När pennan blev starkare än svärdet

Aaron Burr, som utmanat honom på duellen, klarade sig utan en skråma.¹ (Även mannen på 20-dollarssedeln, USA:s sjunde president Andrew Jackson, duellerade för övrigt flitigt – men klarade sig och levde i 78 år)

Ärans makt

Hamilton duellerade för att värna sin ära. Detta begrepp var centralt för honom, och duellerandet hade nått epidemiska nivåer i Europa på 1500- och 1600-talen. Och då var det främst fäktning för äran som gällde.

Duellerandet har tolkats som ett sätt att försöka hantera de långvariga och blodiga släktfejder som präglat medeltiden.

Ett av mina barn har tränat och tävlat i fäktning. Florettfäktning. En spännande och utmanande sport, och han tog flera fina priser. Min sons tränare beskrev sporten som en blandning av schack och motorcykeltävling. Man ska tänka och agera blixtsnabbt och leta blottor i flera led. Det är extremt ansträngande och svårt – och dessutom lite läskigt att möta en motståndare med vapnet riktat mot dig på pisten. Tro mig, jag har testat. Och trots skyddsutrustningen så känns träffarna. Ibland rejält. Inför en fäktningsmatch får man adrenalinpådrag på ett helt annat sätt än inför en krockettävling eller padelmatch.

Tanken att fäktas oskyddad, med skarpa vapen ger i alla fall mig kalla kårar…

Fäktkonsten föddes ur det frekventa duellerandet. Det kan man läsa om i fäktaren och författaren Henning Österbergs fascinerande bok Korsade klingor. Om fäktningens och duellerandets historia (Atlantis 2010). Han skildrar denna märkliga europeiska hederskultur som växte fram efter medeltiden. Denna kultur handlade inte i första hand om att hålla kvinnors sexualitet i schack, utan om just manlig ära. Tvekampen lär ha urgamla anor – tänk berättelsen om David och Goliat – men under renässansen växte denna ritualiserade form av manligt våld fram.

Duellerandet har tolkats som ett sätt att försöka hantera de långvariga och blodiga släktfejder som präglat medeltiden. Genom duellen skulle en konflikt kunna få ett slut. Och om två personer i stället för två ätter drabbade samman skulle det spillas mindre blod. Duellkulturen har därför enligt vissa forskare faktiskt setts som en civiliserande och våldsdämpande institution.

Och faktum är att våldet i samhället minskade efter medeltidens slut.

Eskalerande kränkningskultur

Men likafullt dödades tiotusentals män i dueller i Europa under tidigmodern tid, till exempel poeten Lasse Lucidor och skalden Aleksandr Pusjkin. Och oräkneliga andra skadades eller invalidiserades. En aspekt som lätt eskalerade våldet var att den utmanade hade rätt att välja vapen, tid och plats för duellen. Han fick alltså en fördel. Detta medförde att små vardagliga konflikter om småsaker snabbt kunde trappas upp; det var alltså bättre att kränka – och därigenom bli utmanad – än att vara den kränkte.

År 1816 skedde den sista kända duellen med dödlig utgång i Sverige. Men även här duellerades en hel del innan dess – men inte så mycket som i Frankrike där duellerandet nästan var en livsstil, eller kanske snarare en dödsstil, för många unga lättkränkta och fäktningsbenägna adelsmän på 1600-talet. En ung ädling, François de Montmorency, utkämpade hela 22 dueller med värja innan han avrättades 27 år gammal eftersom duellerande var belagt med dödsstraff.

I Sverige kunde en diskussion i Riddarhuset utlösa dueller på 1700-talet. Riksrådet Carl Gustaf Tessin betonade i en debatt 1738 hur viktig äran var: ”Jag för min del ser helre, at en griper mig an med värja än med et ord.” Sådan var kränkthetskulturen bland adeln på 1700-talet.

Men denna speciella form av heder var blott en bubbla, en gemensam fantasi bland framför allt adelsmän och officerare.

Men varför försvann då denna speciella form av hederskultur som krävde så många liv? Faktum är att denna duellkultur upplöstes i luft i västvärlden under mitten och slutet av 1800-talet. Duellerna handlade ibland om pengar, kvinnor eller ägodelar – men ofta om just heder, en heder som måste försvaras med blodsutgjutelse. Och detta är ett ting som existerar så länge alla tror att alla andra tror att den existerar.

Men denna speciella form av heder var blott en bubbla, en gemensam fantasi bland framför allt adelsmän och officerare.

Löjet som vapen

Duellen som institution försvann, inte i första hand på grund av lagar – utan på grund av löje och nya normer, skriver psykologiprofessorn Steven Pinker i The better angels of our nature (Allen lane 2011). Poeten Lord Byron liknade till exempel en duell han råkat bevittna vid ett hundslagsmål.

De nya generationer som växte upp från och med mitten av 1800-talet, i en värld där vaccinering, långvarig fred, teknikutveckling, utbildningsmöjligheter och ökad personlig frihet både förlängde livet och gjorde det mer nöjsamt att leva, kunde inte annat än skratta åt de äldre generationerna och deras ovana att riskera livet, döda eller dödas för skitsaker. Visst förekom det dueller ända in på 1900-talet. Men pennan – argumenten, kunskaperna, vetenskapen, självkritiken – blev sakta mäktigare än svärdet.²

Idag är vi på det klara med att den som tar till våld förlorar – i alla fall på lång sikt. Att den som hotar med vapen tappar ansiktet. Och att vi kanske ska använda humor och löje gentemot de som ännu tror att vad de kallar heder kan räddas genom blodspillan och förlorade liv.

Rörelsen från svärdets makt till pennans är förstås varken linjär eller enkelriktad. Det sker hack och bakslag. Men på lång sikt – det är min övertygelse – när allt fler får det bättre ställt och när allt fler får gå till skolan, kommer legitimiteten för våld att fortsätta minska.

Men fäktningen som sport fortlever, fast med en allt mer avlägsen och främmande historisk botten.