Beteendegenetik visar varför vi gör våra fria val

Det existentialistiska anslaget är det minsta jag vänder  mig emot i Denckers text, och jag vill ogärna rycka citat ur annars utmärkta dramer. Förvisso ägnar han mycket utrymme åt en hel del lösryckta citat till den grad att det är svårt att få ihop hela bilden. Såvitt det illustrerar hans poäng att personer som Agnes Wold och andra forskare i offentligheten ibland uttalar sig bryskt om både det ena och det andra är det förstås godtagbart. Det får stå för dem och kan lämnas därhän utan vidare palaver.

Det är inte heller fel att anlägga ett existentiellt perspektiv på lidandets vetenskap. Fast det vore mer intellektuellt hederligt att göra en ordentlig dataanalys, eller åtminstone en riktig tolkning av data, innan man gör något annat.

Dödligheten har ökat marginellt

Tittar man lite närmare på den studie som Dencker tar som intäkt för lidandets härjningar finner man att dödligheten i den aktuella åldersgruppen 20–34 år legat oförändrad (det står i texten), från drygt 50 dödsfall per 100 000 svenskar år 2000 till strax under 50 dödsfall år 2017.²Dödligheten i andra europeiska länder har minskat, men från en högre nivå. Det stämmer att Sverige haft en 60-procentig ökning av dödsfall som orsakas av missbruk, men tittar man på samtliga dödsorsaker så har Sverige haft en marginell ökning från låga nivåer, på cirka 5 till 8 dödsfall per 100 000 invånare mellan år 2000 och 2017. Över ett tidspann på 17 år är det svårt att tolka eftersom bara den första och sista datapunkten redovisas i en tabell. Hur utvecklingen sett ut per år däremellan framgår inte.

Minskad risk att begå självmord är tydligt kopplad till förbättring inom diagnostik och läkemedelsbehandling.

Överhuvudtaget hade man önskat sig en större öppenhet för andra data som faktiskt finns. Dencker nämner till exempel inte att antalet självmord, rimligen det yttersta måttet på psykiskt lidande, stadigt minskat i Sverige under lång tid, för att sedan plana ut på en ny, lägre nivå.³ Tittar man specifikt på antalet självmord (säkra och osäkra) i den yngsta åldersgruppen 15–24 år (för att hålla oss närmare åldersgruppen som Dencker talar om) syns ingen markant ökning, även om antalet inte har minskat i samma utsträckning som i andra åldersgrupper.⁴ Att minskningen inte är lika tydlig bland yngre förklaras av att självmordstalen legat på en stabilt lägre nivå över tid jämfört med andra åldersgrupper. I den lite äldre gruppen 25–44 år syns en nedåtgående trend i linje med den totala kurvan.⁵ Det är i allmänhet svårt att se mönster från år till år eftersom variationen kan vara stor, och därför är trenden (som tar statistiska hänsyn till detta) det viktigaste måttet. Åtminstone för att kunna dra slutsatser.

Eftersom depression är den främsta orsaken till självmord är det viktigt att understryka att minskad risk att begå självmord är tydligt kopplad till förbättring inom diagnostik och läkemedelsbehandling på just det här området.⁶ De medmänniskor som på detta sätt räddats till livet får illustrera absurditeten i Denckers påståenden om att medicinsk kunskap representerar determinism och uppgivenhet.

Människors lidanden är nog så viktiga att ta på allvar, men gör det korrekt.

Kanske möter han en annorlunda verklighet i sin kliniska verksamhet. Den får man ha respekt för. Man kan däremot inte förbise de direkta sakfel som förekommer i Denckers resonemang, inte minst i hans kritik mot den beteendegenetiska forskningen. Dessa kan knappast få passera utan genmäle.

Den ärftliga faktorn

Lika mycket som Dencker underkänner beteendegenetisk forskning har han i grunden missförstått vad det är denna forskning studerar eller uttalar sig om. Beteendegenetikens ansats är endast att besvara en mycket grundläggande fråga: När det finns en variation i människors sätt att vara, hur stor andel av den variationen förklaras av genetiska olikheter? Det tekniska begreppet för detta, som kallas ”heritabilitet”, är något annat än den enkla ordboksdefinitionen av ärftlighet och är lätt att missförstå.

Låt oss därför reda ut vad heritabilitet verkligen betyder.

En egenskap kan vara ärftligt bestämd och samtidigt ha en låg grad av heritabilitet. Till exempel är antalet fingrar som vi har på varje hand förstås en egenskap som bestäms av våra gener.⁷ Men här finns ingen variation att förklara, eftersom i stort sett alla människor föds med fem fingrar.

Heritabilitet ska alltså inte förstås som någonting annat än just detta, nämligen hur stor andel variation som kan förklaras genetiskt i förhållande till variationen som förklaras av andra faktorer. Har man till exempel konstaterat att 50 procent förklaras genetiskt, som till exempel när det gäller vissa grundläggande personlighetsdrag,⁸ innebär det också att man slagit fast att 50 procent inte förklaras. En viss andel av den övriga variationen förklaras av miljöfaktorer, medan ytterligare en andel kanske inte förklaras alls, utan beror på slumpen. Heritabilitet är en del av ekvationen, men inte hela. Det är ett enkelt, beskrivande mått.

Genetik är därför raka motsatsen till något esoteriskt, matematiskt tal med ett fixerat värde som aldrig förändras, kanske i motsats till vad Dencker vill tro. Inflytandet av våra gener är intimt förknippat med den miljö som de uttrycks i här och nu. Längd är ett bra exempel på detta. När ohälsa och bristande tillgång på mat begränsar hur långa människor är betyder det att heritabiliteten av kroppslängd är låg.⁹ Under mer normala förhållanden är heritabiliteten för längd runt 80 procent.¹⁰

När det gäller flertalet tvillingstudier är det faktiskt inte relevant vid vilken ålder tvillingarna separeras, om de ens blivit det överhuvudtaget.

Ett talande exempel på miljöns betydelse för hur gener kommer till uttryck kan hämtas från en stor studie från Estland som publicerades i Nature Human Behaviour med nämnde Plomin som senior huvudförfattare.¹¹ Med ett urval på över 12 000 individer kunde forskarna visa att individuell genetik förklarade dubbelt så stor andel av skillnaderna i utbildningsnivå och karriärsställning på arbetsmarknaden efter att landet frigjorts från Sovjetunionens konstruerat utfattiga miljöer och omdanats enligt västeuropeiskt styrelseskick. Jämfört med perioden före landets självständighet hade denna omvälvande miljöförändring skapat nya, frihetliga uttryckssätt för människors gener att blomstra i. Det visar hur mänskligt lidande under en fattig miljö kan trycka ner genetikens betydelse till noll, samtidigt som betydelsen av den kan förändras (och växa) i en rikare kontext. Gener behöver miljöer att uttryckas i, och genetikens betydelse varierar med tiden.

Dencker har inte heller förstått hur tvillingstudier hänger ihop med hur heritabilitet beräknas. Han dömer ut metodiken baserat på studier där tvillingar inte separerats förrän vid elva års ålder. När det gäller flertalet tvillingstudier är det faktiskt inte relevant vid vilken ålder tvillingarna separeras, om de ens blivit det överhuvudtaget. Ett av naturens fantastiska experiment är att tvillingar förekommer i olika typer av par, närmare bestämt enäggs- och tvåäggstvillingar. Enäggstvillingar har en till 100 procent likadan DNA-sekvens. För tvåäggstvillingar är siffran 50 procent. Miljön påverkar också, men den påverkar paren lika mycket. Eftersom enäggstvillingar per definition alltid är mer lika varandra än tvåäggstvillingar kan man med en enkel formel räkna ut genetikens betydelse. Matematiskt är det inte mer komplicerat än att man subtraherar den inbördes likheten inom enäggspar med likheten inom tvåäggspar och multiplicerar med två.¹² Varför med två? Precis, rätt gissat, för att likheten mellan enäggstvillingar är två gånger större. Och det gäller oavsett när (eller om) de separerades från varandra. Det är irrelevant.

Det kan också vara intressant att påpeka att heritabilitet, återigen hur stor andel variation som kan förklaras genetiskt, ökar med åldern.^13,14 Man blir mer lik sina föräldrar ju äldre man blir, inte mindre – trots att man i vuxen ålder troligen är långväga från föräldrahemmet. Det kan naturligtvis bero på vilken egenskap man mäter, men fenomenet i sig räcker nog för att göra en av de viktigaste poängerna med beteendegenetik.

Ingen slump att välja fritt

Poängen är inte att de fria val som människor gör, eller hur föräldrar uppfostrar sina barn för den delen, är oviktigt. Genetiken ger ett svar på frågan varför vi väljer den väg som vi gör från första början, och varför vissa aktiviteter eller intressen upplevs som mer belönande för oss än andra. Det förklarar en vanlig synvilla. Många faktorer som är skenbart miljömässiga avspeglar i stället i förtäckt form genetik, eftersom vi inte exponeras för vår miljö på ett slumpmässigt (eller passivt) sätt utan graviterar mot miljöer som passar oss. Ibland kanske vi inte riktigt kan förklara varför vi föredrar vissa aktiviteter eller miljöer framför andra. Medvetet eller omedvetet förstärker vi själva de miljöer vi verkar i, vilket i sin tur får återverkan på vår egen personlighet. Det ena förstärker det andra.

Vi väljer fritt, men inte slumpmässigt.

Utan att gå in i för mycket tekniska detaljer står det nu klart att enskilda gener har mycket liten effekt på människors liv och hälsa.

Barn som växer upp i ett hem med två akademikerföräldrar kommer sannolikt upptas av intellektuell verksamhet och cerebrala intressen, men det gäller bara om de har fått ordentligt med mat på bordet. Annars faller sambandet. Därför har Dencker goda skäl att oroa sig för betydelsen av trauman i barndomen eller allmänt bristfälliga uppväxtvillkor, till exempel i familjer där det förekommer missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet. Även här gäller däremot enbart sannolikhet. Vissa är sannolikt mer mottagliga och reagerar starkare på trauman än andra, därtill med olika grader av negativa konsekvenser. Individen och miljön agerar och reagerar dynamiskt på varandra, inte mekaniskt.

Oaktat dynamiken är det inte heller tillräckligt att ha en specifik gen för att den ska uttryckas. Faktum är att merparten av människans arvsmassa aldrig uttrycks.¹⁵ Det är inte ens nödvändigt. Låt oss använda depression som exempel. Alla som blir deprimerade har inte en serotoningen som gör dem särskilt sårbara för svår depressiv sjukdom. Och även bland dem som har det räcker inte blotta förekomsten av just en sådan genvariant (”5-HTT” som en av dem heter för övrigt), utan sambandet gäller bara på ett mycket specifikt villkor – exponering för trauma under barndomen.¹⁶Den här sortens forskning om enskilda gener (så kallade kandidatgener) har dessutom blivit kraftigt ifrågasatt för metodbrister och felaktiga slutsatser.¹⁷

Det är exakt dessa brister som modern beteendegenetik försöker åtgärda genom att låta sig informeras av nya kunskaper och metoder, inte minst genom utvecklingen inom helgenomsekvensering.

En individ är psykologi, 12 000 är statistik

Utan att gå in i för mycket tekniska detaljer står det nu klart att enskilda gener har mycket liten effekt på människors liv och hälsa, till exempel risken för psykiatrisk sjukdom. Den smått revolutionerande insikten är den att små effekter av enskilda gener tillsammans kan bli mycket stor om de läggs samman till en så kallad polygenetisk risk. Det behövs däremot tiotusentals individer för att detektera en signal som i sig kan te sig mycket liten, men som i ljuset av andra mått är svår att överskatta. De till synes små ”uppskattningar formulerade i procent” som Dencker lite föraktfullt talar om växer emellertid ju större datamängder som samlas in. Låt oss ta ett av hans egna exempel och titta på schizofreni specifikt. Tvillingstudier visar mycket riktigt att heritabilitet förklarar nära 80 procent av risken för att utveckla schizofreni.¹⁸ I dagsläget kan i sin tur cirka 27 procent av risken förklaras av specifika genetiska varianter (alleler),¹⁹ jämfört med 9 procent för bara drygt fem år sedan.²⁰ Att övriga varianter som förklarar det ärftliga bidraget ännu inte identifierats betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att det är tekniskt svårt att hitta dem. Dencker har rätt i att statistiken inte kan förutsättas gälla på individnivå. En individ är psykologi. 12 000 individer (som i exemplet från den estniska studien) är däremot statistik. Dencker borde inte avfärda det så enkelt.

Ju mindre människor begränsas av miljön, desto mer påverkas de av sin genetik.

Oavsett om det handlar om 9 procent eller 27 procent är det skyhöga siffror i sammanhanget. Man måste ha en känsla för skalan. Tycker man att det är för lite infinner sig genast den empiriska frågan vilka andra riskfaktorer som med samma precision förklarar en bråkdel av variationen. Inga som har uppmätts, framför allt inte när genetiken tas med i beräkningen.

Och hur mycket eller lite oförklarad variation som återstår vid sidan av genetikens betydelse följer inte slutsatsen att allt i övrigt förklaras av miljön. Miljön är i stor utsträckning inte något som vi passivt utsätts för, utan något vi bidrar till att skapa för att passa oss. Vi vuxna väljer vad vi vill arbeta med, vilka vi umgås med, vad vi vill göra på fritiden – snart sagt det mesta. Men det gäller bara i fria samhällen. Som i det sovjetiska Estland kan människor vara helt utlämnade åt miljöns makter när den är tillräckligt fattig, själsligt och ekonomiskt. För att få vara olika måste vi först ha lika möjligheter. På många platser är det inte så.

Här möts vi alltså än en gång av en den märkliga paradoxen att ju mindre människor begränsas av miljön, desto mer påverkas de av sin genetik. Den individuella personligheten framträder mer. Inte mindre.

Genetiken utgör formen för substansen i människors val, om man vill uttrycka sig lite mer filosofiskt än vetenskapligt. Lika gott för mig.

Hur Dencker härleder genetisk determinism ur de uppställda premisserna är svårt att förstå, såvida han inte tänker sig frihet i meningen frihet från orsak. Ingen är slumpmässigt utvald att leva som sig själv, och våra föräldrar som satt oss till världen är våra föräldrar av en anledning. De är inte vilka som helst.

Därför spelar föräldrar roll, men de gör inte alltid skillnad²¹ – inte på det sätt som man kan tro.

Forskningen är ingen ursäkt för dåligt föräldraskap

Vad beteendegenetiken visar är hur föräldrar spelar roll därför att vi bär på deras arv, som de i sin tur har ärvt av sina föräldrar, en generation efter en annan. Alla har ett släktträd. På det sättet är vi alla här av en orsak. Varför skulle vi vara mindre fria för det? Man behöver inte kalla det determinism. Jag kallar det en familj. Oavsett vilken roll den spelar är den alltid viktig. Inget av detta ska tolkas som ett försvar för dåligt föräldraskap. Föräldrar kan inte uppfostra barn till superhjältar, men de kan alltid hindra dem från att bli det.

Determinism, hur lite jag än går med på användningen av begreppet i den här kontexten, ska inte förväxlas med fatalism som verkligen skulle innebära all makt åt ödet över den mänskliga materien, eller ”essensen” som existensen föregår. Vad det nu betyder. Den verkliga friheten är ingenting annat än just möjligheten för var och en att fullgöra sin egen potential efter eget tycke och smak. Det är en humanistisk förpliktelse att göra det möjligt för alla att variera fritt. Att få vara olika, på lika villkor.

Återigen väljer vi fritt, men inte slumpmässigt. Det är allt beteendegenetiken har att säga om betydelsen av människors handlingar. Den är deskriptiv, inte normativ. Den beskriver hur människor är, inte hur de bör vara.

Existentialismen kanske är en humanism. Beteendegenetiken är en vetenskap.

*

Kvartal har erbjudit Agnes Wold att skriva replik på Markus Denckers artikel och kritiken som riktas mot henne i denna. Hon har inte svarat.