarna under första halvan av pandemin vande sig både barn och lärare vid digital undervisning, så det har varit lätt att återuppta. Jag frågar vad som skulle behövas för att kunna fortsätta med undervisningen. Pengar, svarar de. Pengar till lärarlöner. Något slags godkännande från svenska myndigheter. På sikt lokaler. De skulle gärna starta en skola här. 

Men av allt att döma är planen från Myndighetssverige att göra precis som vanligt. 

Det är en fantastisk idé. Tänk en skola där de ukrainska barnen från dag ett får fortsätta att undervisas på det språk de behärskar, på den kognitiva och ämnesmässiga nivå där de faktiskt befinner sig. En skola som håller kontakten med hemlandet, kanske till och med fortsätter med delvis digital undervisning för barn som finns kvar i Ukraina och inte har tillgång till skola – och för ukrainska barn i Sverige som bor lite för långt ifrån en ukrainskspråkig skola. Man skulle också, som Liberalernas Nyamko Sabuni faktiskt föreslagit, kunna inrätta ukrainska klasser på svenska skolor, där undervisningen bedrivs av ukrainska lärare. 

Vi vet inte hur länge de ukrainska flyktingarna kommer att stanna. Om invasionen upphör och det blir fred lär de flesta ukrainare kunna och vilja åka tillbaka hem och bygga upp sitt land. Vårt mottagande och integrationspolitiska tilltag borde präglas av den insikten.

Men av allt att döma är planen från Myndighetssverige att göra precis som vanligt. 

”Det gick ju 2015”, eller … hur var det nu?

Svenska Dagbladet rapporterar om hur flyktingbarnen nu ska absorberas av det svenska skolsystemet. Det berättas att i Göteborg ges en två veckor lång introduktion varefter de slussas in i vanliga klasser. Hur till exempel en 13-årig ukrainsk pojke eller flicka direkt därefter ska kunna tillgodogöra sig ämnen som kemi och samhällskunskap på svenska, framgår inte av artikeln.

Jag läser vidare om att Stockholms stad är i full gång med att placera ut tusentals ukrainska barn i stadens skolor. Beslutsamheten är stor. Det ska gå. Det gick ju 2015. Eller vänta, hur gick det då?  Jag hinner inte avsluta den tanken förrän jag kommer till ett stycke som får pulsen att rusa iväg på riktigt. Det står att det kommer att bli en utmaning att få ihop tillräckligt med modersmålslärare för de ukrainska eleverna. Skolverket har gjort en inventering och räknat ihop att det bara finns 16 ukrainsktalande legitimerade lärare i hela Sverige. Läste jag rätt?

De som kommer hit ska inlemmas i ett system och de ska få allt serverat, av oss, på vårt sätt, med våra legitimationer och godkäntstämplar.

Som om det inte i detta nu invandrar massvis med människor som är lärare, och om de inte redan är lärare, i alla fall har en humanistisk utbildning och ganska snabbt skulle kunna börja fungera som modersmålslärare. Eftersom de har ukrainska som modersmål! 

Detta måste vara själva essensen av allt som är fel med svensk flyktingpolitik. De som kommer hit ska inlemmas i ett system och de ska få allt serverat, av oss, på vårt sätt, med våra legitimationer och godkäntstämplar. Vi kan inte förvänta oss att de kan bygga upp något själva. De ska in i systemet, ner på botten, långsamt lyftas upp. Kanske tappa sugen på vägen.

För hur fungerar det skolsystem som vi tänker skicka in de ukrainska barnen i? 

Svensk pedagogik passar inte för invandrare, eller svenskar

I den alldeles nyutkomna bok Dumbing down – The crisis of quality and equity in a once-great school system – and how to reverse the trend redogör nationalekonomen Magnus Henrekson och statsvetaren Johan Wennström ingående för hur dysfunktionell den svenska skolan är. Den stora, långsiktiga trenden är att medan betygspoängen stadigt ökar, pekar siffrorna över den mätbara kunskapen neråt.

Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar. I somliga kommuner medicineras 13 procent av alla pojkar för adhd. Låt det sjunka in, som det heter. Psykisk ohälsa är självklart en komplex fråga, men det förefaller inte orimligt att det finns ett samband med den pedagogik som kräver att alltför unga människor ska ta alltför stort ansvar för sin egen inlärning. Och att det som bedöms är elevernas förmåga att resonera, värdera och förhålla sig kritiskt till det material de ofta ska hitta själva. Det är en oerhört ineffektiv pedagogik – och sannolikt direkt nedbrytande för många barns självkänsla. 

Bara hälften av dem som var sju år eller äldre när de invandrade lyckas få gymnasiebehörighet. Är det vad vi ska utsätta de ukrainska barnen och ungdomarna för? 

För någon som inte behärskar språket är den ostrukturerade pedagogiken och idén om att kunskap är något man formar själv, ett mångdubbelt större problem. Knaggliga språkkunskaper blir ett större hinder i en skola som betonar förmågan att förhålla sig till kunskap snarare än kunskapen själv.

Sunt förnuft säger oss naturligtvis redan detta. Men för den som behöver mer finns till exempel den numera välkända ESO-rapporten från 2017 som visar att ju äldre barnen är när de kommer till Sverige, desto större är risken att de inte klarar grundskolan. Bara hälften av dem som var sju år eller äldre när de invandrade lyckas få gymnasiebehörighet. Är det vad vi ska utsätta de ukrainska barnen och ungdomarna för? 

Därutöver råder påtaglig lärarbrist i Sverige. På grund av alla destruktiva skolreformer har yrkets status sjunkit, lite grand för varje reform.¹ Utbildningsplatser gapar nu tomma, och många är de lärare som lämnar skolan för att arbetssituationen är kaosartad och övermäktig. 

Det kanske bara inte är läge att på kort tid stoppa in många tiotusentals krigstraumatiserade barn i det här systemet?