Men det fanns en oas, där jag kunde slappna av, vara mig själv. Dit kunde jag alltid åka. En värld där friheten blomstrade och regimkritiska åsikter uttrycktes i konst, trots ständig press från myndigheterna. En stad där allting fanns. Och ja, tro mig, så var det i Moskva.
September, 2021. Bandet Komsomolsk uppträder på Moskvas technoklubb. Två tjejer i röd och blå peruk spelar gitarr och sjunger. Det är plus två grader ute men ingen här verkar bry sig. Folk dansar utomhus framför brasan. Pastellfärgat ljus från små runda lampor — blått, grönt, gult, rött, lila, rosa — belyser scenen. Ångan skapar dimman och ljuset sprids. Stjärndammet når mig och jag blir så lycklig här.
“Mina ögon har fastnat på dig igen.
Jag känner mig så öm och ängslig.”
Moskva har alltid varit som mer än en stad för mig. Det är bara i Moskva jag gillar vad jag gör, och det är bara där jag gör vad jag gillar. Vänner är mer lojala. Familj och släkt är mer omtänksamma. Kärlek är mer äkta. Och alla vi är här denna höstkväll. Tillsammans. Och jag lever min romantiserade dröm om Moskva, som i stunden känns så verklig.
“Låt gnistan tändas i de ungas ögon
och brinna för evigt”.
Jag gillar Moskva i alla tillstånd, alla tider på året. Det kan vara en len vodkashot i den snöiga parken bakom Kreml. På kvällen är det aldrig stelt med mina släktingar, vi skrattar och det värmer mig i minus 30 grader. Framför träfönster i en vintagelägenhet hänger vita bomullsspetsiga gardiner och bakom ser jag gamla likartade sovjetiska hus. De är gråa, måste renoveras, men jag kan bara se det vackra i dem. Så brutala och stolta. Och på natten lyser fönstren lila, rött, gult, grönt. Vi går igenom en av Moskvas förorter och jag älskar henne ännu mer för hur fin hon kan vara.
Livet är på riktigt bara när jag är med dig. Allt som händer mig i Sverige känns så påhittat, så förutsägbart. Jag hade tänkt på dig så pass mycket att du har blivit min verklighet. Den enda verkligheten jag kan acceptera, den enda verkligheten jag kan tänka mig att leva i. Jag bevakar lägenhetspriserna hela tiden, vad skulle det kosta att hyra, att etablera sig som korrespondent här.
“Kom ut, tjuven”, skrek jag och mina vänner framför Kreml på Röda torget. Vi kände oss så fria och så spontana. Det var vår stad!
I mina drömmar åkte jag till Moskva för att läsa film, frilansa. Jag kunde tillåta mig tron att jag en gång skulle bli som de stora ryska regissörerna, Andrej Tarkovskij eller Kantemir Balagov. Och när jag en sommarkväll i Stockholm tittar på Pawel Pawlikowskis “Moskva – Petusjki” vill jag skrika av smärtan, att jag inte är där, i Moskva. Det är där livet är fullkomligt! Min illusion förstärktes.
Varje resa till Moskva var ett äventyr, den ena inte lik den andra. Hon kändes mer och mer mångdimensionell. Möte med de främsta regimkritiska rösterna, intervju med artister. Teaterföreställningar med mamma, se henne skratta, vi var så lyckliga där. Allt var tillgängligt, allt kändes möjligt.
“Kom ut, tjuven”, skrek jag och mina vänner framför Kreml på Röda torget. Vi kände oss så fria och så spontana. Det var vår stad!
Jag hoppades att en dag skulle de sagolika stunderna bli oändlighet. Men denna tanke skrämde mig också något enormt. Och jag var rädd. Att jag skulle förstöra den illusoriska känslan om jag stannade lite längre. Våra möten var korta, men händelserika.
“Allt försvann. Allt försvann.
Fred i hela världen.
Militära baser.
Den ryska världen och hela idén.
Allt försvann.”
Nu är Röda torget stängt. Man blir gripen bara av att vistas där. Polisbussar står överallt längs Tverskajagatan. Det känns obehagligt att promenera omringad av kravallpoliser. De känns som om de är fler sådana än vanliga moskoviter. Jag ser fem poliser i hjälmar och skyddsvästar, utrustade med batonger, som ger sig på en person med skylten “Nej till kriget”.
“Vem tillhör du nu?
Det börjar blåsa över Kreml”
Jag känner mig inte längre lika fri, inte lika hänsynslös, inte välkommen. Någon har tagit över min frihetsstad, min illusion. Någon har tagit ifrån en jättestor del av mig, och jag vet att vi är många som känner så. Kriget kom som en chock för alla. Ingen ville se någon dö, mördas, fly, tvingas att lämna allt de har. Det finns inga ord för det lidande som sker i Ukraina. I Moskva pågår det ett internt krig mot oliktänkande.
Nu har jag ingenstans att fly, inte i mina tankar heller.
På middag argumenterar äldre släktingar för att de “militära insatserna” är nödvändiga. De säger att de vill ha fred i Donbass och få bort ”nazisterna” från Ukraina. Ingen i min ålder håller med. Och jag finner mig inte i den nya världen. De som kan flyr utomlands – Georgien, Armenien, Turkiet – efter att säkerhetstjänsten FSB gjort husrannsakningar hemma hos dem; efter att de har förlorat sina jobb när internationellt samarbete med Ryssland upphörde. De lämnar av rädsla för att bli inkallade som soldater i kriget, i rädslan för att behöva strida mot vänner och släktingar i Ukraina. De är rädda att säga vad de tycker. Det kan nu ge upp till 15 års fängelse.
Jag vill se mina vänner som inte håller med protestera.
Men de är borta, ja, dra härifrån så fort ni bara kan.
Och jag tittar på staden och ser bara tomma gator och tomma blickar.
Framöver väntar en oändlighet där det inte finns plats för ”oss” (Komsomolsk).
Klubben stänger på morgonen. Men jag drar innan dess. Jag tar tåget till S:t Petersburg, taxi till Estland. Ja, kanske var det en illusion. Mitt fria Moskva är borta. Finns inte längre. Och jag känner mig utstött här, i Sverige, för att jag är rysk, och stämplad av regimen, för att jag är mot kriget. Vart ska jag ta vägen? Vart ska alla sådana som jag som finns kvar i Ryssland ta vägen? Ingen lyssnar på sådana i Ryssland. Putin bryr sig inte om de som dör i Ukraina, han bryr sig inte om sin egen befolkning heller. Nu har jag ingenstans att fly, inte ens i mina tankar.