Vi har redan varit där, i källaren i skolan där jag gick i första klass. Trångt, packat med människor, dålig luft. Jag är inte säker på att det är ett fungerande skydd mot de ballistiska robotar som regnar över Ukraina. Till slut bestämmer vi oss. Vi sover i våra sängar, bland de böcker som vår familj samlat i fyra generationer och mellan väggarna som minns nästan hela mitt liv. Är det slut med oss så blir det en värdig död som oskyldiga i vårt eget hem, i vårt eget land.
Men risken att omkomma är kanske inte så stor. Vi tittar lite på tv-sändningarna där trötta programledare summerar dagen; Ryssland förlorade cirka 30 stridsvagnar, över 130 pansarfordon, 7 stridsflygplan och 6 helikoptrar och några hundra soldater. Svåra strider pågår i Sumy, staden brinner.
Dagens anspänning släpper något, och jag märker inte när jag somnar.
Kraftig explosion
Jag vaknar upp efter drygt tre timmar när jag hör en kraftig explosion. Jorden skakar och strax därpå hörs en ännu starkare detonation. Vad nära det var! Nu är jag definitivt vaken. Klockan är 04.20.
Jag stiger upp och springer mot fönstret, öppnar det. Det är ännu mörkt, luften är frisk och blöt. Ingen brand är synbar, det är tyst nu. Inga andra ljud. Jag lägger mig och försöker somna igen, men det funkar inte.
Det känns overkligt. Missiler faller på min stad medan jag kokar kaffe.
Jag dåsar något när plötsligt nytt stridsmuller skalar bort sömnigheten. Det är 30-40 minuter efter det första utbrottet och på längre avstånd. Jag sätter på teven. I stället för den nyhetssändning som de utlovade för hela natten syns endast texten ”Luftanfall! Gå till skyddsrummet nu! Programmet återupptas när faran är över!” mot bakgrunden med den animerade ukrainska flaggan och nationalsången i en ändlös loop. Ska vi verkligen springa? Förutom dessa explosioner känns allt spöklikt lugnt.
Jag går till köket och kokar vattnet till kaffet. Det känns overkligt. Missiler faller på min stad medan jag kokar kaffe.
När utegångsförbudet i Kyiv avslutas klockan sju på morgonen går jag en promenad för att göra några inköp av det nödvändigaste. Och runt hörnet ser jag det plötsligt. Först glas på gatan. Sen bitar av fönsterramar och diverse metalldetaljer. Massor av folk, polisen, räddningstjänster, pressen och andra. En stor bombkrater, kanske tre gånger tre meter. Bostadshuset, ett typiskt postsovjetiskt betonghus, är helt uppsprättat, nedbränt. Dussintals invånare är skadade, många allvarligt, men ingen verkar ha omkommit, kanske tack vare att många var i skyddsrummen.
Man säger att det endast var delar av nedskjutna roboten som träffade huset; hade det varit en hel robot skulle huset (eller målet som den hade) inte längre finnas och de skadade skulle ha varit döda i stället.
Europeisk kultur attackerad med missiler
Huset ligger på Oleksander Kosjyts’ gata, namngiven efter den ukrainska dirigenten som under 1920-talet upptäckte det världsberömda stycket Sjtjedryk av tonsättaren Mykola Leontovytj (som själv mördades av ryska agenter). Den glada julvisan är välkänd i Väst som Carol of the Bells. Det känns som om det är den ukrainska och europeiska kulturen som attackeras med missiler.
Det är verkligen ett stenkast från vår bostad. Jag tittar på vad som finns kvar efter en lägenhet på entréplan. Ett svart, nedbränt hål gapar mot mig. Vår lägenhet ligger också på entréplan. Hade roboten flugit ett stenkast längre norrut så hade jag själv sannolikt träffats i morse.
Jag räknar till sex eller sju sådana explosioner – det är bara det som jag hör. Det finns också ett tyst, lågt ljud av stridsflygplan osynliga bakom molnen. Men det bringar nästan hopp; med det där ljudet kommer aldrig bombningar. Jag gissar att det är det ukrainska flygvapnet. Trots missiler då och då känns Kyiv rimligt skyddat.
Det hela påminner snarare om andra världskrigets ”slaget om Storbritannien” än om Gulfkriget. Ukrainska armén sprider nyheter om en pilot, den så kallade Kyivs spöke, som skjutit ned sex ryska stridsflygplan på 30 timmar. Därför börjar man känna sig trygg när man hör ljudet av våra plan.
Slagen rasar också på landet. Staden Sumy i nordöstra Ukraina brinner fortfarande, staden har tagits av både ryska och ukrainska styrkor några gånger; ryssar kan inte erövra Kharkiv trots alla insatser. Fyra eller fem gånger har stridsvagnar attackerat Tjernihiv, men de har kastats ut ur staden.
Ryska armén landade fallskärmsjägare med helikoptrar för att ta över flygplatsen Hostomelj utanför Kyiv, men landningen förhindrades av ukrainska helikoptrar och fallskärmsjägare. Ryska stridsvagnar erövrade Tjernobyl med dess havererade kärnkraftverk. Det ryktas att de hotar Ukraina och världen med att spränga det. Men de ryska trupperna är även mycket nära Kyiv, och striderna pågår snart på våra gator.
Kyiv som ryssarnas Stalingrad?
Med striderna så nära föreställer jag mig att ryssarna kommer att få uppleva sitt Stalingrad här i Kyiv. Men samtidigt: att befinna mig i ett ockuperat Ukraina är det sista jag vill.
Jag vet alltför väl vad som skedde för 100 år sen, i februari 1918, när den besegrade ukrainska armen och regeringen lämnade Kyiv före invasionen av Lenins armé, då ryska bolsjeviker avrättade runt 8 000 människor på Kyivs gator bara för att de talade ukrainska eller hade på sig ukrainsk folkdräkt.
Jag vet alltför väl hur hundratals diktare, författare, forskare, journalister, skådespelare, regissörer med mera avrättades mellan 1934 och 1938 av Stalins hemliga polis bara för att de skrev på ukrainska, berikade ukrainsk kultur eller orienterade sig efter vetenskapliga och konstnärliga nyheter från Paris och London snarare än Moskva. Ukraina förlorade sin kulturelit och har alldeles nyligen börjat att uppnå samma dynamiska kultur.
Det är möjligt att jag nu aldrig får se mitt hem igen.
Jag vet alltför väl hur människor torterades, mördades och var tvungna att sitta i hemliga fängelser sedan 2014 under den ryska ockupationen i Donbass, hur aktivister och journalister ”försvann” i det ryskannekterade Krim.
Därför packar jag lite underkläder och hygienartiklar i min väska. Jag lämnar bakom mig mitt bibliotek, min lägenhet, alla minnen av barndom och kärlek, otaliga glada ögonblick. Kanske för evigt. Det är möjligt att jag nu aldrig får se mitt hem igen.
Det enda jag tar med är hundra år gamla fotografier av mina förfäder. Jag kommer att kunna köpa och återskapa allt jag förlorar – men brinner min lägenhet så brinner dessa fotografier upp och försvinner för evigt – för mig och mina barn och barnbarn. Det är minnet av vilka vi är som Putin vill förstöra allra mest.
Kampen om luften
Bland dessa foton finns en bild på min farfar som hette precis som jag – Roman Horbyk – och han var stridsflygare i sovjetiska armén under andra världskriget. Han sköt personligen ned sex nazistiska flygplan, Junkers Stukor, Me-109 och Focke-Wulf. Exakt så många under hela kriget som den okände Kyivs spöke redan ska ha lyckats skjuta ned på bara 30 timmar.
Den ryska armén förankrar sina traditioner i Sovjet och är nu den som bombar fridfulla städer och försöker döda barnbarnet till en av många sovjetisk-ukrainska krigshjältar. Det är en armé som nu förtjänar att kallas en fascistisk armé. Hade min farfar levt nu skulle han kämpat i luften och skjutit ned de ryska flygplanen på samma sätt som han gjorde med de fascistiska flygplanen på 1940-talet.
I tåget där min mamma och jag evakueras från Kyiv när gatustrider brutit ut finns det gott om folk: barnfamiljer med husdjur, en mops, katter och kaniner i korgar. Alla lämnar sina liv, hem, alla tar med det som är viktigast. Det är ett extratåg, ett gammalt pendeltåg faktiskt. Föreställ dig en resa från Stockholm till Göteborg eller Malmö sittande i pendeltåg i 9 timmar. Man saknar den friska luften och plötsligt fattar jag att allt handlar om just detta – kriget om luft, luft för oss att andas, luft av frihet, fri luft av kultur och att vara sig själv.
Jag andas djupt och säger till mig själv bestämt: de ska aldrig få ta vår luft.
Not: Författaren väljer att skriva Ukrainas huvudstad som ”Kyiv” i ukrainsk transkription.