Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Vem ska en kvinnlig akademiker gifta sig med?

Foto: Unsplash

Sociologiska studier visar hur heterosexuella mäns och kvinnors partnerval skiljer sig. Kvinnor tenderar att söka sig till män med högre status och lön. Vad händer när svenska akademikerkullar i allt högre grad kommer att bestå av kvinnor? Oftast är det ju akademiska studier som ger statusen och inkomsten. Kommer de sociala normerna att förändras?

Av Oscar C. A. Anderson | 14 februari 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 9 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Analyser av människors partnerval pekar på att kvinnor i högre grad än män tar hänsyn till faktorer som inkomst och social status när de väljer livskamrat av motsatt kön.
  • I västerländska samhällen är akademiska studier en dominerande väg till samhällsposition. Men i Sverige kommer akademikergruppen snart att bestå av fler kvinnor än män.
  • Om faktorerna som styr kvinnors val av partner står sig kommer följaktligen partnermarknaden för akademiker inom en framtid att präglas av obalans – ett markant överskott av kvinnor.
  • Detta kan få tydliga följdverkningar både för enskilda och för samhället, och den situationen lär knappast kunna påverkas genom reformer av skilda slag.
Under de senaste tio åren har fler än sex av tio som antagits till högskolan varit kvinnor. [1] Om proportionerna består bland dem som avslutar utbildningar, vilket de förefaller göra, kommer alltså tre av fem utexaminerade akademiker i Sverige framöver att vara kvinnor. Om alla väljer att bilda familj kommer detta innebära att (minst) en tredjedel av alla akademikerkvinnor behöver välja en partner utan högre utbildning. Andelen blir troligen ännu högre, då inte alla män med akademisk examen gifter sig med högutbildade kvinnor.

Hög utbildning och hög lön ökar sannolikheten för (heterosexuella) män att bilda familj. Motsvarande samband finns inte för kvinnor; utbildning eller lön verkar inte på samma sätt premieras på partnermarknaden. [2] En kvinnas utbildningsnivå eller lön påverkar statistiskt sett inte sannolikheten för att hon bildar familj. Arbetslöshet minskar sannolikheten för män att bilda familjer, men detta statistiska samband gäller däremot inte för kvinnor. Slutsatsen kan möjligen vara kontroversiell i Sverige, och teoretiker kan tvista om hur den bör förklaras, men tillgängliga data är tydliga. Män värdesätter andra egenskaper än karriär då de väljer en partner av det motsatta könet.

”Eftersom tillgången på välutbildade män relativt sett minskar kommer dessa att se sitt inflytande på partnermarknaden öka”

Utbildningsnivå och lön är båda indikatorer på hög social status. Kvinnor har i alla tider och alla kulturer tenderat att gifta sig uppåt, vilket kan förklara varför män med högre utbildning och bättre lön än i dag i högre grad än andra bildar familjer. [3] Det är möjligt att man genom social ingenjörskonst skulle kunna förändra dessa preferenser, exempelvis genom att påverka kvinnor att i högre grad söka sig till män med lägre social ställning än de själva har nått. Men vad skulle hända om ett sådant projekt inte visar sig ge effekt?

60 kvinnor och 40 män…

Låt oss som ett tankeexperiment anta att akademiker enbart söker andra akademiker som livspartner. Detta får omfattande effekter. Eftersom tre av fem i framtida akademiska årskullar är kvinnor, kommer det för varje akademikerman att finnas 50 procent fler akademikerkvinnor. Det är en könsfördelning som är mer än dubbelt så skev som dagens kinesiska – men åt motsatt håll. Vilka relationsmässiga effekter kan vi vänta av en sådan obalans?

Eftersom tillgången på välutbildade män relativt sett minskar kommer dessa att se sitt inflytande på partnermarknaden öka. Det innebär att de kan vara mer kräsna i sina val. De kommer dessutom kunna vänta längre med sin familjebildning; pressen att stadga sig är mindre om det finns många tänkbara partner jämfört med om det råder en tuff konkurrens. Kvinnor har däremot av biologiska skäl incitament att formalisera förhållanden, eftersom den tid de kan få barn är begränsad. Män har historiskt sett däremot haft tid att vänta. Allt annat lika är det därmed troligt att kvinnor kommer att uppleva det som något svårare att få partner att binda sig formellt, exempelvis i äktenskap.

Kvinnor kommer i stället att se sin relativa position på partnermarknaden försvagas. I den akademikergrupp vi tänker oss kommer det att finnas 1,5 kvinnor för varje man, eller tre kvinnor för två män. Risken uppstår att den tredjedel akademikerkvinnor som upplevs som minst åtråvärd av det motsatta könet antingen förblir singlar eller får gifta sig med ickeakademiker.

”En möjlig lösning på problemet är att svenskar ändrar sina ålderspreferenser för parbildning”

Detta kommer att ge välutbildade kvinnor incitament att finna en partner tidigt. Deras dåliga odds kommer ju bli värre med tiden; risken att förbli singel växer med åren i takt med att de möjliga männen gifter sig. Diagrammet härinvid ger en bild. När hälften av männen har gift sig har kvoten kvinnor/män stigit till två mot ett – två kvinnor för varje man – en könsfördelning i värre obalans än tidigare och därmed ytterligare en förskjutning av relativ makt på partnermarknaden från kvinnor till män. Då nio män av tio i ursprungsgruppen gift sig, kommer det att gå sex kvinnor på varje man bland dem som är kvar. Utsikterna för den högutbildade kvinna som väntar med parbildning försämras därmed gradvis men obevekligt, och för varje år som går blir konkurrensen om de kvarvarande männen hårdare.

En möjlig lösning på problemet är att svenskar ändrar sina ålderspreferenser för parbildning. Dagens akademikerkvinnor skulle kunna bilda par med tidigare årskullar av högutbildade män. Preferenserna när det gäller åldersskillnader verkar dock ha varit konstanta under en längre tid. Mannen är i dag i genomsnitt tre år äldre än kvinnan i svenska förhållanden, nästan samma relation som rådde under 1900-talets början.[2] Par med högre åldersskillnad än tio år mellan kontrahenterna är ovanliga, och könsobalansen vid svenska universitet har nu bestått i. över tio år. Därför kan äldre män enbart vara en tillfällig lösning; akademikerpopulationen i stort kommer i framtiden att se ut som den studerande populationen i dag om inte proportionerna förändras. Det blir då inte lättare för kvinnor att finna partner av motsatt kön i tidigare årskullar.

En annan lösning är ett inflöde av manliga akademikermän från utlandet. Migrationspolitiken kommer emellertid troligen på medellång sikt att gradvis bli mer restriktiv, vilket kan försvåra detta alternativ politiskt. Invandring av högutbildade har å andra sidan större acceptans i folkopinionen än migration av lågutbildade. Därför är det möjligt att anhöriginvandring av högutbildade män kan vara ett sätt att mildra obalansen. Det är dock inte troligt att detta blir ett alternativ som efterfrågas av alla kvinnor. För att uppnå full matchning skulle det krävas ett tillskott av ungefär en halv miljon högutbildade män under den närmaste tioårsperioden. Det är knappast ett realistiskt antagande.

De sänkta förväntningarnas framtid

Den troligaste framtiden i vårt scenario är att kvinnor gradvis får sänka sina förväntningar och acceptera att gifta sig med män med lägre social status än de ursprungligen hade tänkt sig. Tidiga tecken i USA tyder på att det redan skett en liten förändring: andelen högutbildade kvinnor som gifter sig har ökat. [2] Relativt sett färre högutbildade än lågutbildade kvinnor gifter sig nämligen där, vilket har tolkats som att det varit svårare för dem att hitta en manlig partner på grund av egna högt ställda krav på denne.

”Det är svårt att förutse om detta kommer påverka redan höga skilsmässotal, men tanken är inte osannolik”

Men det är inte självklart att trenden i USA kommer att ge sig till känna även i Sverige. Där saknas många av de statliga transfereringar och bidrag som underlättar familjebildning här, och amerikanska företag har lägre acceptans för föräldraledighet. Därför har det i USA varit svårare för högutbildade att kombinera karriär och föräldraskap, vilket för många är en förutsättning för att bilda familj.

Dessutom säger statistiken inget om huruvida färre av de kvinnor som faktiskt gifte sig valde partner med högre status, eller om männens giftemålsnormer förändrats så de i högre grad än tidigare väljer akademikerkvinnor, eller om akademikerkvinnor gifter sig med högutbildade invandrade män (vilka är vanligare förekommande i USA än här hemma, särskilt i tillväxtregioner).

Frågar man dagens akademikerkvinnor medger de oftast att de förväntar sig att bilda par med minst lika högutbildade män. (Här finns potential för en fördjupande studie om någon ambitiös forskare känner sig hugad.) Om ”nöjdhet” är differensen mellan ”utfall” och ”förväntningar” kommer vi framöver att se fler kvinnor än tidigare som är mer missnöjda med sin livssituation. Den partner de fick var inte är lika framgångsrik som de hade förväntat sig.

”Slutligen en varning till eventuella klåfingriga politiker som kan möta den framtid jag beskrivit här: problemen går sannolikt inte att lösa politiskt”

Det är svårt att förutse om detta kommer att påverka redan höga skilsmässotal, men tanken är inte osannolik. Amerikansk forskning tyder på att sannolikheten för att skilja sig är 50 procent högre i äktenskap där kvinnan tjänar mer än mannen. [4] Par där kvinnan tjänar mer är mindre benägna att beskriva sina äktenskap som ”lyckliga”, och har i högre grad upplevt relationsproblem samt diskuterat separation. Dessutom har forskare som studerat amerikansk datingmarknad under slutet av 1900-talet funnit att kvinnor är obenägna att sänka sina förväntningar eller gifta sig utanför sina tidigare preferenser, även då den relativa tillgången på män minskar. [5] De förblir i stället ogifta. Det är ännu inte klarlagt till vilken grad Sverige liknar USA i detta avseende.

Bortom politikens räckhåll

Om nuvarande trend håller i sig under en längre period kommer vi således att få en stor andel akademikerkvinnor som närmar sig medelåldern besvikna och frustrerade över svårigheterna att finna den partner som de förväntat sig under sin uppväxt. Vi kommer dessutom ha ett utbudsproblem på partnermarknadens andra sida. Lågutbildade män kommer att finna det svårt att bilda familj och riskerar att förbli ensamma. Dessa två grupper har samma problem, men de kommer sannolikt inte att förenas.

Slutligen en varning till eventuella klåfingriga politiker som kan möta den framtid jag beskrivit här: problemen går sannolikt inte att lösa politiskt. Det är mycket svårt för det offentliga att framgångsrikt påverka människors individuella val i något så grundläggande som parbildning. Utstuderad social ingenjörskonst är troligen fel väg för att förbättra svensk partnermarknad. Situationen manar dock till eftertanke kring hur trenden med sjunkande skolresultat för män kan vändas, för att på så sätt lindra obalansen.

Vi får sannolikt vänja oss vid en fortsatt utveckling mot fler ofrivilligt ensamma högutbildade kvinnor, vilka tvingas sänka förväntningar eller bli frustrerade. Rådet till unga akademikerkvinnor blir således att inte dröja för länge med att leta efter en permanent partner.

Se noter Visa mindre

Noter

[1] Universitets- och högskolerådet, Antagning till högre utbildning höstterminen 2018. Se https://www.uhr.se/globalassets/_uhr.se/publikationer/2018/trendrapport-ht2018/rapport_antagning-till-hogre-utbildning-ht2018.pdf (läst 2019 01 30).

[2] Höjer, Henrik, 2010, ”Relationer i siffror”, i Forskning och framsteg, 2010/5. Se https://fof.se/tidning/2010/5/artikel/relationer-i-siffror (läst 2019 01 30).

[3] Boschini, Anne & Sundström, Marianne, 2018, ”Det ojämlika faderskapet”, i Ekonomisk Debatt, 2018/44, s 33-42. Se https://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/46-4-abms.pdf (läst 2019 01 30).

[4] Bertrand, Marianne, Kamenica, Emir & Pan, Jessica, 2015, ”Gender identity and relative income within households”, i The Quarterly Journal of Economics, 130/2, s 571-614. Se http://faculty.chicagobooth.edu/emir.kamenica/documents/identity.pdf

[5] Lichter, Daniel T, Anderson, Robert N & Hayward, Mark D, 1995, ”Marriage markets and marital choice”, Journal of family issues, 16/4, s 412-431. Se https://www.researchgate.net/profile/Mark_Hayward5/publication/249707920_Marriage_Markets_and_Marital_Choice/links/004635302221b1a9b1000000.pdf (läst 2019 01 30).

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.