Tyskland kastar 30 års politik överbord

Den första frågan är relativt enkel att besvara. Scholz förklarade att man skulle avsätta 100 miljarder euro för en snabb upprustning av försvaret, att Tyskland kommer att skicka vapen till Ukraina och att försvarsanslagen höjs till 2 procent av BNP. Det är en kraftig förändring av den tyska försvarspolitiken, som dittills snarare präglats av nedrustning. Höga militära befälhavare har länge kritiserat regeringen för bristande finansiering och menat att försvarsmakten inte är i stånd att uppfylla de förpliktelser som Tyskland har gentemot försvarsalliansen Nato.¹

Beslutet att rusta upp fattades av en nästan enig förbundsdag. Det gör att samtliga tyska partier nu genomgår en smärtsam omprövning av tidigare positioner.

Merkels ställning omprövas

Tidningen die Zeit sammanfattade det som att socialdemokraterna i SPD i och med förbundsdagens beslut har kastat 30 års utrikes- och säkerhetspolitik över bord, Miljöpartiet de gröna har lämnat sin pacifistiska grundhållning och liberalerna i FDP har övergett sina krav på en statsbudget i balans, och framför allt kraven på att omställningen till förnybar energi inte får bli för dyr. De konservativa i CDU/CSU, slutligen, får svårare och svårare att se Angela Merkels 16 år som regeringschef som 16 bra år för Tyskland.²

För att förstå varför det som nu händer är en sådan stor omvälvning för Tyskland är det viktigt att förstå dynamiken i återföreningen 1990 och hur landet har utvecklats efter det. I det så kallade två plus fyra-fördraget, som undertecknades i Moskva i september 1990, avslutades formellt de olika avtal som de fyra segrarmakternas hade skrivit under avseende deras ansvar för Tyskland efter andra världskriget.

Därutöver stadfästes gränsen mellan Tyskland och Polen. Först detta fördrag gjorde den tyska återföreningen möjlig. Förhandlingarna om ett återförenat Tysklands status mellan segrarmakterna var svåra. Inte minst gällde detta Nato-frågan, där Sovjetunionen höll emot in i det längsta, men gav till slut efter och tillät att ett återförenat Tyskland även blev Nato-medlem.

Även Frankrike hade sina tvivel, men kunde vinnas för en återförening efter det att Kohl kommit överens med François Mitterrand om att utveckla EG från en ekonomisk till en politisk union.

Det andra världskriget kastar en lång och mörk skugga över det tyska försvaret.

Det återförenade Tyskland har sedan dess bemödat sig om ett gott förhållande till Ryssland. Detta gällde både under Helmut Kohl (CDU), men blev ännu tydligare under Kohls efterträdare Gerhard Schröder (SPD). Schröder var övertygad om att Europas säkerhet och ekonomiska utveckling var beroende av ett strategiskt partnerskap mellan Ryssland och Europa. Det handlade om att binda Ryssland ekonomiskt till Europa i förhoppningen att kunna påverka landet i en positiv riktning. De ekonomiska banden mellan Tyskland och Ryssland är starka, och Ryssland har utvecklats till en viktig leverantör av energi, främst naturgas, och råvaror till Tyskland och blivit en viktig marknad för tysk industri.

Andra världskrigets skugga

Regeringen Schröder har kritiserats för sitt förhållande till Ryssland, både för att ignorera uppenbara övergrepp, exempelvis under kriget i Tjetjenien, men även för att ställa sig på Rysslands sida i konflikter med USA. Ett exempel är regeringen Schröders vägran att stötta USA:s inmarsch i Irak våren 2003.

Även om Schröders efterträdare Angela Merkel inte hade samma konfrontativa hållning till USA bemödade även hon sig om ett gott förhållande till Ryssland och kritiken mot henne gällande Ryssland har varit likartad, om än inte lika hård. Detta gäller inte minst hennes vägran att leverera vapen till Ukraina efter Krim-annekteringen 2014 och att hon sett Minsk-avtalen som en tillräcklig garant för Ukrainas säkerhet. Det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari i år visade inte bara att Merkel helt missbedömde Vladimir Putin, utan har också gjort att den Rysslandspolitik som Tyskland fört sedan återföreningen för över 30 år sedan nu är överspelad.

Det andra världskriget kastar en lång och mörk skugga över det tyska försvaret. Det har medvetet hållits litet, utifrån en försäkran till världen om att inget land någonsin mer ska behöva vara rädd för ett tyskt överfall.

Den tyska försvarsmakten Bundeswehr har i och för sig sedan 1990 deltagit i fredsfrämjande insatser i utlandet, men varje sådan insats har föregåtts av en häftig politisk debatt. Den nu med bred majoritet framröstade utbyggnaden av försvaret och den vapenexport till ett krigförande land som vapnen till Ukraina innebär är ett tydligt brott med denna återhållande tradition. Hur oerhörd vändningen är kan illustreras med Robert Habeck, vice förbundskansler och medlem i Miljöpartiet de gröna, som i sitt tal sade att man inte kommer ut ur ett krig i Europa med rena händer bara för att man inte har ett vapen i handen. Då ska man komma ihåg att en av det tyska miljöpartiets rötter finns i fredsrörelsen.

Energiomställning med konsekvenser

Omställningen till förnyelsebara energikällor, och framför allt att avbryta den kolbrytning som täckt mycket av den tyska elproduktionen, har länge varit ett viktigt mål för den tyska miljörörelsen och för många tyska politiker.

Efter haveriet i Fukushima 2011 beslutades även om en stängning av samtliga tyska kärnkraftverk för att i stället satsa på förnyelsebara energikällor. Denna omställning, Energiewende på tyska, har dock gjort att landet blivit alltmer beroende av rysk gas då övriga energislag inte kan täcka landets energibehov. Tysklands rikedom bygger till stor del på en stor och internationellt framgångsrik industri med stort energibehov, vilket också gör att de nu beslutade sanktionerna kommer att slå hårt mot landet. Ytterligare en aspekt av energipolitiken är att ett av de löften, som gavs till liberalerna i FDP för att dessa skulle bli en del av Olaf Scholz’ regering, var att omställningen till förnyelsebar energi skulle bära sina egna kostnader. Inga stora statliga subventioner av förnyelsebar energi alltså, ett löfte som i och med de beslutade sanktionerna nu inte kommer kunna uppfyllas.

Det är egentligen otroligt att man i Tyskland knappt utan debatt fattar beslut som går tvärt emot den tidigare politiken, som på ett sätt sätter sig över arvet från Nazityskland och som innebär en så stor nackdel för ekonomin. Det är knappast bara på grund av en djupt känd sympati för Ukrainas sak eller utifrån moraliska ställningstaganden.

Paradoxalt nog kan kriget i Ukraina delvis förstås som att föreställningen om en europeisk identitet är starkare än vad många nog trott.

Det som ligger i den andra vågskålen för Tysklands del är projektet Europa. Landets viktigaste utrikespolitiska projekt sedan återföreningen har varit EU och den europeiska integrationen. Kohl och Mitterrand var eniga om behovet av en politisk union, och såväl Schröder som Merkel var drivande i att expandera unionen och att på olika sätt fördjupa det europeiska samarbetet. Tyskland har varit centralt för införandet av en gemensam valuta och Schengen-överenskommelsen. Även tanken att ett syfte med unionen är att skapa en övernationell europeisk identitet är stark i Tyskland.

Paradoxalt nog kan kriget i Ukraina delvis förstås som att föreställningen om en europeisk identitet är starkare än vad många nog trott. Förutom att folket i Ukraina kämpar för sitt nationella självbestämmande så verkar det även finnas starka uppfattningar om att landet hör hemma i en europeisk gemenskap framför en ryskdominerad gemenskap av gamla sovjetstater. En så stark idé om Europa, eller om man så vill, en så framgångsrik europeisk mjuk makt, kan EU i allmänhet och Tyskland i synnerhet inte ignorera.

Framtida enighet i EU, men inrikespolitiska konflikter

Samtidigt är det också EU som är den helt nya ram inom vilken tysk militär upprustning kan ske. Den historiska erfarenheten i Östeuropa är ju att det är ogynnsamt att befinna sig mellan de militärt starka länderna Tyskland och Ryssland. När de har varit osams har Östeuropa blivit ett slagfält, när de har varit sams har de delat upp Östeuropa mellan sig. Den senaste erfarenheten är dock att det heller inte är bra att befinna sig mellan ett aggressivt Ryssland och ett Tyskland som knappt kan försvara sig. Även om större delen av EU-länderna även är med i Nato har signalerna från USA länge varit att Europa måste börja att ta mer ansvar för sin egen säkerhet. Därmed ligger det i alla EU-länders intresse att Tyskland nu rustar upp.

Kriget i Ukraina har enat EU som sällan tidigare och kommer gissningsvis att ge unionen en viktigare säkerhetspolitisk roll framöver. Tysklands framtida roll i EU kommer antagligen vara att tillsammans med Frankrike driva unionstanken ännu längre. Tänkbart är att man tillsammans kommer att arbeta för en gemensam armé och en gemensam utrikespolitik, någonting Frankrike länge har velat ha, men där Tyskland bromsat.

Den politiska diskussionen om att återstarta kärnkraftverk är redan i full gång och kommer att bli intensivare i takt med att energipriserna går upp.

Den tyska ekonomin är i mycket unionens ekonomiska motor och här kommer följderna av kriget i Ukraina att bli förödande. De tysk-ryska handelsrelationerna som byggts upp under 30 år är nu i det närmaste ödelagda. Gasen flödar fortfarande, men inte lika mycket som tidigare, och frågan är hur länge till. Ökande energipriser kommer att slå hårt mot hushåll och industri, antagligen mer i Tyskland än i många andra EU-länder på grund av det stora beroendet av rysk gas.

Den politiska diskussionen om att återstarta kärnkraftverk är redan i full gång och kommer att bli intensivare i takt med att energipriserna går upp. Det är alltså högst troligt med en tysk återgång till kärnkraft och kol, och detta med ett miljöparti i regeringen.

För Tyskland kommer framtiden i mycket att handla om att hålla ihop. Att tillsammans med Frankrike hålla ihop EU och göra unionen till en global aktör med mer militär hård makt som ett komplement till den mjuka makt som EU redan har mycket av. Med bilderna från de ryska övergreppen i Ukraina i färskt minne kommer det både på kort och medellång sikt vara fullt möjligt att få med övriga EU-länder på det tåget.

Men Tyskland måste också hålla ihop internt. Både försvaret och energifrågan har länge varit infekterade och jag tror inte att den nu visade politiska enigheten kommer att förbli särskilt länge när kostnaderna kommer upp på bordet.

När det gäller Ryssland är det dock omöjligt att fortsätta som tidigare.

Putin tvingade i och med kriget till slut Tyskland att välja mellan Ryssland och EU, och för både de tyska politikerna och det tyska folket var det ett lätt val.