Så producerar svenska myndigheter alternativa fakta

Mayafolket läste trots allt in både skallerormar, skelett och fladdermöss i stjärnorna.

Hade man strängt taget inte kunnat betrakta det vi ser som en stjärna på ett annat sätt, frågade han sig. Det vi kallar “stjärna” är trots allt bara en klump av helium och väte, som vi har godtyckligt bestämt att rita konturer runt.

Var börjar den? Var tar den slut? Det tycks vara helt slumpmässigt.

Världen som en kakdeg

Berättelsen kommer från filosofen Nelson Goodman, en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare. Goodman föreställde sig världen som en slags kakdeg, en formlös klump. Vårt språk och våra begrepp fungerar som kakformar: de plockar ut olika former i den formlösa degen. Men dessa former “finns” inte i verkligheten, liksom pepparkaksgubben inte redan “finns” i kakdegen. De är konventioner, som vi har knådat och kavlat ur verklighetens gestaltlösa stoff.

Goodman är inte den förste som varit inne på liknande tankegångar, men man kan betrakta hans insikt som en vändpunkt för det västerländska tänkandet. Sedan dess gryning har vetenskapens uppgift varit att plocka ut de rätta begreppen, de som “fångar” verkligheten. De som ger oss en spegling av hur verkligheten i sig är funtad. Goodman menar istället att allt vi har är begrepp som är utformade efter våra syften. 

Vi bör därför inte låsa oss vid på förhand givna begrepp. Vi borde snarare dana nya begrepp, som bättre tjänar våra syften.  

Att producera alternativa fakta är ett av den svenska offentliga sektorns viktigaste uppdrag.

Begrepp är alltså verktyg. Att forma och omforma dem är en sorts ingenjörskonst. Men eftersom det finns otaliga olika sätt att begreppsliggöra världen, är det fritt fram att välja de som överensstämmer med ens syften. Man kan alltså välja sin verklighet, genom att hämta in godtyckliga begrepp i stället för andra, lika godtyckliga. Detta fenomen har under senare tid fått ett namn: alternativa fakta.

Ordet fakta betyder enligt ordboken Merriam-Webster ”något som faktiskt existerar” och ”information som presenteras som en objektiv verklighet” medan Svenska Akademiens ordbok definierar fakta som ett ”säkert konstaterat sakförhållande”. Begreppet alternativa fakta myntades först av Donald Trumps kampanjchef Kellyanne Conway, för att beskriva ett “alternativt” narrativ till det som drevs på i media, i hennes fall påståendet att Trumps installationssceremoni hade lockat större publik än någon tidigare presidents. Under Trumps tid som president har man fått se otaliga exempel på sådana alternativa verklighetsbeskrivningar. 

Oxford Dictionaries valde av den anledningen ut begreppet post-truth som årets ord år 2016, för att beskriva denna nedvärderande attityd mot sanningen. Här avsågs inte enbart misstron mot enstaka sanna påståenden, utan mot sanningen som sådan – mot tanken på att det finns ett rätt sätt att förstå världen på. I stället framhåller man alternativa sätt att begreppsliggöra världen på, vid sidan om de andra, snarare än i deras ställe. Svenska medier förfäras över en sådan syn på fakta, när den kommer från Trump-håll.

Men man behöver inte se till andra sidan av Atlanten för att hitta slående exempel på alternativa fakta. Att producera alternativa fakta är nämligen ett av den svenska offentliga sektorns viktigaste uppdrag.

Alternativa fakta – made in Sweden 

Låt oss för argumentets skull skrota tanken på att begreppen ska fånga en sann bild av sakerna de beskriver. Vi går med på tanken att begrepp först och främst är funktionella, att de bara är verktyg för att uppnå vissa praktiska syften. Det rimliga att göra är då att fila på dessa verktyg tills de uppfyller det syftet som vi vill att de ska uppfylla.

Arbetet riktas då in på att förbättra våra begrepp, ändra på dem och hitta på helt nya, så att de bättre gör det de ska göra. Det är just denna process som ständigt pågår i varje hörn av den svenska offentliga sektorn.

År 2020, till exempel, gav Jämställdhetsmyndigheten ut rapporten Inget att vänta på, en handbok för våldsförebyggande arbete. De som arbetar med våld uppmanas att “välja” den definition av våld som bäst överensstämmer med ens syften.

Rapportens författare omsätter genast ord till handling och ägnar sig åt en egen omdefiniering av begreppet “mäns våld mot kvinnor”. Enligt författarna “avser inte [begreppet] enbart den enskilda mannens våld mot den enskilda kvinnan” i nära relationer. Det avser allt våld i nära relationer, och, dessutom, allt hedersrelaterat våld utanför nära relationer – samt prostitution och all “kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi i syfte att reproducera föreställningar om kvinnors underordning”. Denna definition, i sin tur, implicerar att “mäns våld mot kvinnor” också betecknar allt våld som pågår i samkönade relationer (där antingen inga kvinnor eller inga män överhuvudtaget är inblandade). “Eller för den delen”, som rapporten medger, avser “mäns våld mot kvinnor” även “kvinnors våld mot män”.¹

När kvinnors våld mot män definieras som mäns våld mot kvinnor är syftet inte att ge en rättvis beskrivning av ett fenomen utan att rama in verkligheten på ett sätt som främjar ens intressen. I detta fall handlar det om att inlemma spridda företeelser i en överordnad struktur av “patriarkalt motiverat våld”, ett begrepp som i sin tur är tänkt att legitimera den svenska modellen av jämställdhetspolitik. I Jämställdhetsmyndighetens uppdrag ingår att främja ett systematiskt, sammanhållet och effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken på alla nivåer i samhället, liksom att stödja statliga myndigheter i deras arbete med jämställdhetsintegrering. Syftet är att använda kritiska genusperspektiv för att uppnå beteendeförändringar hos den svenska befolkningen.

Som den feministiska filosofen Kate Manne skriver: “Om vi vill förändra världen måste vi först förstå den på rätt sätt.”² Det begreppsliga arbetet – att inordna av verkligheten – är ett nödvändigt förstadium till det praktiska arbetet – att förändra verkligheten.

MSB kallar kritik för konspirationsteori

Närmare i tiden har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) använt sig av liknande strategier. Ett exempel nyligen är rapporten Konspirationsteorier och covid-19, skriven av idéhistorikern Andreas Önnerfors.

Rapporten väckte genast känslor, i och med att den stämplar uppfattningen om “Sveriges påstådda oförmåga att hantera kriser” som framförts på sociala medier, insändare och debattartiklar som en samhällsfarlig konspirationsteori som “underminerar svenska myndigheters legitimitet”. 

Detta är emellertid inte taget ur luften, utan föregås av noggrann bestämning av begreppet “konspirationsteori”.  Konspirationsteorier, enligt definitionen i dokumentet, gör i sina berättelser avsteg från “etablerade regler för logiska resonemang (exempelvis koherenskravet på överensstämmelse med verkligheten) och sammanblanda etiska värdeomdömen (vad som är rätt eller fel) med sanningsutsagor (vad som är sant eller falskt).”

Exakt vad något av detta betyder är ytterst oklart, och det är anmärkningsvärt att idéhistorikern Önnerfors inte själv verkar förstå innebörden av grundläggande begrepp inom filosofin som koherens och logik.³ Men hur som helst: eftersom kritiken mot pandemihanteringen ofta innehöll  explicita värdeomdömen faller den därför under MSB-rapportens definition av en konspirationsteori. Det begreppsliga arbetet gör det möjligt för myndigheterna att peka ut grupper som inte går statens ärenden.

Tofvesson är snabb med att förklara att MSB “hellre använder begreppet informationspåverkan”, eftersom “man även kan luras av korrekt information”.

Begreppsbildning behöver däremot inte innebära en omdefiniering av ett visst begrepp. Det kan också innebära att ett begrepp ersätts av ett annat begrepp, som uppfyller ett annat syfte. Chefen för Enheten för skydd mot informationspåverkan på MSB, Mikael Tofvesson, ombads i en panelsamtal om demokrati under Almedalsveckan att redogöra för begreppet “desinformation”. Tofvesson är snabb med att förklara att MSB “hellre använder begreppet informationspåverkan”, eftersom “man kan även luras av korrekt information”.

Det nya begreppet inrymmer nämligen inte enbart felaktig information, utan också korrekt faktabaserad information, som dock kan ha en skadlig inverkan på samhället. Därför uppmanar Tofvesson att inte bara fråga sig huruvida uppgifter är sanna, utan också: “Är det bra för mig, för mina nära, för det samhälle jag lever i? Vad blir konsekvenserna utav mitt beslutsfattande?”⁴ Tofvessons resonemang speglar en pragmatisk syn på begrepp: det är praktiska anledningar som gör att vi väljer ett begrepp över ett annat. När valet står mellan sanning och konsekvens bör man välja det senare.

Begreppsindustrin insida

Exemplen kan mångfaldigas, som när Skatteverket omdefinierar begreppet “förälder” till ett könsneutralt föräldrabegrepp,⁵ när Vårdguiden 1177 uppmanar till att byta ut begreppet “kvinna” i vårdpraxis,⁶ eller när socialdepartementet omdefinierar begreppet sjukdom för försäkringssyften.⁷ Det väsentliga är att det inte rör sig om isolerade företeelser, hur talrika de än må vara. Det är snarare så att begreppslig ingenjörskonst är en kärnuppgift i myndigheternas verksamhet. 

Det är till och med inristat i lagen. Språklagen, från 2009, överlåter åt myndigheterna ansvaret att inte enbart vårda och “utveckla” begreppen i deras respektive område, utan också för det svenska språket i allmänhet. Begrepp, som Socialstyrelsen förklarar på sin hemsida, “används för att strukturera vetande”.

Vi översköljs av statligt sanktionerade kategoriseringar av världen. För att se hur detta fungerar i praktiken räcker det att se på Socialstyrelsens spretiga diagram nedan av hur deras olika begrepp relaterar till varandra. Resultatet blir en spindelväv av funktionella klassifikationer, som sedan sipprar in i våra föreställningsvärldar.

Socialstyrelsen: “Begreppsmodell – Hälso- och sjukvård”.⁸

Det finns alltså många olika skäl till att begrepp omdefinieras eller myntas på nytt. Många kan tyckas ofarliga. Det kan röra sig om att bilda en “språkgemenskap”,⁹ underlätta digitaliseringen av vissa områden,¹⁰ eller helt enkelt att spika fast entydiga uttryck för att komma överens.¹¹ De flesta kan nog hålla med om att myndigheterna behöver definitioner av orden de använder.

De mest intressanta fallen är de begrepp som används i syfte att rama in fenomen enligt vissa ideologiska tolkningsmönster. Det var detta vi såg ovan när det gällde det allomfattande begreppet “mäns våld mot kvinnor”. I samma kategori hör också kulturdepartementets diskussion kring huruvida man bör ersätta begreppet “funktionsnedsatt” med “funktionsvarierad”. Detta eftersom “funktionsvarierad”, i kontrast till funktionsnedsatt, markerar hur vi alla – friska eller ej – förhåller oss till “funktionalitetsnormen”.¹²

Begreppens syfte är inte att beskriva världen utan att omforma vår syn på världen för att uppnå politiska mål.

Tycke, smak och myndighetstämplar

De nya begreppen kan vara användbara, till och med frigörande beroende på ens politiska preferenser. Men det har sitt pris; en funktionell syn på begrepp innebär att andra människor, med andra avsikter, också kan spela samma spel. President Trump kan liksom Jämställdhetsmyndigheten eller idéhistorikern Andreas Önnerfors skära upp världsdegen efter eget skön.

Det är samma problem som spökade i artikelns början, med Goodmans stjärnbilder. Anammar man den funktionella synen på begrepp, innebär det en värld som rymmer alternativa fakta. Utöver myndigheternas indelning av världen finns det en myriad andra, olika, möjligheter. 

Vad är det då som rättfärdigar vår användning av en viss uppsättning begrepp till förmån för ett annat? Det är inte ett faktum i verkligheten, som begreppen försöker förhålla sig till. Det har vi redan övergett när vi slog fast att begreppen är verktyg. Vad är det som gör att våra verktyg är bättre än Trumps? Sanningen blir då en fråga om makt, om myndigheternas rätt att omdefiniera vår verklighet. Bör vi då nöja oss med det, att sanningen – som Goodman befarade gällande stjärnorna – bara är en fråga om tycke och smak? Eller bör vi insistera på att en stjärna är en stjärna?