President Putin vill inte förstå att dagens internationellt erkända stater är resultatet av en lång historia. Gränser mellan stater och namn på dem har skiftat från antiken till idag. Statsgränser har skapats och ändrats genom avtal mellan stater eller genom krig och ockupation.
Idag finns många stater i Europa som blivit stater i eget namn under 1800- och 1900-talen. Exempel på stater är Belgien, som kom till 1830, Finland, som kom till 1917, samt Belarus och Ukraina, som kom till 1991. De är alla internationellt erkända och har säte i FN. Somliga stater har en äldre historia i sitt namn. Polen existerade som statsrättsligt subjekt från medeltiden till 1795 och ”återuppstod” 1918.
Hitlers historiska anspråk
Österrike och Tjeckoslovakien är illustrativa exempel på hur dagens stater i Europa har bildats.
Kejsarriket Österrike tillkom 1804 och blev 1867 dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den besegrades i första världskriget. Genom fredssluten i S:t Germain 1919 och Trianon 1920 blev de av med delar av sina territorier. Österrikaren Adolf Hitler blev rikskansler i Tyskland 1933. I mars 1938 lät han Tyskland besätta Österrike och förenade landet med Tyskland (Anschluss). 1938 tog Hitlertyskland Sudetlandet från Tjeckoslovakien och gjorde 1939 Böhmen-Mähren till tyskt protektorat. Slovakien blev en tysk lydstat.
Efter Tysklands nederlag 1945 återupprättades Österrike som självständig stat.
Republiken Tjeckoslovakien utropades den 28 oktober 1918 av tjeckiska och slovakiska politiker. Det var en förening av Böhmen (Čechy) och Mähren, som ingått i kejsardömet Österrike, och ”övre landet” i kungariket Ungern, där folkflertalet var slovaker.
År 1993 upplöstes fredligt Tjeckoslovakien och efterträddes av de suveräna staterna Tjeckien (Čechy ) och Slovakien.
Rus’ blev Ukraina
Stater under namnen Belarus och Ukraina proklamerade sig 1918 som självständiga. De lyckades inte etablera sig som statsrättsliga subjekt. Efter kriget mellan Polen och Sovjetryssland 1920 delades de mellan parterna. De delar som inte gick till Polen kom att ingå i den nya staten Sovjetunionen som sovjetrepublikerna Ukraina och Belorossija. 1939 delades Polen mellan Nazityskland och Sovjetunionen. De polska delarna av Ukraina och Belarus införlivades med motsvarande sovjetrepubliker. När FN bildades blev Sovjetunionen, Ukraina och Belorossija medlemmar. När Sovjetunionen upplöstes 1991 övertog Ryska Federationen dess plats i FN. De andra två kvarstod i FN som de suveräna staterna Ukraina och Belarus.
Nåväl.
I begynnelsen var Rus’ (Русь). Idag heter denna medeltida stat Ukraina.1
Under den tidiga medeltiden var Kiev (Kyjiv) vid Dnepr (Dnipro) huvudstad i Rus’. På 1200-talet invaderade mongolerna östra Europa. De nådde Schlesien och Ungern och drog sig tillbaka till det som idag är Ryssland. Områdena med Kiev som politiskt centrum, det vill stora delar av dagens Ukraina och Belarus, kom att ingå i storfurstendömet Litauen, som inte styrdes av mongolerna. År 1386 förenades Litauen i en personalunion med kungariket Polen. Detta blev 1569 en realunion. Kievområdet blev en del av kungariket Polen.
Stora delar av Rus’ blev kvar under mongolerna. Under dessa sekel trädde Moskva fram som storfurstendöme under mongolkhanen. Kyrkans överhuvud, metropoliten, levde i Moskva. År 1480 frigjorde Moskva sig från mongolväldet. Storfursten började kalla sig tsar (kejsare) efter mönster från kejsaren i Konstantinopel.
Förhållandet mellan ryssar, ukraniare och belaruser kan jämföras med förhållandet mellan svenskar, danskar och norrmän.
År 1654, när Polen var i krig med Sverige och Ryssland, ställde sig kosackhetmanen (härskaren) i Kiev under Moskva. Dagens västra Ukraina med Lviv som huvudort blev kvar i Polen.
Åren 1772, 1792 och 1795 delades Polen mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Området kring Lviv blev en del av Österrike, känt idag som Galizien. Där växte fram idén om att det gamla Rus’ skulle heta Ukraina, ”landet på gränsen”, mellan Ryssland och Polen. När det ryska imperiet upplöstes 1918 var med andra ord Ukraina redan en nation, i betydelsen av att där fanns en elit som kallade sig ukrainare. Var statsgränserna skulle gå var givetvis oklart.
Självklart har det hela tiden funnits ett ukrainskt språk och en ukrainsk kultur som skiljde sig åt från det ryska. Förhållandet mellan ryssar, ukraniare och belaruser kan jämföras med förhållandet mellan svenskar, danskar och norrmän. När Putin säger att ukrainare och ryssar historiskt sett är ett folk är det sant i samma mening som att man kan säga att danskar, svenskar och norrmän är ett folk historiskt, förenat av Kalmarunionen och så vidare. För dåtidens människor var inte den frågan så viktig.
Ett livsfarligt historiebruk
Människorna i Europa blev under 1800-talet uppdelade i etniska kategorier, men individerna fortsatte att bo och leva ”blandat”. Under Pariskonferensen 1919–1920 efter det första världskrigets slut fastställdes staternas nya gränser med en blandning av etniska, historiska och geografiska kriterier.
Ukrainas och Belarus gränser fastställdes med vapenmakt 1920 och 1939. När Sovjetunionen upplöstes 1991 kom man överens om att de femton sovjetrepublikernas gränser skulle bli statsgränser för de femton självständiga staterna. De blev alla medlemmar av FN.
Kärnvapenmakten Rysslands president har nu gett exempel på ytterligare ett historiebruk: nonsens.
Historieskrivning innebär att man måste både fastställa och begripa vad som har hänt i det förflutna. Begripa innebär att man gör ett urval av fakta och sätter in dem i en kronologisk berättelse. Historieskrivning om dagens stater utformas enligt denna mall. Enskilda årtal och namn kan bli fel, men de stora dragen brukar det råda konsensus om.
Rysslandshistorikern Klas-Göran Karlsson har analyserat historiebruket i Sovjetunionens efterföljarstater (Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985–1995, 1999). Karlsson gör en uppdelning på vetenskapligt historiebruk, existentiellt historiebruk, moraliskt historiebruk, kommersiellt historiebruk, ideologiskt historiebruk samt icke-bruk av historia. Kärnvapenmakten Rysslands president har nu gett exempel på ytterligare ett historiebruk: nonsens.
Men det är ett livsfarligt nonsens. Tänk om han får för sig att Kiev vill komma hem till riket …