De osynliga – del 1: Skyddsnätets växande revor

ite de statliga försäkringarna faktiskt täcker chockade honom och han bestämde sig för att ta reda på varför sjukdom eller arbetslöshet också måste leda till fattigdom i ett land som byggt upp sin självbild kring att vara ett välfärdssamhälle.

 Det han kom fram till är förbluffande på flera sätt. I denna första del beskriver Micael Kallin hur dramatiskt och snabbt klyftorna faktiskt har växt mellan de som arbetar och de som av olika skäl inte gör det. 

Ett hårt möte med verkligheten

På universitet har jag studerat samhället genom ämnen som statsvetenskap och nationalekonomi. När jag senare kom ut i arbetslivet, i statsförvaltningen och regeringskansliet, fördjupades mina insikter ytterligare om hur samhället i allmänhet och dess skyddsnät för de mest utsatta i synnerhet, är tänkt att fungera. Därefter har jag under många år varit verksam som journalist. Med de erfarenheterna trodde jag att jag visste det mesta om hur samhället fungerar. Men det var först som sjuk och utsatt som jag faktiskt fick insikt om hur det egentligen förhåller sig. I verkligheten.

Liksom de flesta andra hårt arbetande svenskar hade jag inte en tanke på att jag så tidigt i livet skulle behöva få tillbaka en del av det jag betalat in i skatt, att jag redan i 40-årsåldern skulle behöva förlita mig på skyddsnätet i det jag trodde var en av världens främsta välfärdsstater. Den neurologiska sjukdom jag drabbades av är kronisk och har gjort att min arbetsförmåga succesivt har avtagit.

Jag älskade mitt arbete som journalist och arbetade gärna mer än heltid. Därför upplevde jag det som väldigt tufft att inte längre kunna vara med i samhället fullt ut och ”göra rätt för mig”. En av de svåraste sakerna att uppleva har varit de antydningar som emellanåt kommit från politiker om att jag som sjuk tillhör den tärande delen av befolkningen. Eller att om bara sjukersättningarna* gjordes ännu lägre och skatterna relativt sett blev ännu högre för oss sjuka, så skulle vi nog minsann ta oss samman och arbeta.

Den här berättelsen handlar inte i första hand om mig, utan jag skriver för att ge röst till alla andra i utanförskap, de som saknar möjlighet eller förmåga att göra sig hörda – de osynliga – i samhällsdebatten. De som du troligen inte vill tala om eller ens höra talas om. Det gäller sjuka, andra funktionshindrade eller fattiga svenskar, ofta boende i hyreslägenheter istället för att ”äga sin bostad”.

Jag tycker självfallet att det ska ”löna sig” att arbeta, och det gör det också – med råge, vilket jag kommer att visa i den här artikelserien.

Att som relativt ung drabbas av en sjukdom, som bokstavligen äter upp en inifrån, och att inte längre klara sig helt själv är också mentalt väldigt påfrestande.

Att dessutom inse att den stora livskatastrofen också innebär ett liv i fattigdom och stor utsatthet, har skakat om mig i grunden. För ju mer jag fick reda på om de ekonomiska realiteterna i praktiken, desto mer krackelerade bilden av välfärdsstaten.

Under vintern 2018/19 genomgick jag två hjärnoperationer som ska mildra symptomen och hjälpa mig att gå och röra mig igen. Därför vill jag nu ta chansen att skriva om det jag upplevt och insett vad gäller folkhemmet och dess skyddsnät.

 

[puff lank=”https://kvartal.se/artiklar/skribentintervjun-micael-kallin/” oppna=”_blank”]Lyssna på Jörgen Huitfeldts skribentintervju med Micael Kallin här[/puff]

 

Jag fick delvis inspiration till att skriva igen, av att läsa den franske författaren Édouard Louis, som förklarar sin vilja att skriva om utsatthet:

”Jag drevs av en vilja att skildra sanningen om en värld som man antingen inte talar om alls, eller som man talar om på ett falskt sätt, vilket är en annan form av tystnad.” [1]

Den här berättelsen handlar inte i första hand om mig, utan jag skriver för att ge röst till alla andra i utanförskap, de som saknar möjlighet eller förmåga att göra sig hörda – de osynliga – i samhällsdebatten. De som du troligen inte vill tala om eller ens höra talas om. Det gäller sjuka, andra funktionshindrade eller fattiga svenskar, ofta boende i hyreslägenheter istället för att ”äga sin bostad”.

En obekväm sanning: Kraftigt växande klyftor i folkhemmet

Att klyftorna verkligen ökar har alltfler forskningsrapporter från de senaste åren visat. Och det gäller framförallt Sverige. Politikerna nämnde problemet pliktskyldigt någon gång under valrörelsen. Om det nu är ett problem. Alla tycker inte det.

”Inkomstskillnader i disponibla inkomster har tveklöst gått upp sedan 1980-talet i de nordiska länderna, uppgången har varit större än i övriga OECD och allra störst har den varit i Sverige.” [2]

 Det konstaterar nationalekonomen Jesper Roine, som var redaktör för Nordic Economic Policy Review’s årsrapport för år 2018, tillsammans med professor Lars Calmfors. Observera att skillnaden i inkomst gäller det bredare begreppet – ”disponibel inkomst”. Alltså alla inkomster av arbete, näringsverksamhet och kapital efter skatt. Där ingår också bidrag och transfereringar, även negativa transfereringar, som till exempel återbetalning av studieskuld.

Skillnaderna mellan dem med lägst och de med högst disponibel inkomst har alltså ökat dramatiskt i Sverige. Ofta har vi förfasat oss över den hårdhänta behandlingen av långtidssjuka och arbetslösa på andra håll i Europa. Särskilt Storbritannien har ofta framhållits som ett kapitalistiskt skräckexempel i detta avseende. Men få känner nog till att inkomstskillnaderna där har minskat samtidigt som de har ökat här. [3]

Thatchers fallna mantel togs elegant upp av den svenske tillträdande statsministern Carl Bildt, som genomförde flera av de reformer som här skulle komma att lägga grunden till dagens segregerade samhälle.

Det talades om förra premiärministern Margaret Thatchers krig, inte bara mot IRA och Argentina (om Falklandsöarna), utan även mot den brittiska underklassen. Men ungefär samtidigt som hon – en närmast ikonisk symbol för ett hårt klassamhälle – avgick en höstdag 1990 inleddes den utveckling som ledde in Sverige på en bana av ökade klyftor.

Thatchers fallna mantel togs elegant upp av den svenske tillträdande statsministern Carl Bildt, som genomförde flera av de reformer som här skulle komma att lägga grunden till dagens segregerade samhälle. Även om den uttalade intentionen hos Bildtregeringen knappast var att öka klassklyftorna så har reformerna inom framförallt skolpolitiken tveklöst haft den effekten.

Carl Bildts sakkunnige, Anders Borg, förvaltade sedan arvet efter Bildt. Med regeringen Borg & Reinfeldt genomfördes stora skattereformer framförallt vad gällde sänkta eller eliminerade kapital- och fastighetsskatter. Under den inte helt adekvata parollen Arbetslinjen omfördelades kapitalinkomsterna och rikedomarna och med jobbskatteavdraget till viss del även arbetsinkomsterna. Jobbskatteavdragets betydelse för de växande inkomstklyftorna har med tiden ökat i takt med att fler steg i reformen har införts. Nu senast i den M-KD-budget som riksdagen röstade igenom i december. [4]

Även Socialdemokraterna har emellertid bidragit till denna utveckling. År 2004 avskaffade regeringen Persson arvs- och gåvoskatten. [5]

 Sverige – sämst på jämlikhet i Norden

De växande klassklyftorna har diskuterats och debatterats genom åren. Men ofta utifrån utgångspunkten att skillnaderna fortfarande är relativt små jämfört med andra länder. Mer sällan har vi kunnat läsa om att Sverige idag är sämst på jämlikhet i Norden. Mätt med den så kallade Gini-koefficienten, som mäter inkomstspridningen i ett land, där värdet 0 indikerar total jämlikhet och värdet 1 motsvarar total ojämlikhet ligger Sverige alltså närmast värdet 1 av de nordiska länderna. Vi har också halkat efter andra västländer som Österrike, Nederländerna och Belgien. [6]

Mer än tio procent av den förväntade livslängden försvinner således av omständigheter som kan relateras till klassklyftor och utanförskap. I Sverige. Idag.

Klassklyftorna visar sig också på ett mer dramatiskt sätt, i för tidig död, för dem med kortare utbildning och i synnerhet för låginkomsttagare. Skillnaden i återstående medellivslängd vid 30 års ålder är i genomsnitt hela 6,2 år mellan personer med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning. Skillnaderna mellan dessa grupper har ökat mellan 2006 och 2016. [7] Skillnaden i medellivslängd är ännu större vad gäller inkomstklyftor. Medellivslängden är i genomsnitt sju år längre för kvinnor i den tiondel av befolkningen som tjänar mest jämfört med den tiondel som tjänar minst. För män är skillnaden ännu större – nio år. [8] I Sverige lever alltså männen med högst inkomster i genomsnitt cirka nio år längre än männen med lägst inkomster. Mer än tio procent av den förväntade livslängden försvinner således av omständigheter som kan relateras till klassklyftor och utanförskap. I Sverige. Idag.**

 I den här artikeln om utanförskap fokuserar vi framförallt på levnadssituationen för de som länge befunnit sig utanför den reguljära arbetsmarknaden och lever i ett ekonomiskt (och mentalt) utanförskap under en stor del av sitt liv.

Det gäller framförallt funktionshindrade eller kroniskt sjuka (exempelvis med MS eller Parkinsons sjukdom), personer med psykiatriska diagnoser eller långtidsarbetslösa. De kroniskt sjuka och funktionshindrade har ofta sjukersättning (det som tidigare hette förtidspension), de långtidsarbetslösa kan ha rätt till arbetslöshetsersättning.

Myndigheter och marknadsaktörer larmar

Att de med lägst inkomster har halkat efter visar bland annat en rapport från Myndigheten för delaktighet, MFD. Skillnaden i ekonomisk standard mellan personer med sjuk- och handikappersättning och den övriga befolkningen ökade kraftigt mellan åren 2004–2014, konstaterar MFD i sin årliga rapport.

Skillnaden i ekonomisk standard mellan personer som mottar ersättningarna och övriga befolkningen började öka i början av 2000-talet och att skillnaderna har ökat mer dramatiskt sedan 2006. Det år då den borgerliga Alliansen tog över regeringsmakten. (…) Utvecklingen av arbetsinkomsterna i relation till transfereringsinkomsterna har inneburit att andelen personer med låg ekonomisk standard (det vill säga de med en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten) har ökat avsevärt bland personer med handikappersättning och sjuk- och aktivitetsersättning. Andelen med låg ekonomisk standard var 36 procent under 2014 vilket kan jämföras med 4 procent under 1993. Motsvarande andelar för personer utan handikappersättning och sjuk- och aktivitetsersättning var 16 respektive 8 procent. För personer med sjuk- och aktivitetsersättning som har garantiersättning, det vill säga ingen inkomstbaserad ersättning, uppgick andelen med låg ekonomisk standard till cirka 63 procent under 2014. [9]

Inte bara myndigheter har noterat hur mycket och snabbt de sämst ställda har halkat efter. Även marknadens aktörer finner utvecklingen anmärkningsvärd och oroande. Handelsbanken skriver så här i sin veckorapport.

”Den rikaste procenten i Sverige har mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna, från 4 procent 1980 till 9 procent 2016. … Ojämlikhet i termer av möjligheter att utbilda sig och att få jobb brukar antas leda till lägre tillväxt och påverka folkhälsan negativt. Dessutom spenderar de rikare en mindre del av sina inkomster, vilket minskar den totala efterfrågan i ett samhälle. (…) De senaste åren har allt fler ekonomer lyft upp kraftigt ökade inkomstklyftor som ett hot mot tillväxten. Flera studier har visat att minskad jämlikhet leder till minskat förtroende för samhällsfunktioner, ökad korruption och brottslighet samt framväxt av populistiska partier. Det är svårt att säga var gränsen går för när skillnaderna blir så stora att den sociala och ekonomiska stabiliteten hotas.” [10]

 Urholkade ersättningar – en följd av politiska beslut

Varför har då Sverige blivit mer ojämlikt, vad är orsaken? Jesper Roine konstaterar att de ökade inkomstskillnaderna inte är ett resultat av marknadsmekanismer, som ökad lönespridning, vilket ofta är orsaken på andra håll, som i USA.

 De fattigaste svenskarna halkar efter av två orsaker. Den ena är att ersättningarna inte längre följer den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Den andra orsaken är att ersättningar som betalas ut under lång tid inte räknas upp i takt med löneökningarna i samhället, utan med inflationen, som normalt sett är betydligt lägre. Därmed gröps ersättningen ur år efter år.

Istället för marknaden ges andra förklaringar till ökade inkomstskillnader i Sverige. Framförallt ligger politiska beslut bakom ökade inkomstskillnader.

 1) Sänkta nivåer i olika försäkringssystem som sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som inte ökat i samma takt som reallönerna

 2) Ökad betydelse för kapitalinkomster som är mycket koncentrerade till toppen av fördelningen och

 3) Demografiska förändringar och hushållssammansättningsförändringar. [11]

I en nyutgiven rapport ger LO motsvarande bild av orsakssambanden.

”Transfereringarna – bidrag och försäkringsersättningar såsom pensioner samt sjuk- och arbetslöshetsersättning – har totalt sett blivit mindre utjämnande under de senaste decennierna. Det förklarar till stor del varför de lägre inkomstskikten, vars inkomster till stor del utgörs av transfereringar, har halkat efter. Ersättningarna från transfereringssystemen har i vissa fall skurits ned genom aktiva politiska beslut, och därtill vanligen inte räknats upp i samma takt som löner och kapitalinkomster ökat.” [12]

 De fattigaste svenskarna halkar efter av två orsaker. Den ena är att ersättningarna inte längre följer den så kallade inkomstbortfallsprincipen. De ersätter alltså inte längre en bestämd procentsats av lönen, eftersom det finns ett tak som är så pass lågt satt för ersättningen att de flesta slår i taket. De får därmed inte ut till exempel 80 procent av sin tidigare lön.

Den andra orsaken är att ersättningar som betalas ut under lång tid, som till exempel sjukersättningen, inte räknas upp i takt med löneökningarna i samhället, utan med inflationen, som normalt sett är betydligt lägre. Därmed gröps ersättningen ur år efter år.

De ersättningar som avses här är arbetsrelaterade ersättningar i social- respektive arbetslöshetsförsäkringarna. Den som bor eller arbetar i Sverige omfattas av socialförsäkringen. För att omfattas av arbetslöshetsförsäkringen krävs att man är inskriven vid Arbetsförmedlingen, är medlem i en a-kassa samt uppfyller ett arbetsvillkor.

I socialförsäkringen kan förmånerna vara baserade på antingen arbete eller bosättning. Arbetar man i Sverige är man berättigad till arbetsbaserade ersättningar, utformade som försäkringar mot förlorad arbetsinkomst, som till exempel sjukpenning och inkomstrelaterad aktivitets- eller sjukersättning. [13]

De bosättningsbaserade ersättningarna ger ett grundskydd till den som bor i Sverige och är utformade som bidrag snarare än försäkringar, det gäller till exempel barnbidrag och bostadsbidrag/tillägg. Här ingår också ersättningar som betalas med garantibelopp till de som inte kvalificerat sig till en inkomstrelaterad ersättning, det gäller till exempel garantiersättning inom aktivitets- och sjukersättningen.

Den allmänna arbetslöshetsförsäkringen ligger utanför socialförsäkringen men fyller liksom de arbetsbaserade socialförsäkringarna en funktion som försäkring mot förlorad arbetsinkomst, för den minoritet av de arbetslösa som uppfyller de restriktiva villkoren, vill säga.

Negativ utveckling för långtidssjuka och arbetslösa

Diagrammet nedan visar den reala inkomstutvecklingen, alltså genomsnittliga ersättningar och löneinkomst i kronor per månad rensad för inflationen (mätt med KPI), för de med sjukersättning respektive a-kassa och de med löneinkomst.

Som vi kan se i diagrammet får de med sjuk- respektive a-kasseersättningar idag ut mindre i ersättning per månad – när hänsyn tas till inflationen – än vad de fick 2003. Samtidigt har de med arbetsinkomster fått en rejäl reallöneökning.

De med sjukersättning har alltså inte ”endast” blivit betydligt fattigare relativt sett, jämfört med löntagare, utan även blivit fattigare absolut sett. Och idag får de med hel sjukersättning mindre än hälften av vad lagen stipulerar.

För de med hel sjukersättning har den nominella ersättningen – alltså själva summan som de får insatta på sitt konto varje månad – (icke rensad för inflation) ökat med i genomsnitt cirka 15 procent under perioden år 2003-2018. Samtidigt har inflationen (mätt som KPI) ökat med cirka 18 procent. Det gör alltså att utvecklingen av hel sjukersättning inte ens har utvecklats i takt med inflationen och därmed har de kroniskt sjuka i genomsnitt lägre köpkraft idag än vad de hade för 15 år sedan.

Om man rensar för inflation är resultatet alltså att de som har hel aktivitets- eller sjukersättning inte bara har halkat efter, utan även blivit fattigare i absoluta tal.

De med hel sjukersättning får idag i genomsnitt cirka tre procent lägre real ersättning än vad de fick år 2003, motsvarande 267 kronor per månad i lägre ersättning. Det är mycket pengar för den som i genomsnitt får ut omkring 7 000 – 8 000 kronor i månaden. De med sjukersättning har alltså inte ”endast” blivit betydligt fattigare relativt sett, jämfört med löntagare, utan även blivit fattigare absolut sett. Och idag får de med hel sjukersättning mindre än hälften av vad lagen stipulerar.

Därför har långtidssjuka och arbetslösa blivit fattigare

Sedan år 2003, då sjukersättning infördes istället för förtidspension, har den således halkat efter rejält. Idag får en person med hel sjukersättning i genomsnitt endast cirka 31 procent av genomsnittslönen på arbetsmarknaden, trots att lagen om sjukersättning stipulerar att de ska få 64,7 procent av den tidigare lönen. Detta måste sägas vara i strid mot andemeningen i lagen om aktivitets- och sjukersättning om än inte mot dess bokstav.

Inte ens första året lyckas ersättningen nå upp till utlovade 64,7 procent för många av de försäkrade. Orsaken är att Försäkringskassan har en modell som utgår från den så kallade antagandeinkomsten för att räkna fram den förlorade arbetsinkomsten. Den bygger på historiska inkomster, ett antal år bakåt i tiden. I underlaget ligger då även åren innan sjukersättning, då många har haft sjukpenning istället för lön.

Sjukpenningen ersätter i bästa fall 80 procent av lönen (för det fåtal som inte slår i taket). Det innebär att sjukersättningen då kan bli 64,7 procent av 80 procent av den tidigare lönen, det vill säga cirka 50 procent (eller ännu lägre för alla dem som slår i taket).

Därefter går det bara utför. Det som skulle ersätta 64,7 procent av lönen ersätter därefter en allt lägre andel av den förlorade arbetsinkomsten, beroende på att uppräkningen görs med inflationen istället för med ett inkomstindex.

Sammanfattningsvis är det alltså två orsaker till att de med sjukersättning blivit den fattigaste inkomstgruppen i Sverige.

• Försäkringskassans modell med så kallad antagandeinkomst gör ofta orealistiska antaganden. Väldigt få, om ens någon, får en ersättning på 64,7 procent av lönen enligt inkomstbortfallsprincipen.
• Därefter räknas inte ersättningen upp med lönerna utan med inflationen som normalt sett är lägre. De med sjukersättning kommer alltså med tiden längre och längre från en ersättning på 64,7 procent av lönen.

 Som vi berört tidigare halkar även gruppen arbetslösa efter alltmer. Normalbeloppet för dagersättningen i a-kassan har ökat med knappt tolv procent från 680 till 760 kronor jämfört med startåret 2003. Men om man rensar för inflationen (med KPI) på drygt 18 procent under samma period har dagersättningen istället minskat under perioden 2003-2018, med cirka 6 procent, eller med 946 kronor per månad.

De nominella lönerna har samtidigt ökat med drygt 50 procent till i genomsnitt omkring 34 500 kronor. Även då hänsyn tas till inflationen har lönerna fortfarande haft ett rejält lyft på drygt 33 procent under perioden år 2003-2018.

Effekten av urholkade ersättningar samtidigt med rejäla lönelyft är dramatiskt växande inkomstskillnader mellan å ena sidan sjukersättning respektive arbetslöshetsersättning och å andra sidan arbetsinkomster, på relativt kort tid.

Låga räntor ökar skillnaderna ännu mer

Inflationen mäts normalt sett som ökningen av konsumentpriser med SBC:s mått Konsumentprisindex, KPI. Där ingår bland annat kontinuerligt sänkta och historiskt låga bostadsräntor, vilka har hållit nere inflationen.

Eftersom det är betydligt färre som äger sin bostad och gynnas av låga bostadsräntor bland de i utanförskap än i den majoritet som har arbetsinkomster, är KPI ofta inte ett adekvat mått på prisökningar för dem i utanförskap.

Märkligt nog har ingen svensk nationalekonom visat intresse för att utveckla ett KPI för olika samhällsgrupper, vilket i det här fallet bättre skulle beskriva situationen för de i utanförskap (i USA och Storbritannien pågår det dock en livlig diskussion om användande av differentierad inflation).

Politikerna behöver inte prata om problemet med stora klyftor, utan kan själva enkelt lösa det om de vill. Men det vill de inte, vilket kommer att framgå med tydlighet i kommande delar av artikelserien.

Riksbanken använder dock ett mått som kan vara användbart även här, KPIF. ”F” indikerar ”fasta” räntor, det vill säga Riksbanken vill begränsa ränteeffekten av sina egna beslut då den beräknar inflationstakten. [14]

Eftersom de i utanförskap sällan vare sig äger sin bostad eller har stora bostadslån kan KPIF vara mer relevant att använda under en period med sjunkande räntor för att studera utvecklingen för dem med sjuk- respektive arbetslöshetsförsäkring, än det traditionella KPI.

De relativt kraftiga reporäntesänkningar som gjorts under perioden år 2008-2018 (från 4,75 till minus 0,5 procent) har inte i samma utsträckning kommit de i utanförskap till del. Mätt med KPIF har inflationen ökat med cirka 24 procent sedan år 2003. Den högre inflationen innebär att den faktiska realinkomstutvecklingen sannolikt är ännu lägre för de med sjuk- och arbetslöshetsersättningar än vad vi såg i diagrammet ovan (då KPI användes).

Resultatet om den nominella utvecklingen rensas för inflationen mätt med KPIF, är att de med hel sjukersättning fått i genomsnitt nästan 800 kronor mindre per månad att leva på. Det är en avsevärd försämring på de låga nivåerna, cirka 10 procent.

Och om utvecklingen av arbetslöshetsersättningen rensas med KPIF, har ersättningen sedan år 2003 minskat med drygt 1 800 kronor.

Mätt med KPIF får alltså de med helt normalbelopp i a-kassan ut betydligt mer pengar än vad de med hel sjukersättning får ut i genomsnitt – cirka 16 700 kronor jämfört med cirka 10 600 kronor i månaden före skatt. Det kan jämföras med löntagares genomsnittsinkomst för år 2018 på cirka 34 500 kronor före skatt.

Samtidigt är de reala löneökningarna för arbetstagare sannolikt ännu högre än då de nominella lönerna rensas med KPI, eftersom den som äger sin bostad gynnats mer av låga räntor än vad KPI-korgen anger (som är lika för alla i befolkningen), men i dagsläget saknas det ett relevant index för att beräkna det.

Sammantaget visar alltså diagrammen ovan att såväl de med sjuk- som arbetslöshetsersättning har blivit fattigare sedan år 2003, både relativt sett jämfört med löntagare, men också i absoluta tal.

Politikerna talar ibland bekymrat om ökade klyftor i Sverige mellan de med arbetsinkomster och de i utanförskap, som lever på transfereringar. Orsaken till det är alltså dels att transfereringar initialt sätts för lågt och inte motsvarar den inkomstbortfallsprincip som var tänkt, dels att ersättningarna inte höjts i takt med löneutvecklingen i samhället.

Politikerna behöver inte prata om problemet med stora klyftor, utan kan själva enkelt lösa det om de vill. Men det vill de inte, vilket kommer att framgå med tydlighet i kommande delar av artikelserien.

*Med sjukersättning avses både sjuk- och aktivitetsersättning, om inte annat framgår.

** Denna mening har ändrats och hade följande ordalydelse i en tidigare version: ”Mer än tio procent av den förväntade livslängden försvinner således på grund av omständigheter som går att härleda till klassklyftor och utanförskap.”