Rubriken ”Över 250 öppna mordfall: ’Extremt kämpigt nu’” stod att läsa i Svenska dagbladet (21-08-22). Artikeln andas frustration: ”tidigare kunde vi ha 15 personer i en utredning. Alla de 15 hade erfarenhet och specialistkompetens. Nu kanske vi är lika många, men kollegorna har mindre erfarenhet och är inte specialiserade, säger en utredare”. Ett annat problem är bristen på så kallade IT-forensiker, som tar fram och verifierar bevis från mobil och dator. ”Vi behöver ofta tömma en mobil. Men när IT-forensikerna är för få kan vi i värsta fall få vänta i tre månader”.
Kritik av samma karaktär förs fram igen den 21 oktober då polisinspektören Carolin-Asplund intervjuas av SVT nyheter.
Detta visar på brister inom Polismyndigheten, men kritiken i sig är inte ny. Den har funnits i mer än tio år, även om utomstående inte uppmärksammats om den.
Korrekta kompetenskrav?
År 2012 var jag nybakad från universitetet med en masterexamen i Forensisk vetenskap och exalterad över att få sätta tänderna i mitt nya uppdrag på en av de dåvarande 21 lokala Polismyndigheterna. Min tvärvetenskapliga utbildning är orienterad mot rättsväsendet, vilket medför både laboratorietekniska, kriminaltekniska och beteendevetenskapliga kunskaper. Med tanke på detta ansåg jag mig väl rustad för polisiärt arbete, men tvekade samtidigt, efter att ständigt ha stött på poliser under utbildningen som förklarat för studenter att majoriteten av oss med största sannolikhet inte kunde få anställning inom Polismyndigheterna eftersom kompetenskraven var så pass höga att man helst inte anställer civila. Det trummades in i oss studenter så fort vi stötte på polisiära tekniker och utredare under utbildningen. Så efter att faktiskt ha lyckats få anställning på en Polismyndighet så undrade jag ofta om jag tagit mig vatten över huvudet.
Följden blev att bevismaterial många gånger kastades innan undersökning utförts
Polismyndigheten ansågs vid tiden dålig på att klara upp mängdbrott, så jag och två andra civila anställdes för att undersöka möjligheten att öka uppklaringsgraden genom att implementera nya arbetsmetoder. Det medförde att vi fick kartlägga stora delar av verksamheten, från golv till ledning, inklusive arbetsmetoder, styrdokument, rutiner, direktiv från ledning, inventering av kriminalteknisk utrustning samt samspelet internt och till viss del med åklagarväsendet. Vi upprättade dialog med Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) och åklagare, och vi agerade ”brygga” mellan olika enheter för att förbättra kommunikationen där emellan. Uppdraget kom att bli oerhört värdefullt eftersom mina kollegor och jag fick en inblick i verksamheten som inte ens cheferna hade.
Inte kunna säkra bevis
Något som snabbt blev uppenbart var hur pass stor och omfattande den polisiära verksamheten är. Verksamheten sträcker sig långt förbi blåljuspersonalens kärnverksamhet, det vill säga den verksamhet som polisskolans studenter utbildas för.
De första bristerna som uppdagades visade sig vara av systemisk karaktär. Till att börja med så fanns det brister hos polisskolorna vad gäller NFC:s krav på hur bevismaterial bör säkras ute på fältet. Följden blev att bevismaterial många gånger kastades innan undersökning utförts eftersom de säkrats på ett felaktigt sätt.
Vidare uppdagades att det på samtliga analysenheter – underrättelseanalys, IT-forensik, operativ analys, ekonomiska tillgångsundersökare – nästan aldrig gjordes några avrapporteringar. Och när de väl gjordes bestod rapporterna nästan aldrig av analyser, utan snarare uppräkningar av data utan beskrivningar eller slutsatser. Detta resulterade lite för ofta i att rapporterna slutligen hamnade hos en förundersökningsledare som kliade sig i huvudet och undrade vad hen hade fått i handen.
Numera har anställningar av akademisk personal blivit vanligare hos Polismyndigheten. Ekonomiska tillgångsundersökare, IT-forensiker, operativa analytiker, underrättelseanalytiker och civila utredare är exempel på tjänster som idag kan beträdas av civila akademiker.
Polisområdeschef för Storgöteborg Erik Nord pratar om behovet av civil expertkompetens i Kvartals Fredagsintervju Gängvåldsspecial del 1, precis som andra högt uppsatta polischefer gör i nyhetsmedia. Men så fort dessa frågor flyttas från offentligheten till inom Polismyndigheten blir frågan om akademisk kompetens en intressekonflikt.
Sett utifrån Polismyndighetens hantering av akademiker, eller civil expertkompetens (behöver inte vara akademisk), så kan man undra hur myndigheten verkligen betraktar civil kompetens i allmänhet och akademiker i synnerhet?
Omorganisationen av Polismyndigheten 2015 medförde att civila utredare fick utökade befogenheter i det brottsutredande arbetet. Det har motarbetats av bland andra den polisiära skyddsorganisationen i Region Stockholm, för att de utökade befogenheterna inte tar hänsyn till arbetsmiljölagstiftningen. De civilas säkerhet skulle sättas på spel. Men att det skulle handlat om en genuin omtanke om civila var något som fackförbundet ST:s företrädare Per Renberg ställde sig tvivlande till. Han menade istället att det var uppenbart att polisiära utredare upplever de civila som ett hot och försöker förhindra dem från att utföra vissa arbetsuppgifter (Polistidningen, 2020-09-11). Polismyndigheten förefaller måttligt intresserade av en akademisering av verksamheten, när man ser till resultatet av den akademiska integrationen. En konkurrens på meritokratiska villkor är, med största sannolikhet, inget som verksamheten vill se eftersom polisers befattningar hotas av utomstående i flera delar av verksamheten.
Tappa bort kunskap
I dagsläget finns det knappt några karriärvägar för civila akademiker inom polisen, så incitamenten för att civil expertkompetens ska bli kvar och frodas inom myndigheten är skrala. Och det finns knappt några kanaler eller rutiner som förankrar den kunskap eller de verktyg som civil akademisk personal för med sig. Kort sagt – kompetensen försvinner allt som oftast så fort de civila akademikerna slutar. Sedan får man börja om från början. Detta sker alldeles för ofta och är ett uppenbart problem för åklagaren som ska förlita sig på de rapporter som Polismyndigheten genererar. Vanliga poliser besitter, som regel, inte förmågan att skriva rapporter som håller en vetenskaplig standard i sin enklaste form (även om undantag förekommer). Detta medför att åklagaren, lite för ofta, står utan personal som kan värdera och redogöra bevisning på ett korrekt sätt, trots den relativt resursstarka och personaltäta verksamhet som Polismyndigheten faktiskt är. Att jag benämner verksamheten som relativt resursstark och personaltät kan tyckas provocerande när man titt som tätt läser om Polismyndighetens personalbrist. Men om man utgår från att samtlig personal som beträder de olika tjänsterna i den inre verksamheten också besitter tillräcklig kunskap för att utföra samtliga arbetsuppgifter som ingår i de olika befattningarna så skulle det inte råda personalbrist i samma utsträckning. Idag finns en alldeles för stor mängd personal, som enligt mina erfarenheter, inte uppfyller de krav som bör ställas. Speciellt tydligt blir det inom de olika analysverksamheterna som kräver en helt annan slags kompetens än den som poliser har utbildats för.
Paradigmskifte behöver vi även vad gäller Polismyndigheten och de krav som bör ställas på verksamheten.
Detta, menar jag, är också en av de absolut viktigaste orsakerna till att Polismyndigheten har så svårt för att ta till sig forskning. Man anställer ibland personal som faktiskt kan hantera och förvalta forskning på ett fullgott vis. Men man lyckas inte behålla och använda sig av denna personal på ett effektivt sätt då man inte gärna ger denna typ av kompetens tillräckligt med mandat att hjälpa till och utveckla verksamheten. Det påverkar inte bara utvecklingen negativt vad gäller uppklaring av de gängrelaterade brotten, det påverkar Polismyndighetens möjligheter till en rimlig utveckling överlag.
Att det sedan många gånger saknas personal i kärnverksamheterna är något som i första hand beror på lednings- och organisationsproblem, och jag skulle vilja hävda att lösningen i första hand handlar mer om omfördelning och mindre om att utöka numerären i denna koloss till verksamhet som är ganska obenägen att rätta till de befintliga problem som har identifierats. Först när verksamheten har inventerats blir det tydligt vilka kompetenser som skall anställas och hur stor numerären bör vara.
För lite eller fel kompetenser?
Före detta polisen Joakim Söderström påtalar i Kvartals Fredagsintervju Gängvåldsspecial del 2, att Polismyndigheten behöver mer resurser, att NFC behöver bli snabbare och att det krävs fler forensiker för att korta kötiderna för undersökningar. Han säger också att ”det behövs ett paradigmskifte i hur man ser på brott och straff” för att öka uppklaringen av brott.
Det sistnämnda håller jag med om – men paradigmskifte behöver vi även vad gäller Polismyndigheten och de krav som bör ställas på verksamheten. Jag anser att Polismyndigheten ligger ungefär lika mycket efter sin egen tid som Joakim Söderström anser att Sveriges lagar kring brott och straff ligger efter samhällsutvecklingen. Jag menar att det går att lösa fler av dessa gängrelaterade skjutningar, men det räcker inte att NFC får tillskott och att lagar och regler skärps, även Polismyndigheten måste inse sina egna tillkortakommanden och vad dessa brister konkret består av.
Om myndigheten börjar lägga ner lika mycket energi på att rätta till sina brister och tillkortakommanden som den energi man lägger ner på att marknadsföra bilden av sig själv, så tror jag att myndigheten åtminstone har tagit ett första steg i rätt riktning.