Gå inte på de ryska fantasierna

Vi har också anledning att ifrågasätta analytikerskrået, och hur politiker hanterat kunskapsgodset om Ryssland och Ukraina. Jag kommer att fokusera på flera narrativ som har varit skadliga för förståelsen av landet och som spelat Ryssland i händerna i dess desinformationskampanjer.

”Krisen” har ju väldigt konkret berört Ukraina, men dess rötter står i en rysk identitetskris…

Ett narrativ i detta sammanhang kan beskrivas som betoning och användning av vissa fenomen, på ett sätt som indikerar både orsakssamband och en önskvärd lösning.

Är Ukrainakrisen rätt ord?

En första iakttagelse gäller användningen av uttrycket ”Ukrainakrisen”, som i dagarna kompletterats av det nya ”Ukrainakriget”. En oskyldig användning, kan tyckas – Krim och Donbas ligger ju folkrättsligt sett i Ukraina, det storskaliga ryska kriget mot Ukraina pågår ju på ukrainskt territorium, medan det småskaliga har pågått i åtta år. Användningen av dessa uttryck leder dock fel. För det första är beteckningen ”kris” en märklig omskrivning av den ryska krigföringen mot Ukraina de senaste åtta åren. Användningen tyder på oförmåga att konceptualisera det som pågår.

”Krisen” har ju väldigt konkret berört Ukraina, men dess rötter står i en rysk identitetskris, en oförmåga att hantera imperiesönderfallet och släppa gamla områden.

Frankrike och Storbritannien har brottats med sitt imperieförflutna i flera årtionden, och det är en lång och smärtsam process för samtliga inblandade på flera plan – perceptivt, moraliskt, ekonomiskt för att nämna några. Ryssland har inte rört sig ur fläcken på detta område, och har inte hittat ett nytt sammanhållande kitt för dess eliter och heterogena befolkning. Uttrycket ”Ukrainakriget” i relation till det pågående kriget leder likaså fel.

Senast söndagen 27 februari använde Putin uttrycket ”Ukrainafrågan” enligt den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti.

”Kris”, ”krig” och ”fråga” är i detta fall helt ryska produkter.

Påstådd extremism

Inte alls lika ofta, men likväl, har det förekommit reportage om den påstådda ukrainska extremismen. Eller tendenser till dess uppförstoring. Senast var det den förre detta Rysslandambassadören Sven Hirdman som förfäktade tesen i en podcastintervju på Kvartal.

Något högerextremt parti har inte suttit i ukrainska parlamentet sedan Svobodas korta sejour där 2012–2014. Högerextrema presidentkandidater klarade inte ens att ta två procent i de senaste valen. Det finns ett samband mellan denna fascination för påstått utbredd högerextremism och det officiella Rysslands narrativ om ukrainska nazister, högerextremister och folkmord på rysktalande och alla för Ukrainas ledning misshagliga personer.

Högerextrema presidentkandidater klarade inte ens att ta två procent i de senaste valen.

En sak står dock klart idag: det är inte den ukrainska högerextremismen som framkallat detta krig. I stället är det den ryska extrema hållningen mot grannlandet. Granskningarna av den ryska högerextremismen eller fascistiska idéers inflytande på Putin har förekommit desto sparsammare. Putin tycks ha anammat den ryske fascisten Alexander Dugins ansats. Ukrainare är – i Dugins ord – ”ett underbart slaviskt folk”.

De som dock framhärdar att tala ukrainska och/eller förfäktar Ukrainas suveränitet och särart gentemot Ryssland är enligt detta Dugins uttalande från 2014 ”någon sorts bastardras som uppstått ur avloppsbrunnarna”. Spår från narrativet om det högerextrema Ukraina finns både i talet som Putin höll innan de så kallade utbrytarrepublikerna erkändes och inför invasionen av Ukraina.

Vidare finns narrativet om ryssarnas och ukrainarnas nära släktskap. Detta tack vare det gemensamma ursprunget i det medeltida Kievriket och på grundval av besläktade språk och gemensam ortodox kristendom. Men delar av Ukraina har tillhört en mängd riks- och statsbildningar över tid, där alla har lämnat spår i den politiska kulturen. Även om rötterna är gemensamma har utvecklingen över tid inte varit det för Rysslands och Ukrainas vidkommande.

Erfarenheter av sovjetisk makt

En återkommande fråga har varit Nato-utvidgningen, där det ryska perspektivet om svek och en hotfullt närmande gräns har stötts och blötts. Mer sällan har jag läst att den massiva uppslutningen kring Nato-medlemskap bland forna Warszawapaktens länder bygger på deras mycket negativa erfarenheter av sovjetiskt styre och ovilja att hamna i den sitsen igen. Den ostyrkta tesen om att än Sovjetunionen, än Ryssland blivit lovade någon begränsning av utvidgningen har nämnts.

De flesta europeiska beslutsfattare, akademiker och analytiker har misslyckats att förstå Ryssland i en hel generation.

Att upprepa dessa narrativ, ofta oreflekterat och utan expertkunskap, har bidragit till att stärka ryska perspektiv i den svenska mediesfären. En konsument av information kan över tid få intrycket att ”Ukrainakrisen”, ”Ukrainakriget” eller ”konflikten” har med Ukraina att göra, medan den i själva verket bygger på ryska fantasier. Om nu högerextrema är så tongivande torde ett ingripande nästan vara önskvärt. Inga fascister på ukrainska gator! Om Ryssland känner sig hotat måste det ju agera, och samtidigt rädda det broderliga ukrainska folket från strapatser och vanstyre, kan slutsatsen dras.

De flesta europeiska beslutsfattare, akademiker och analytiker har misslyckats att förstå Ryssland i en hel generation. Ryssland måste väl vilja fortsätta att upprätthålla sin image och vidmakthålla handel? Skapar inte ömsesidigt beroende bestående fredliga band av tillit? Detta perspektiv föll också i god jord hos en stor mängd politiker – det var bra för affärerna och statsinkomsterna. Resultatet har varit absurd tilltro till Ryssland, och oförmåga att på ett tidigt stadium – varför inte 2008 eller 2014 – tillgripa kraftiga sanktioner som genomförts de senaste dagarna.

Nu har sanktionerna plockats fram, och även understöd med enkla och effektiva vapen och ammunition har inletts i stor skala. Men även politiker börjar inse att detta är något sent, när ryska påverkans- och tvångsmedel har fått verka ganska ostört i åtminstone åtta år.