Splittrande minnespolitik på Samemuseet

Identitetspolitiken är Sveriges officiella politik inom museisektorn ända sedan Agenda för mångkultur (2006). Ájtte är ett identitetspolitiskt museum som använder sig av emotioner för att påverka besökaren, en manipulation som kan vara svår att uppfatta för den som tror på museets objektivitet.

Samerna, som av Ájtte framställs som en homogen grupp, kan genom utställningarna och samlingarna konstruera sin identitet idag. Fenomenet finns över hela världen, till exempel på National Museum of the American Indian i USA:s huvudstad.

Det finns elva stycken kraftverk med reservoarer i Jokkmokks kommun som när de byggdes måste ha inneburit en traumatisk brytning i de existentiella relationerna mellan samerna och landskapet. Museet i Jokkmokk är ett in situ-museum, och ärren från dammväggarna i landskapet är ständigt närvarande i utställningarna och i museets närområde. Såren är varken läkta eller bortglömda.  ”I det stora landet är man inte kung”, står det på skylten. Språkbruket andas bitterhet och etnonationalism – där den underliggande frågan är: vem tillhör landet egentligen?^{1, 2} 

Att det rådde misär hos samerna nämns inte. Inte heller att elkraften krävdes för att utveckla Sverige som nation vid både första och andra världskriget.

Museet använder annars överlag ett till synes objektivt utställningsspråk, men som vinklar framställningen till förmån för en romantiserad syn på den goda och sanna ursprungsbefolkningen som lever i harmoni med naturen. Att det rådde misär hos samerna nämns inte. Inte heller att elkraften krävdes för att utveckla Sverige som nation vid både första och andra världskriget. Det är också pengar från Vattenfall som finansierar museet, från den så kallade ”Sjöfallsdomen” som ersättning från dammutbyggnad. Därtill tillkommer några miljoner från stat, region och kommun.

Det gör att museet är påkostat, vilket avspeglas i teknik, utställningsdesign, avancerade bildspel, lättillgängliga och välskrivna texter, alltid på språken syd-lule-nordsamiska, svenska, engelska.

Samer ställs mot vita trädfällare

Besökaren utgår sannolikt från att det som museet berättar är neutralt och sant. Museilagen från 2017 framhåller i § 4 att ett museums ändamål är att främja kunskap och fri åsiktsbildning, § 7 om att utställningar skall vara kunskapsbaserade och präglas av allsidighet och öppenhet samt § 8 om kunskapsuppbyggnad och hög kompetens inom museets ämnesområde.³

Huruvida texter och utställningsdesign motsvarar museilagen är diplomatiskt uttryckt alltså en öppen fråga. Vad som är tveklöst är att Ájtte är ett estetiskt tilltalande och ideologiskt framgångsrikt identitetspolitiskt museum. Det är lätt att fångas av det som uppfattas som autentiskt, till exempel den inspelade raspiga röstens berättelse om den samiska trumman och jojken som utgjorde en livsviktig social gemenskap i en mäktig vildmark som enligt en av texterna aldrig kan erövras utan bara kan levas med. Björnens hovrande över den lilla människans rituella förehavanden, eller förundran inför vildmarkens olika mytiska väsen (till exempel Luhttak, frun till monstret Stallo). Förhållandet mellan samerna och naturen vibrerar i utställningarna oavsett materiell gestaltning: mångfalden av knivar, skålar, textilband, smycken, klädedräkter, ”att reda sig” eller den mödosamma iskalla vandringen till marknaden.

Däremot märks inte mycket av övriga grupper med intressen i fjällvärlden, exempelvis fjällvandrare och turister, trots att det är ett fjäll- och samemuseum.

Besökaren träder in i ett runt rum som ska motsvara en renskiljningshage genom en smal tarm kallad ”Tidens gång”, där totalt sju manliga och kvinnliga pappfigurer representerar mänsklig närvaro i området 11 000 år tillbaka. I början står en kvinna bärande på ett stort stycke rått kött. Hon representerar en urbefolkning som bejakar naturen. Raden av pappfigurer avslutas med en manlig vit skogsarbetare i modern utrustning som beskrivs som ”effektiv trädfällare”. Han står för något ofördelaktigt och destruktivt i förhållande till kvinnans obehandlade attribut och nära förhållande till naturen. Det råa och obehandlade utgör natur och autenticitet och något gott, varvid det utvecklade och behandlade är kultur och icke-autentiskt och något ont.⁴

I utställningen om de svenska nybyggarna berättas med emfas att de kom så sent som för 300 år sedan och försökte överleva i det karga klimatet, men att de också var de första som gav upp och lämnade området när modernitetens spirande industrialism erbjöd andra försörjningsmöjligheter. I texten finns ett par inflikade rader att även samer blev bofasta, och att ett samarbete utvecklades mellan de nomadiska samerna och alla bofasta oavsett identitet. Samarbetet bestod i utbyte av slaktkött och djurhållning och giftermål. En blandkultur uppstod, men det är inget som vidare framhålls. Besökarna får lära sig att nybyggarna försvann från 1940- och 50-talen och att gårdarna lämnades och att ”Nybyggarnas tid är förbi” men att samernas tid är framtidens. Identiteten knuten till marken förstärks. Samerna var de som mot alla odds överlevde trots att de tvingades till underkastelse:

”Våra läppar sa det prästen ville höra, våra tankar gick till förfäderna”. ….//”Idag söker kyrkan försoning. Jojken kan höras i gudstjänster, nya möten tar form” (från utställningen Trumtid).

Svenska kyrkan gav en formell ursäkt till det samiska folket den 24 november 2021. Ceremonin hölls i Uppsala domkyrka under ledning av ärkebiskop Antje Jackelén. Kyrkorummet hade omvandlats till ett samiskt läger med brinnande eldstad. Alla satt i cirkel kring elden på låga sittplatser för att visa på allas lika värde. Ärkebiskopen knäböjde. ”Vi ber om ursäkt” löd budskapet.

Tydligt framträder här identitetspolitikens käpphästar ”vi och de andra”. Identitetspolitiken inom kulturarvssektorn skapar grupper som ställs mot varandra, varvid det gemensamma kulturarvet fragmenteras i minnes-intresse-grupper. I början kan det ses som den rätta vägen att gå, men när identiteten får driva frågor kopplat till det mörka kulturarvet uppstår en osund polarisering som alltid är förbunden med aktivism i dess olika former med avsikt att kontrollera diskursen.

Det märks också när aktivisternas berättelse om samerna får ett religiöst erkännande.

Identitetspolitiken gynnar vissa

För ett identitetspolitiskt stiftelsemuseum är kompositionen av ledamöter i styrelsen avgörande för dess förmåga att driva intresse-gruppfrågorna framåt.⁵ Ett flertal ordinarie ledamöter och suppleanter i Ájtte har också typiska samiska namn såsom Märak och Kuoljok.  Tre av museets tjugotvå anställda, alla i ledande position, bär samma efternamn.⁶ Museichef är Elisabet Pirak-Kuoljok, som utnämndes och förordnades av regeringen i november 2020 på förslag av stiftelsens styrelse. Rapparen och artisten Maxida Märak återutnämndes också till styrelsen för samma period.^{7, 8} Enhetschefen Kajsa Kuoljok var Attjés kandidat till den svenska styrelsen för den internationella museiorganisationen ICOM där hon nu representerar Sverige i internationella sammanhang. Och om den identitetspolitiska logiken följs röstar alla samer som en enhet och därmed uppfylls identitetspolitikens främsta syfte att ge makt åt den egna gruppen. Men logiken är dock förenklad. Det finns väl kända interna stridigheter mellan olika samegrupperingar som komplicerar bilden. 

Maxida Märak, även hon från orten, har beskrivit Jokkmokk som en ”stor dysfunktionell skolklass”.⁹ Vad det egentligen innebär är oklart, men hon säger att där går det till som i filmen Jägarna. Märak menar att det råder djup misstro mellan svenskar och samer i Jokkmokk. Hon förespråkar revolution och har sagt att yttrandefrihet inte bör gälla för alla.¹⁰ Märak har kallt sig för ”Sápmis terrorist”. Enligt henne själv är det ett sätt att ta kritiken som har riktats mot henne att vara en utvecklingsfientlig ”terrorist” och vända på den.

Maxida Märak utsågs trots det nyligen till medlem av juryn för Raoul Wallenbergpriset, ett pris som syftar till att bekämpa intolerans. Enligt pressmeddelandet hoppas Märak att hon ska kunna bidra med ett urfolksperspektiv till juryarbetet, och tar med sig ”erfarenheter av utanförskap och förtryck”.¹¹

En kvinnlig panelist deklarerade att hon absolut inte var svensk.

Jag träffade Märak vid ett heldagsseminarium på Uppsala universitet i oktober 2016.¹² I panelen satt hon och ett par andra samiska politiker och aktivister. En kvinnlig panelist deklarerade att hon absolut inte var svensk. Märak utmärkte sig genom att förklara att när svenskarna har förstört miljön och kommer upp till fjällen och ber om hjälp, så kommer de (samerna) att lämna svenskarna att dö, och själva gå upp i bergen, ”för vi vet hur vi ska överleva”. Ingen gick i svaromål. Uttalandet per se tyder på hat. Men det är också ett felaktigt påstående vad gäller svenskarnas (om vi ska använda panelens språkbruk) förmåga att organisera sig vid en kris. Man behöver bara beakta den svenska Försvarsmaktens norrlandsjägarutbildning i Arvidsjaur, som har en av de mest gedigna överlevnadsutbildningarna i riket, för att begripa att kunskap finns om skarpt läge skulle uppstå. Om kris uppstår samlas vi förhoppningsvis som ett folk oavsett identitetsmarkörer.

Om jag sätter det systematiska internationella nätverkandet samt Märaks uttalanden och position i stiftelsen i förhållande till Àjteemuseets interna och externa verksamhet framträder bilden än tydligare av ett identitetspolitiskt projekt med en politisk agenda stödjande särintressen. Kulturarvet används som makt, med skulden som vapen. Det demokratiska samhällets avgörande förhandlingsmodell försvagas inifrån av identitetspolitikens missriktade idealism och fanatism.

Därför är artiklar som denna sällsynta

I den identitetspolitiska diskursen är alltid makt i centrum, varvid minoritetsgruppen framställs som varande i underläge och behövandes hjälp. Exemplet Ájtte visar vilka mekanismer som används inom identitetspolitiken och hur praktiken genomsyrar lokala såväl som globala kulturarvsinstitutioner och organisationer. Den styr beslut inom verksamheternas dagliga värv och ända upp på departementsnivå och är väl synlig i olika museiutredningar, som regeringens proposition om ny kulturarvspolitik (2016/17:116) och budgetfrågor.

Att välvilligt och med goda intentioner understödja en identitetspolitisk agenda kan te sig rättrådigt, men är i det långa loppet skadligt för ett demokratiskt samhälle. Hävdandet av särarter utgör en fara för det demokratiska samtalet oavsett hur eller av vem det praktiseras. Människors lika värde är grundbulten i rättsstaten. I en demokrati står oss förhandlingen med olika parter tillbuds, och för detta krävs det öppna samtalet. Att det är svårt i en polariserad värld framgår inte minst i  antologin Oumbärliga samtal (Daidalos förlag, 2020) och i Kays Glans essä Vem får säga vad? i tidskriften Respons men vi måste trots svårigheterna hålla fast vid det. Och vid dagens slut måste någon bestämma vem som får göra vad med marken i ett land.

Minnen, skuld och (omöjlig) försoning blir till en doktrin

Det finns en beröringsskräck inför att närma sig en minoritetsgrupp/ursprungsbefolkning och deras institutioner från ett kritiskt granskande perspektiv på grund av den förhärskande övertygelsen att det alltid råder ett asymmetriskt maktförhållande mellan grupperna. Artiklar som denna är därför sällsynta.

Men det leder också till att minoritetsgruppens underordnade ställning tas som ett faktum, och med den kommer rättigheter om kompensation i reda pengar och representativa termer.  De tilldelas en offerposition, ges ursäkter och repatriering av musealt material, varav mänskliga kvarlevor är en av de svåraste frågorna.¹³

En tung skuld att sona det förgångna finns alltid tillstädes. Identitetspolitiken och en militant minnespolitik som instrument leder dock fel och underminerar den politiska förhandlingsmodellen, genom att inte vilja se relationen mellan parterna utanför den identitetspolitiska blicken. I kulturarvssammanhang tillkommer också upphöjandet av det i mångt och mycket förrädiska förgångna och ett påläggande av skuld utan slut. Minnen, skuld och (omöjlig) försoning blir till en doktrin inom en identitetspolitisk diskurs. Men vad tror vi att kulturarvet kan bidra med egentligen?

Tänk om det är så att minnet snarare underminerar framtidstro och försoning än bidrar till ett gemensamt helande? Om kulturarvet används som makt med skulden som verktyg och den egna gruppidentiteten som bärande fundament leder det till skärpta konfliktytor. Identitetspolitiken fragmenterar och fräter inifrån när minnet blir sakralt och identiteten allenarådande. Framtidens kulturarv behöver ett mer nyanserat synsätt som är mindre ideologiskt förankrat i en utopisk värld. Den israeliske författaren Amos Oz vädjan i Hur man botar en fanatiker (Månpocket, 2009) om kompromisser som ingen vill ha, framstår som allt viktigare. Om kulturarvet ska kunna användas till en långsiktig och hållbar försoning mellan grupper måste vi återuppfinna de värden som möjliggör en gemensam framtid.