Kärnvapenhotet minskar med Nato-medlemskap

North Atlantic Treaty Organisation (Nato) bildades 1949 som en försvarsallians av USA och stater i Västeuropa eftersom Sovjet alltmer uppfattades som ett hot. Det fördrag som undertecknades innehöll de grundläggande värderingar som alliansen vilar på: demokrati, frihet för individen och rättsstatens principer. En viktig artikel i fördraget innehåller principen om att alla medlemsstater ska hjälpa varandra om någon blir angripen. Denna artikel 5 kan sägas utgöra en grundstomme för organisationen.¹

Små stater ska vara skyddade mot stormakters godtycke

När frågan om medlemskap i Nato kommer på tal är det viktigt att komma ihåg de grunder som dagens europeiska säkerhetsordning vilar på. Den viktigaste överenskommelsen är ”Helsingforsavtalet” 1975 som även undertecknades av Sovjet. I Helsingfors erkändes viktiga principer för samarbetet mellan de stater som ratificerat avtalet, men även erkännandet av respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion och livsåskådning. Samarbetet mellan stater ska präglas av att alla stater är suveräna och har rätt att fatta egna självständiga beslut. Gränser ska vara okränkbara och det ska inte förekomma någon form av hot eller användning av maktmedel. Denna säkerhetsordning ger varje stat rätt att på egen hand välja vilken organisation som man vill samarbeta eller söka medlemskap i. Helsingforsavtalet är en viktig del i ett system som ger mindre stater en rättsordning som skyddar mot stormakters godtycke.

Trots ett nära samarbete och ett värdlandsavtal med Nato omfattas vi inte av de garantier om ömsesidigt bistånd som medlemsstater i alliansen erhåller.

Redan idag har Sverige ingått flera olika bilaterala försvarssamarbeten med olika stater men även med Nato. Trots ett nära samarbete och ett värdlandsavtal med Nato omfattas vi inte av de garantier om ömsesidigt bistånd som medlemsstater i alliansen erhåller. Om vi skulle dras in i en konflikt som inte direkt berör Nato, av den karaktär som drabbat Ukraina, skulle det av angripare kunna uppfattas som en upptrappning om Nato ingrep. Något som försvarsalliansen troligen skulle vilja undvika på samma sätt som skett vid Rysslands angrepp på Ukraina. USA och stater i Västeuropa ger hjälp, även defensiva vapen, men det finns inga tankar på att sätta in trupp från Natos medlemsstater.

Trots det norska medlemskapet i Nato har den tidigare försvarschefen i Norge, Sverre Diesen, vid flera tillfällen pekat på att de inte kan ta hjälp från övriga medlemmar för givet.² Norge måste ha en sådan militär förmåga att man kan lyfta en konflikt till en sådan nivå att övriga Nato inte kan avstå från att agera enligt artikel 5. Den nordiska regionen är ett säkerhetspolitiskt sammanhängande område, men dagens nordiska militära samarbete ger inte möjlighet att genomföra de åtgärder som krävs för att skapa ett fungerande försvarssamarbete även i krig. 

Kärnvapenattack behöver inte innebära ett tredje världskrig

Genom ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato kan det skapas förutsättningar för att skapa en gemensam försvarsplanering, som kan samordnas med övriga medlemsstater i Nato. Med ett nordiskt medlemskap i Nato kan ett regionalt högkvarter organiseras där gemensam operativ försvarsplanering kan genomföras. Alla länders resurser kan då utnyttjas samordnat och till optimal effekt. Tillsammans är exempelvis de nordiska flygstridskrafterna ett av Europas starkaste flygvapen. Sverige behöver inte heller vänta på att en konflikt utbryter innan en diskussion om hjälp från Nato (USA) kan inledas. Vi kan i en nordisk gemenskap, redan i fred, göra den försvarsplanering som är nödvändig för att stöd från andra ska ge bästa möjliga effekt och kunna samordnas med nordiska stridskrafter. Tillsammans kan de nordiska länderna uppnå en avsevärd avskräckningsförmåga och förbättrad uthållighet.

Ett återkommande argument mot ett medlemskap i Nato är att organisationen är en kärnvapenallians. Enligt motståndarna skulle risken för ett kärnvapenanfall mot Sverige öka om vi blev medlemmar. Vi skulle även tvingas att ingå i Natos planering för användning av kärnvapen. Argumentationen utgår ofta från att användningen av kärnvapen mer eller mindre automatiskt övergår i ett tredje världskrig; Stockholm förvandlas till ett svampmoln och mänskligheten upphör mer eller mindre att existera. Men det finns andra scenarion där en kärnvapenanvändning inte får dessa katastrofala följder.

Om konflikten i Ukraina förvärras och sprids till Östersjöområdet skulle Ryssland även utan öppna stridshandlingar kunna låta en taktisk kärnladdning brisera i ett område med få invånare, till exempel Norrlands inland. 

En sådan händelseutveckling skulle kunna kallas för utpressning med kärnvapen. 

Putin har visat att vi inte kan bortse från scenarier som från vår utgångspunkt verkar otänkbara. Hur många experter trodde i mars 2021 att Putin inom ett år skulle starta ett fullskaligt krig mot Ukraina, hota omvärlden med större konsekvenser än vi någonsin upplevt i historien och förstöra sitt eget lands framtid? Ukraina var inte i närheten av att vara medlem i Nato eller EU när kriget började. Analytikerna trodde att Putin var en sådan som föredrar att operera i gråzoner, med cyberattacker eller ”små gröna män”-invasioner, och mindre militära insatser för att skära ut delar av motsträviga länder till utbrytarrepubliker. Men alla gamla prognoser var vals och stämde inte alls. Rationella kalkyler, åtminstone som vi uppfattar dem, gäller inte längre i Moskva. 

Risken för kärnvapenutpressning

Eftersom riskerna är så stora måste vi därför överväga utfall som tidigare framstod som osannolika.

Ett sådant scenario är följande: Om konflikten i Ukraina förvärras och sprids till Östersjöområdet skulle Ryssland även utan öppna stridshandlingar kunna låta en taktisk kärnladdning brisera i ett område med få invånare, till exempel Norrlands inland. Insatsen skulle direkt följas av en ultimativ kravlista på samma sätt som den ukrainska statsledningen utsatts för. De ryska kraven skulle kunna vara:

•    Avbryt omedelbart alla försvarssamarbeten med andra stater och organisationer
•    Halvera försvarsanslaget
•    Demilitarisera Gotland
•    Avbryt all hjälp till Ukraina
•    Delta inte i sanktioner mot Ryssland

Ryssland skulle samtidigt indirekt kunna hota med att ytterligare kärnvapen skulle kunna sättas in mot befolkningscentra om kraven inte uppfylls. 

Ett sådant agerande skulle väcka stor uppståndelse och avsky i omvärlden, men det är knappast troligt att Nato/USA skulle vara beredd att eskalera konflikten genom att hota med att använda kärnvapen mot Ryssland när en stat som inte är medlem i Nato angrips. Det går inte bortse från att Sverige hamnar i en gråzon, där omvärlden fördömer men inte aktivt ingriper. 

Min poäng här är inte att säga att vi nu är under en överhängande risk att bli utsatta för en sådan kärnvapenattack utan att göra upp med tron att Natomedlemskap skulle innebära högre risk för en sådan. Snarare ökar riskerna för att Putin ska ta till kärnvapenutpressning mot Sverige om vi inte är med i Nato. 

Regimen i Moskva vill även ändra på den europeiska rättsordningen och skapa ett system som påminner om 1800-talets maktpolitik.

Efter det kalla kriget har det gjorts många försök att förändra Ryssland för att bli en del av den västeuropeiska gemenskapen. Tyskland har nu konstaterat att man misslyckats med wandel durch handel (förändringar genom handel). Rysslands syfte med kriget i Ukraina är inte bara att underkuva ett fritt och demokratiskt land. Regimen i Moskva vill även ändra på den europeiska rättsordningen och skapa ett system som påminner om 1800-talets maktpolitik. Mindre stater måste böjas sig för stormakters säkerhetsintressen. Rysslands hot mot Sverige och Finland om vi blir medlemmar i Nato är ett sådant exempel. Ett medlemskap i Nato skulle öka säkerheten för de nordiska länderna och stabilisera Östersjöområdet. Att ge Ryssland ett veto i denna fråga är ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen.

Säkerhetsgarantier för Sverige

Vid en ansökan om ett Natomedlemskap kommer det alltid ta en viss tid innan medlemskapet är ratificerat av alla medlemsstater. Under en sådan tidsrymd kan risken för ryska hot och aggressioner öka. En modell för att undvika en sådan farlig övergångsperiod skulle kunna vara att USA, men även Storbritannien och Frankrike, ger bilaterala försäkringar motsvarande artikel 5. Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts från främst USA och Storbritannien talar allt för att sådana utfästelser skulle kunna göras. Även generalsekreteraren vid Nato, Jens Stoltenberg, menar att det skulle gå snabbt för Sverige och Finland att bli medlemmar i Nato och att man är säker på att kunna hantera den osäkra perioden mellan ansökan och ett medlemskap.

Ett svenskt medlemskap i Nato framstår som en naturlig följd av den förändring som ägt rum efter det kalla kriget. Sverige har lämnat neutralitetspolitiken och en roll som en “brobyggare” mellan de två stormaktsblocken. I stället har regeringar av olika färg valt en politik grundad på solidaritet med västvärlden och ett nära militärt samarbete. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle stötta en europeisk säkerhetsordning som är en förutsättning för mindre staters säkerhet i en tid med öppen aggression från Rysslands sida.

*

För mer läsning om svensk försvarssamverkan rekommenderas de utredningar som refereras till under ”Se noter”.