Putin: Det är bögarnas fel

Patriark Kirill ville under brinnande krig i Ukraina säga något om “den politiska situationen i Donbass”. Folket i Donbass hade blivit attackerade för att de helt enkelt försökt upprätthålla traditionella värderingar och vägrade acceptera … ja vad? Jo, det var så att världsmakterna hade infört ett lojalitetstest. “Vet ni vad detta test är?” frågade Kirill retoriskt och fyllde i med svaret: “Testet är väldigt enkelt och samtidigt fruktansvärt – det är en gayparad!” Och fortsatte: “I  den där klubben av länder måste man arrangera en gaypride-parad. Politiker tillåts inte bara säga att “vi är med er”, de kan inte bara skriva på något avtal, utan de måste ordna en gayparad!”²

Att en kyrklig ledare tycks rättfärdiga krig och lidande med att skydda ryssar från gayparader kan ju förefalla en smula oväntat, oavsett teologisk syn på homosexualitet. 

Men egentligen var det snarare en del av en systematisk kampanj från rysk sida att hitta – och politiskt instrumentalisera – skillnader mellan det som man ser som en västlig, dekadent, materialistisk, feminiserad, vek civilisation som går mot sin undergång och en rysk, frisk, andlig, manligt stark sådan som är på uppgång. 

Vad än Putin påstår har Ukraina inte varit särskilt gayvänligt

Man kunde invända att Ukraina inte alls varit speciellt gayvänligt: År 2012 antog det ukrainska parlamentet en lag som skulle kriminalisera “homosexuell propaganda” i alla medier. Påtryckningar från EU ska ha gjort att den inte klubbades igenom. Samma år försökte aktivister genomföra Ukrainas första prideparad utan att lyckas. Vi talar inte bara om aggressivt motstånd från ryssvänliga här, utan också från ärkekonservativa nationalistiska ukrainska grupper. Några dussin modiga tågade våren 2013 genom Kyiv. Året efter förbjöd stadens nu kände borgmästare Vitalij Klytjko paraden med motiveringen att säkerheten inte kunde garanteras. I Moskva beslutade en domstol att förbjuda gayparader i hundra år framåt.

En slavisk ortodox civilisation stod mot dekadenta västerländska värderingar med EU som modern arvtagare till Hitlers tredje rike.

För tio år sedan röstade 90 procent av det ukrainska parlamentet för ett associationsavtal med EU. President Janukovytj, född i Donetsk med ryska som modersmål, förbluffade sedan genom att den 21 november 2013 meddela att avtalet inte var aktuellt längre och att han inte tänkte signera det på EU-mötet i Vilnius. Nej, Ukraina borde i stället söka sig till Vladimir Putins projekt, Eurasiska ekonomiska Unionen (EAEU), som samlar en rad gamla sovjetstater. Carl Bildt talade om utpressning från Putin, medan en officiell förklaring löd att europeiska ledare hade krävt samkönade äktenskap i Ukraina. Detta förnekades av EU.

Under hösten 2013 drevs en aggressiv kampanj av ukrainske oligarken och Putinvännen Viktor Medvedtjuk. En slavisk ortodox civilisation stod mot dekadenta västerländska värderingar med EU som modern arvtagare till Hitlers tredje rike. Stora ljusboxar dök upp i centrala Kyiv: teckningar av två kvinnor eller två män hand i hand, som varningar om vad som väntade i EU.

Presidentens 180-graderssväng om EU-avtalet utlöste de folkliga protester på frihetstorget i Kyiv som kom att kallas Euromajdan. De eskalerade till våld. Den 22 februari 2014 flydde president Janukovytj till Ryssland samt blev formellt avsatt av parlamentet. Samma natt beslutade Vladimir Putin att Krim skulle “återföras” till Ryssland. Kort senare invaderades Krim av de beryktade ”små gröna männen”, med omärkta uniformer, och blev inkorporerat av den ryska federationen som en ny delrepublik. Utrikesminister Lavrov lät hälsa att de nya territorierna skulle försvaras med kärnvapen.³  

Rädslan för ”Gayropa”

Den civilisatoriska diskursen trappades upp. Uttryck som ‘Gayropa’ trummades in av den ryska sidan. ‘Euromajdan’ skrevs om till ‘Gayromajdan’.⁴

Den belarusiske ledaren Lukasjenko yttrade att han “hellre är diktator än gay” som kommentar till mötet 2010 med Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle, en öppet homosexuell man. Till och med en belarusisk oppositionsledare, Zmitser Dasjkevitj, höll med om att en homosexuell president faktiskt vore sämre än en diktator.⁵

Parallellt med anti-gayhetsen mot Väst har Putin visat sig allt frekventare som machoman i media. Han bekämpade hjältemodigt skogsbränder från helikopter, drämde ned motståndare i judomattan, red  häst genom den sibiriska vildmarken, där han också poserade med jaktgevär och stående i en flod drog upp fisk, styrketränade på gymmet, allt detta i bar överkropp. Han undersökte tänderna på en björn och en tiger. Berömde en svällande stolt brasiliansk president Bolsonaro för dennes fina maskulina kvaliteter, såsom kraft och viljestyrka. Samme Bolsonaro som i en intervju uttryckte sin syn på homosexuella: “Jag tänker inte hyckla. Jag skulle hellre se att min son dog i en olycka än dök upp med en mustaschman.”⁶

Fascisten som inspirerar Putin

Vilken ideologisk grund bygger då Putin sin världsbild på? Ryssland har länge varit splittrat mellan zapadnik, västanhängare, och slavofiler, de som vill sprida vad de ser som traditionella ryska värderingar: patriarkalism, ortodoxi och kollektivism.

Den ryske filosofen och historikern Ivan Iljin var död och glömd sedan 1954, men återupptäcktes av Putin som 2005 lät flyga hem hans kvarlevor från Schweiz till en ny begravning i Moskva, i ett ortodoxt kloster. Putin baserade allt fler tal på Iljin och såg till att alla statstjänstemän fick en bok med de viktigaste texterna.

Alla skulle hänfört välkomna en ensam och manlig ledare som vet hur man bygger den där kroppen stark och mäktig.

Ivan Iljin dyrkade fascismen och nazismen, men ansåg att deras modeller med enpartistater inte passade den unikt ryska anden. Det var ett parti för mycket. Ryssarna hade genom historien lärt sig se bortom den dekadenta individualismen. De förstod att inte ha andra krav än att vara stolta celler i en samhällskropp. Alla skulle hänfört välkomna en ensam och manlig ledare som vet vad hur man bygger den där kroppen stark och mäktig. Och en sådan frälsare behöver inget parti.⁷

Kanske leder Putins dyrkan av Ivan Iljin till ett haveri av episka proportioner: Autokraten som förödmjukar sina säkerhetsrådgivare, som på 10 meters avstånd beordrar ett par förskrämda generaler att kalla upp kärnvapenstyrkorna, som in i det sista ljuger om sina avsikter att starta krig och till och med vilseleder sin egen armé, där många inte verkar ha förstått att de inte befann sig på en övning utan faktiskt höll på att anfalla ett broderfolk. 

Mot detta står en annan, uppbyggande, manlighet. Personifierad av Ukrainas modige president Volodymyr Zelenskyj som leder genom att inspirera och vara ett föredöme. Ex-oligarken Michail Chodorkovskij var en gång Rysslands rikaste man. Han utmanade Putin politiskt och fick tillbringa nio år i fängelse, innan han tilläts gå i exil. Han påpekade nyss i en intervju med tyska Bild: Zelenskyj står själv och delar ut vapen till medborgarna och vet vart de kommer att vändas. Putin skulle aldrig våga göra samma sak. För han vet att de inte skulle vändas mot Ukraina utan mot honom själv.

Putins dekadenta Ryssland

Jag letar upp en krönika som jag skrev för Finanstidningen för 26 år sedan om hur IT-företag i Silicon Valley låg långt före lagstiftarna vad gällde antidiskriminering med mera. De erkände till exempel redan samkönade partnerskap, gav samma förmåner och försäkringar som till gifta heterosexuella par. De ville helt enkelt skapa inkluderande och kreativa arbetsplatser för att kunna rekrytera de bästa talangerna oavsett kön, hudfärg, sexual läggning.

Jag börjar inse att patriark Kirill kanske hade rätt i sin predikan. Om man ska utse en symbol som fångar skillnaden mellan det system som patriark Kirill, Ivan Iljin och Vladimir Putin förordar, och det så förhatliga Väst, vad kan det vara?

Gayparaden är inget arrangemang av västmakter eller en målsättning i sig. Den är ett resultat av medborgerliga rättigheter såsom yttrandefrihet och församlingsfrihet, av sekularism, kunskap, tolerans, frihet. Det civila samhället bildar föreningar, söker tillstånd, attraherar sponsorer, entusiasmerar. Och tja, ett av resultaten har kommit att bli gayparaden. Så den kanske faktiskt kan tjäna som särskiljande symbol?

Ett annat resultat är vansinnigt kreativa företag i väst. Medan Ryssland med rå kraft pumpar och gräver upp råvaror, odlar vete och pressar solrosolja som säljs till världen skapar det politiska Väst revolutionerande högteknologiska produkter som omformar våra liv. (Ryska ingenjörer är duktiga men verkar mer utveckla vapen än bygga kunskapsföretag). 

Apple och liknande företag är ett resultat av samma friheter som resulterar i gayparader. 

Tim Cook, Apples vd, kom ut som gay 2014. Dagen efter togs en skulptur av en en stor Iphone bort från ett universitetscampus i S:t Petersburg, Ryssland, med motivering att den nu kunde anses symbolisera sodomi och omoral. En lagstiftare gick ut och krävde evigt inreseförbud för Cook till Ryssland.

Lite senare gick Tim Cook själv i täten för Apples sektion i San Franciscos pridetåg och tweetade ut: “Congrats to 5000 Apple employees/families who attended today’s Pride parade. Inclusion inspires innovation. #applepride”. 

Apple är världens högst värderade företag. Det verkar troligt att detta och liknande företag är ett resultat av samma friheter som resulterar i gayparader. Vill man ha det ena får man finna sig i det andra.

Den där gayparaden man hellre ser i Kyiv än ryska stridsvagnar, om än motvilligt, hade vuxit till 7 000 deltagare år 2021. Ukraina var på väg mot Väst, vilket var en oförlåtlig synd. Om ukrainarna inte ville frivilligt följa den uppgående ryska starka kulturen skulle de tvingas till det. Men vad kan väl vara ett större uttryck för  dekadens, det vill säga ett moraliskt och andligt förfall, än att ljuga om allt, starta krig mot ett broderfolk och attackera barnsjukhus?