Yttrandefrihetens sociala hinder

En sådan erfarenhet utspelar sig under mina studier i statsvetenskap hösten 2019. Några veckor in i grundkursen efterfrågade jag en diskussion om utbildningens mål och mening. Jag ansåg att det fanns en obalans mellan litteraturlistans perspektiv och undervisningen, varav litteraturen ibland framstod som ett statligt beställningsjobb, som att boken Politik och kön: feministiska perspektiv på statsvetenskap av Maria Jansson och Lenita Freidenvall (2017) ingick i samtliga fyra delkurser av statsvetenskaplig grundkurs.  Jag var särskilt kritisk till att examinatorerna även i den första delkursen, som handlade om klassiska politiska problem likt Platon och Aristoteles, räknade hur många referenser studenten gav till Politik och kön.

Studiet av politik ledde till intellektuellt utanförskap

Senare insåg jag att en statsvetare i Lund, Erik Ringmar, skrivit liknande kritik i boken Befria universiteten: om akademisk frihet och statlig styrning, för Timbro förlag. Jag hann aldrig träffa Ringmar innan han lämnade sin anställning den hösten, ändå är det som att våra vägar korsats. Att kritisera litteraturlistor och diskutera den akademiska friheten trodde jag var okontroversiellt och relevant för varje högre utbildning, i stället tolkades det vara en del av ett politiskt spel. Tydliga argument uppfattades som polemik eller stridslystnad. Engagerade frågor bemöttes inte med en inkluderande diskussion utan med alienation. Sverige ligger i bottenskiktet för akademisk frihet i undervisningen på universiteten, enligt en forskningsrapport.¹

Studiet av politik, som jag hade sett fram emot, blev en akademisk dörr till ett socialt främlingskap, ett intellektuellt utanförskap. Universitetet framstod som ett tryggt rum för de redan frälsta, men en livlös plats för den nyfikna.

Vänner, studenter och bekanta jag mött i olika sammanhang har undrat om mina ”kopplingar till högerprojektet Kvartal”.

En sen februarikväll mejlar jag Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för Kvartal. Jag förklarar min frustration, skriver att mina akademiska studier inte varit så förlösande som jag förväntat mig. När jag börjar skriva till honom är det oklart vad jag söker, kanske någon som lyssnar. Jag föreslår ett slags volontärarbete, vad nu en tidskrift i Stockholm kunde tänkas behöva för hjälp av en student i Lund. I romersk rättstradition kallas det för ”pro bono publico” och innebär ”till godo för samhällets bästa”. Fullt så högfärdigt skrev jag inte, hoppas jag. Att det skulle komma något ur det här förväntade jag mig inte heller. ”De har fullt upp med sitt där uppe i Stockholm”, tänkte jag som den fördomsfulla skåning jag har blivit.

Svaret kom inom en timme.

Det är över två år sedan, och min respekt för det journalistiska hantverket i allmänhet och Kvartals arbete i synnerhet växer hela tiden med nya erfarenheter.

Vänner, studenter och bekanta jag mött i olika sammanhang har undrat om mina ”kopplingar till högerprojektet Kvartal”. Jag har suckat inombords varje gång. Kommentarerna har bekräftat mina erfarenheter av det syrefattiga politiska samtalet med sitt ständiga positionerande. Jag har vid det här laget varit med på redaktionsmöten, konferenser, middagar och därtill tagit del av den dagliga verksamhetens diskussioner i olika trådar. Den enda fördom jag kan bekräfta är att seriösa journalister jobbar arslet av sig för att texten, tidskriften och i förlängningen, samhället, ska föra ett konstruktivt samtal genom nya perspektiv. De som kategoriskt placerar den journalistiska tidskriften Kvartal till höger har missförstått vad politik handlar om.

Därför volontärarbetar jag för Kvartal

Jag kunde i egenskap av moderator i Kvartals Facebooktråd läsa om en ensamstående mamma som var sjukskriven, levde på A-kassa och var frustrerad över höga bensinpriser. Hur skulle en marxist, miljöpartist och kapitalist förhålla sig till hennes frågor? Det finns oändliga exempel. Människans erfarenheter behöver vara drivkraften i den politiska debatten om den inte ska förlora legitimitet. Att berätta om dessa erfarenheter behöver vara drivkraften för journalistiken, om journalister vill behålla läsarens förtroende. Att läsa om människors erfarenheter och ta del av journalistikens förmedling av dem inifrån har gjort mig till en mer nyfiken student. En bättre student.

Samtidigt som den andra pandemivågen var på uppgång kom jag, under en delkurs om politisk teori, i kontakt med en lektor i statsvetenskap. Till min förvåning var hennes drivkraft brytpunkten mellan det praktiska och principiella, mellan människors vardagsproblem eller livskriser och vilka teoretiska perspektiv som kan erbjuda några svar. Lektorn hade disputerat i Chantal Mouffes post-marxistiska teori, och våra diskussioner förändrade återigen min erfarenhet av akademin. Lektorn undertryckte inte några politiska diskussioner, tvärtom sög hon ur varje droppe av argument vi hade i oss.

Där blev universitetet den befriande plats jag hade drömt om.

Yttrandefriheten har få formella hinder men frågan är om det skapas sociala hinder?

Den som är bekant med Mouffe kanske förvånas över denna erfarenhet, då hon förkastar en politisk strävan efter konsensus eftersom diskussionen då brukar mynna ut i slutsatser någonstans i mitten, eller i värsta fall bli helt urvattnad. Mouffe menar att vi ska erkänna att världen inte är som vi tycker den borde vara och söka konflikten, debatten, striden.² Men detta handlar inte om ett politiskt spel av antagonism, där en motståndare anses vara ideologiskt ovärdig att delta. Mouffe förespråkar en agonistisk politik, det är dina argument som är värdefulla för debatten; den existerar genom sitt egenvärde, oberoende av vem som tillfälligt förväntas vinna.

När journalistik och vetenskap agerar utifrån sina egna principer får det politiska konsekvenser, men att hela tiden fundera över dessa konsekvenser försätter debatten i ett apolitiskt tillstånd. Om ett kunskapsperspektiv eller en erfarenhet är överrepresenterade, är det alltid politiskt legitimt att söka de nya perspektiven, de röster som inte går att urskilja i bruset. Att följa sina kollegors normerande perspektiv, av rädsla att framstå som en social anomali, gör vår demokrati fattigare.

Yttrandefriheten har få formella hinder men frågan är om det skapas sociala hinder?

När det politiska samtalet får scenskräck

Demokratin förutsätter en pluralistisk debatt. Begrepp som åsiktskorridor och filterbubblor indikerar att politik är ett socialt rum med bekanta fraser utan substans. Kanske är det anledningen till att jag slutat titta på svenska partiledardebatter, det påminner för mycket om ett mekaniskt skådespel. På bästa sändningstid får vi i stället för debatt social sortering av grova mått, nya färgkoder och partikonstellationer som enligt motståndaren utgör ett hot mot demokratin.

Allt är politiskt³ i meningen att människan och hennes livsöde kräver medborgarens deltagande och engagemang, tankeverksamhet och initiativförmåga. Valdagen och maktskiften är en koncentration av det politiska liv som föregått den. Partiledare är snarare efterföljare än ledare; de agerar utifrån sitt vunna mandat, sina vallöften och gentemot den allmänna opinionen. Det politiska manifesterar sig ännu tydligare i samtalet om restriktioner med den lokala pizzabagaren, om stadsplanering med taxichauffören, om obalanserade löner med sjuksköterskan eller docentens ökade administration. Politiken  behöver bli gränsöverskridande, inte för att målet är att mäta dess representation på DN Debatt, utan för att den sociala kulturen ska bli tillåtande gentemot olika erfarenheter.

Ett samhälles fikarum, seminariesalar och föreningslokaler bör inte definieras av scenskräck inför det politiska samtalet, det resulterar i en elitistisk modell med professionella tolkare. Detta kräver frihet att tycka annorlunda än sitt sociala sammanhang och insikt om att samtalet i sig är viktigare än att komma överens. Poängen med demokratin är inte dess resultat utan dess process, som både Mouffe som den liberala demokratiteoretikern Robert A. Dahl argumenterat.⁴

Våra samtal ingår i ett politiskt naturtillstånd. Det farliga för demokratin är inte att vi argumenterar utifrån detta tillstånd, utan när vi av rädsla för hur våra tankar, åsikter och känslor ska tolkas eller användas i framtiden, väljer att inte argumentera alls.