Sms:et, som tycktes vara skickat till alla patienter han behandlat de senaste åren, inleds: ”Regionen har begärt att jag ska lämna era journaler i ett kuvert i receptionen”. Därefter förklaras att tjänstemän på Region Stockholm kommer att läsa mina och alla hans andra patienters journaler i dess helhet, med samtliga personuppgifter synliga.
Kan orsaka allvarlig skada
Detta måste vara ett missförstånd, var min första tanke. Är den plats där människor blottar sina djupaste hemligheter i skydd av lagstadgad sekretess i själva verket inte alls privat? Om man för en sekund bortser från den uppenbart och djupt integritetskränkande aspekten, så kan ett sådant förfarande orsaka människor allvarlig skada. Tjänstemännen som ska läsa journalerna kan vara arbetskolleger eller familjemedlemmar till patienterna och kan få del av graverande information, som potentiellt kan förstöra människors liv.
Och hur agerar en patient som lider av en allvarlig psykisk störning – exempelvis psykos eller schizofreni – om han eller hon ens får reda på att den privata journalen kommer att läsas av främlingar? Vad kan hända om en person med självmordstankar plötsligt berövas på förtroendet för sitt viktigaste och kanske enda stöd?
Den enda etiskt försvarbara slutsatsen är att en sådan åtgärd ska undvikas om den inte är absolut nödvändig. Så vad var bakgrunden i detta fall? Jag hörde direkt av mig till min gamla psykiater för att få veta mer.
Journalerna skulle läggas i receptionen
De efterföljande veckorna pratade vi igenom förloppet flera gånger och jag har sedan dess tagit del av dokumentation som styrker hans berättelse, vilken lyder som följer.
Efter att i decennier haft avtal med Region Stockholm för sin privata psykiatrimottagning har han under senare år med tilltagande frekvens fått skrivelser från regionen med skärpta krav på formalia och om insyn i verksamheten. Ersättningar kan endast betalas ut för exakt si, redovisning av verksamheten får endast ske precis så, och så vidare.
Det hela nådde sin kulmen i våras, när regionen plötsligt krävde att hans patientjournaler skulle läggas i kuvert i receptionen och därefter hämtas upp och läsas av icke namngivna tjänstemän på regionen. Inte för att det förelåg någon misstanke om brott eller oegentligheter mot mottagningen, utan som del i en rutinkontroll av verksamheten, eftersom den hade avtal med regionen.
Allt detta skulle kunna undvikas om han bara betalade 800 000 kronor till Region Stockholm
När psykiatern vägrade tillgodose detta krav, vilket han motiverade med omfattande resonemang om varför det inte är möjligt utan att allvarligt äventyra både hans patienters och hans egen hälsa och säkerhet, meddelades att regionen skulle stänga hans mottagning om han inte gick dem till mötes.
Efter veckor av sömnlösa nätter, vägande av konsekvenser och misslyckade försök att få gehör hos myndigheter för sin sak, såg han ingen annan utväg än att lägga ner sin praktik.
Förkrossad meddelade han regionen sitt beslut, i tron om att den mest akuta mardrömmen skulle vara över. Men det var den inte. Nu meddelades att hans beslut att lägga ner verksamheten inte var tillräckligt – lämnade han inte över journalerna skulle en lång och dyr rättsprocess inledas mot honom. Men, förklarade hans kontaktperson på regionen – och här kommer vi till det riktigt anmärkningsvärda i berättelsen – allt detta skulle kunna undvikas om han bara betalade 800 000 kronor till Region Stockholm. Denna summa ansågs motsvara de potentiellt felaktiga ersättningar han erhållit genom åren. Återigen: under alla år har det aldrig förelegat någon misstanke om fusk eller oegentligheter på praktiken. Det finns inget som tyder på att några fel har begåtts.
Lätt att hitta fler exempel
Chockad över vad jag fått höra, att regionen som jag själv betalar skatt till tycks ägna sig åt rena maffiametoder, började jag undersöka saken närmare. Under de följande veckorna satte jag mig in i fallet och därefter hittade jag ytterligare tre läkare i Stockholm som oberoende av varandra vittnade om snarlika händelseförlopp. En av dem gav upp och gick i tidig pension, en av dem sitter än idag fast i en utdragen rättsprocess mot regionen och den tredje har fortsatt sin praktik i helt privat regi.
Kort efter att jag hade börjat undersöka dessa omständigheter publicerade Dagens Nyheter i oktober journalisten Maciej Zarembas omfattande granskning i ämnet. I två artiklar, den första med namnet ”Kriget mot privatläkarna – därför kan din läkare tvingas lämna ut dina hemliga uppgifter”, skriver Zaremba utförligt om privatläkare som drabbats av regionens granskningar. Omständigheterna som beskrivs i artiklarna är närmast identiska med vad jag fått höra från mina källor:
Regionen har – utan att det föreligger skäl att misstänka fusk – de senaste åren börjat kräva att ta del av privata vårdgivares icke avidentifierade patientjournaler. När vårdgivaren vägrar lämna ut journalerna kommer beslut om att stänga ner verksamheten tillsammans med enorma ekonomiska återbetalningskrav, ofta i miljonklassen, och nya uppmaningar om att journalerna ska lämnas ut. De vårdgivare som tar striden med regionen fastnar i utdragna rättsprocesser som dränerar dem både mentalt och ekonomiskt.
”Tvärtemot vad man skulle kunna tro så verkar det borgerliga styret i Stockholm inte tycka om privata aktörer om de är små”.
Det är svårt att tolka dessa omständigheter på annat vis än att Region Stockholm aktivt försöker driva bort de små privata vårdgivarna från marknaden. När jag ringer upp Maciej Zaremba en månad efter att hans granskning publicerats kommer han till samma slutsats.
”Tvärtemot vad man skulle kunna tro”, säger Zaremba, ”så verkar det borgerliga styret i Stockholm inte tycka om privata aktörer om de är små”.
Han tror inte att det finns något politiskt beslut bakom granskningarna, något sådant går i alla fall inte att hitta. ”Det ser ut som att förvaltningen agerar på egen hand, som att svansen viftar på hunden” , säger Zaremba. ”Men givetvis måste tjänstemännen känna att de har stöd från politiker för det de gör”.
Han säger att han har en källa med god insyn i granskningsverksamheten, som säger att man vid en viss tidpunkt har bestämt sig för att betrakta alla små privata vårdgivare som potentiellt kriminella.
Vad säger då regionen om detta? Zaremba har inte fått någon reaktion efter artiklarna.
Ledningen vill inte svara
När jag söker finansregionrådet Irene Svenonius (M) hänvisar hennes pressekreterare till hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L).
Starbrinks pressekreterare Rasmus Jonlund säger över telefon att det finns stora problem med fusk bland privatläkare, bland annat med sådana som hittat på patienter, och att det därför är viktigt att granskningarna genomförs.
När jag ber om underlag som styrker detta så ber han att få återkomma. Jonlund hör sedan av sig per mejl och säger att Anna Starbrink avböjer att intervjuas. För underlag som styrker fusket hänvisar han till förvaltningen.
Den som är ansvarig på förvaltningssidan, avdelningschefen för närsjukvård Anna Ingmanson, ser inga etiska problem med att utomstående får ta del av patientjournaler. Detta eftersom regionens tjänstemän omfattas av sekretess. Hon säger också att såväl Stockholm som andra regioner har gjort den här typen av granskningar i många år, och att det görs för att komma åt fusk.
Ingmanson menar att regionen ”tyvärr har väldigt tråkiga erfarenheter” av att privatläkare fuskar på olika sätt när man från regionens sida inte begär att ta del av fullständiga och omaskade journaler. Exempelvis har det förekommit att privatläkare hittat på patienter för att få ersättningar, säger hon.
Kan endast nämna två fall
Anna Ingmanson kan nämna två specifika fall där privatläkare fuskat, men säger att de är tydligt överrepresenterade vad gäller fusk och avvikelser. När jag ber om dataunderlag som styrker det påståendet säger hon att någon sådan data inte finns, utan att det är hennes ”samlade bedömning”. Hon ber samtidigt att få återkomma med fler exempel på fuskande privatläkare. Ingmanson invänder mot beskrivningen att granskningarna mot privatläkare ska ha tilltagit väsentligt de senaste åren, och ber att också få återkomma med underlag som visar att så inte är fallet.
Svaret kommer via regionens pressfunktion efter två dagar. Ingmanson bifogar domar som styrker de två fall av fusk som hon nämnde under intervjun, men inget ytterligare. I svaret finns inga uppgifter som verifierar påståendet om att regionen har granskat privatläkare i samma utsträckning under många år.
Det förekommer säkerligen fusk bland privatläkare, precis som i all annan offentligt finansierad verksamhet, men sker det verkligen i en utsträckning som berättigar att både patientsäkerheten och den personliga integriteten äventyras? Det borde finnas andra, mer etiskt godtagbara tillvägagångssätt för att följa upp att våra gemensamma resurser används på rätt sätt.
Ombytta roller för Svenonius
Hur gick det då för min gamla psykiater?
Jag ringer honom ett par dagar innan den här texten publiceras. Han får inte längre ersättning från regionen och återbetalningskravet på 800 000 kronor kvarstår. Hans praktik drivs för tillfället vidare i helt privat regi, för det fåtal av hans tidigare hundratals patienter som har råd att betala den osubventionerade taxan. De svårast sjuka patienterna som inte har råd fortsätter han tillsvidare att behandla kostnadsfritt, säger han, eftersom något annat skulle kunna försätta dem i ”direkt livsfara”.
Jag frågar avdelningschef Anna Ingmanson om just detta – vad regionen förväntar sig ska hända med de patienter som plötsligt står utan psykiater när en mottagning stängs ner från en dag till en annan? Ingmanson svarar att det är vårdgivarens ansvar att patienterna får kontinuerlig och adekvat vård när en verksamhet stängs ner, och att hon inte ser några praktiska problem med att administrera en sådan övergång. I praktiken förväntas alltså en privatläkare omgående kunna remittera hundratals patienter till lämpliga specialister inom regionen som har möjlighet att börja behandla dem utan dröjsmål.
För att vara så cyniskt inställd till privatläkarnas avsikter verkar Stockholms sjukvårdsförvaltning ha en förskönad bild av tillståndet i den egna verksamheten. Insikterna tycks inte vara särskilt mycket djupare från regionledningens sida, med tanke på det uppenbara ointresse den uppvisar inför situationen.
Kanske skulle såväl Anna Ingmanson som Anna Starbrink och Irene Svenonius gynnas av lite klassiskt ombytta roller? Jag föreslår följande: Om ni tar reda på hur ert eget system fungerar genom att söka vård nästa gång ni mår riktigt dåligt, så kan vi andra läsa era patientjournaler efteråt.
Oroa er inte, vi lovar att bevara era innersta hemligheter.