Beskrivningen av greve Morstins ansträngningar att komma till rätta med denna omvälvande händelse känns profetisk när ryska styrkor nu drar fram över Ukraina. För precis som greve Morstin (och Roth själv) är den ryska invasionen en händelse som, med eftertryck, sätter punkt för en ordning som i alla fall vi i Västeuropa har tagit för given. Och precis som Morstin, måste vi på allvar ställa in oss på att den ordningen är borta och hitta ett nytt sätt att hantera den nya som kommer i dess ställe.
Problemet är att denna process pågår och har pågått i snart två decennier, ända sedan Vladimir Putin tog makten i Kreml och påbörjade sitt långsiktiga arbete med att omintetgöra det kalla krigets resultat.
En världsordnings kollaps
Kejsarbysten och andra noveller handlar framför allt om en världsordnings kollaps och en mans försök att komma tillrätta med en för honom så omskakande händelse.
I och med det ryska angreppet på Ukraina – ett i sanning överlagt brutalt krig – går en era i graven och det sker i dagens Ukraina, i ett område som växlat regim under lång tid. Dessutom en geografisk plats som ingår i det som historikern Timothy Snyder passande nog betecknat ”The Bloodlands”. Det vill säga det område där Adolf Hitler och Josef Stalin tillsammans mördade miljontals människor både före och under andra världskriget.
När Roths huvudperson, greve Morstin till slut kommer till insikt om att den gamla eran (det österrikisk-ungerska imperiet) är borta, begraver han symboliskt den byst av kejsar Franz Joseph som han burit med sig i sin galiziska hemby.
Trots ständiga varningar och klart uttalade målsättningar från Putin själv, vägrade politiker och experter att på allvar räkna med att en ledare i Europa 2022 faktiskt skulle invadera ett grannland militärt.
Den insikten har vi i Västeuropa inte fullt ut tagit till oss ännu, även om varningarna om vart vi är på väg kommit från våra grannländer i de forna ryska och sovjetiska imperierna under lång tid. Och det förklaras, tror jag, av att vi inte velat se. Trots ständiga varningar och klart uttalade målsättningar från Putin själv, vägrade politiker och experter att på allvar räkna med att en ledare i Europa 2022 faktiskt skulle invadera ett grannland militärt.
Sådana slags krig var vi färdiga med i Europa. Det var sådant som möjligen skedde långt borta, i Mellanöstern eller i Afrika.
Och ändå är det vad som händer nu. Det är kanske betecknande att det mesta och snabbaste militära stödet till Ukraina först kom från länder utanför EU, nämligen från USA och Storbritannien. Men trots initial tvekan från EU hittade unionen överraskande snabbt sin ryggrad, och tillsammans med USA och andra demokratier har omfattande och hårda sanktioner införts mot Ryssland.
Ett sent uppvaknande
Invasionen har också fört med sig ett sent uppvaknande om att vi sovit på vår post. Så skrev till exempel Tysklands arméchef, Alfons Mais, på Linkedin att trots att ”vi såg det komma” var vi oförmögna att dra rätt slutsatser efter Krim. Likaså skrev förra tyska försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer hur hon var arg på sig själv för att inte ha agerat efter Georgien, Krim, och Donbass och därmed ha hindrat Putin från att invadera.
Det är svårt att inte dra lärdom av hur Väst lät Adolf Hitler ta för sig av Europa, bit för bit, innan kriget bröt ut på allvar 1939. Ett otal tillfällen där han kunde ha stoppats om den politiska viljan och modet funnits.
Delvis kan uttalanden som dessa tillskrivas den skam och pinsamhet som kommer av att bli brutalt påmind om att man blivit dragen vid näsan, och att detta gjorts möjligt av den egna oförmågan (eller oviljan) att se en verklighet man inte velat se.
Även greve Morstin genomgick detta. Djupt generad av sin egen naivitet leder dock detta till den insikt som får honom att ta in den verklighet som han gjort sitt bästa för att undvika.
Och, som sagt, vi såg skriften på väggen.
Och den ilska som också kan ses i de europeiska utspelen ovan kan nog sägas bottna i en liknande reaktion. Vi är generade över den godtrogenhet som medförde att vi lät oss bli bedragna av en man (Putin) som är ute efter att faktiskt stöpa om vår kontinent så den starkes rätt ska gälla och där den demokratiska värld vi tagit för given inte längre ska utgöra ett hinder för auktoritära ledare som Putin, Kinas Xi Jinping, Irans Ebrahim Raisi och andra.
Och, som sagt, vi såg skriften på väggen. Under den tid som Väst krattat manegen för Rysslands oligarker och Putins lakejer har Ryssland karvat bitar ur Georgien, intervenerat i Syrien så slaktaren i Damaskus – Bashar al-Assad – kunde sitta kvar, lagt sig i det libyska inbördeskriget, ansträngt sig för att underminera demokratiska val i USA, annekterat Krim, stött separatister i Donbass, lönnmördat oppositionella i England och Tyskland, givit support till militära kuppmakare i Mali och till slut invaderat en fredlig granne i Europa.
Och under hela den tiden har ledare i Väst från höger till vänster, från Donald Trump till Stop the war coalition i Storbritannien, försvarat, ursäktat och även hyllat Putin.
Det är därför hög tid att inse att vår tro att auktoritära ledare som Putin (och Xi för den delen) kommer att demokratiseras eller liberaliseras bara för att de bjuds in i vår krets, varit mer än lovligt naivt. Det demokratiska Västs regelbaserade ordning är inget för sådana som Putin, vilket stått klart sedan länge. Det är således hög tid att byta strategi när vi har att göra med världens Putinkloner, oavsett var de dyker upp. Ju snabbare vi tar det språnget, desto större chans att förhindra ett nytt Ukraina i framtiden.
Rysslands invasion har med eftertryck kastat in oss i den nya värld som vi i realiteten befunnit oss i under några decennier. En världsordning där might makes right och som Putin strävat efter sedan han kom till makten. Att vrida den processen rätt blir inte lätt.
Men vi har knappast råd att misslyckas om de grundläggande demokratiska samhällen som vi tagit för givna ska ha en chans att klara sig.