Den högadlige generalamiralen Lorentz Creutz (1615–1676) som saknade erfarenhet av sjökrig – som själv drunknade vid haveriet – fick skulden för förlisningen, som troligen berodde på en för hastig vändning i för hårt väder med ett för dåligt barlastat skepp. Efterhand konstaterades att Kronan borde ha stängt sina kanonportar och minskat segel inför vändningen. Samtidigt var Creutz troligen inte ensam om ansvaret – men många sjöofficerare i den svenska flottan var liksom honom adelsmän utan större sjövana.
Ett drygt sekel senare ledde Lord Nelson (1758–1805) den brittiska flottan till en av dess största och mest kända segrar i historien: slaget vid Trafalgar strax utanför Gibraltar på hösten 1805. Horatio Nelsons far var en enkel präst, och redan som 12-åring gick den unge Horatio till sjöss. Trots anlag för sjösjuka var han uppenbarligen duglig; som 20-åring blev han för första gången fartygschef. Tjugofem år av sjökrig senare är han både adlad och viceamiral – i dag är han en odödlig brittisk nationalhjälte.
För att bli en framgångsrik sjöofficer behövs kunskaper i saker som navigation, matematik, astronomi, meteorologi, geografi och fysik. Detta är rätt kniviga ting. Befälsposter i flottan kräver sådana specialkunskaper, mer än att rida och fäktas – vilket de flesta adelsmän lärde sig redan som småbarn.
Nepotism var och är nästan en naturlag.
Allt detta kommer jag att tänka på när jag läser The aristocracy of talent. How meritocracy made the modern world (Allen lane 2021) av Adrian Wooldridge, som är brittisk historiker och politisk redaktör på the Economist.
Meritokrati, skriver Adrian Wooldridge, var en revolutionerande idé. Under stora delar av mänsklighetens historia har börd, kön, släkt, religionstillhörighet och kontakter avgjort vem som ska få en ansvarsfull uppgift. Och så är det än idag i vissa delar av världen. Nepotism var och är nästan en naturlag.
Landkrabbor som Lorentz Creutz kunde anförtros ansvarsområden som de saknade utbildning för och erfarenheter av, och hela riken ärvdes från far till son – oavsett lämplighet, personlighet och intresse.
Fyra principer
Ordet meritokrati myntades år 1958 av den brittiske sociologen Michael Young – men principen började ta allt mer tydlig form ett par århundraden tidigare, någon gång kring upplysningen. Man kan, enligt Wooldridge, bryta ned principen i fyra olika delar: 1) Människor ska nå framgång via sina individuella talanger 2) Man bör ge alla samma chanser genom att erbjuda utbildning 3) Man ska inte diskriminera på grund av kön, hudfärg eller andra irrelevanta karaktäristika 4) Arbeten ska tillsättas i öppen konkurrens och inte genom nepotism eller klientism.
Meritokratin är förutsättningen för uppkomlingen, klassresenären och the self made man.
Meritokrati och därmed social rörlighet är några av grundstenarna i ett modernt samhälle, dessutom ett recept på framgång; som sjöman seglar man hellre under en Nelson än under en Creutz, so to speak. Principen har också stort publikt stöd; en stor majoritet stödjer den meritokratiska principen i de undersökningar som gjorts.
Den franska och den industriella revolutionen för drygt 200 år sedan hade öppnat vägen för enskilda talanger, konkurrens, uppluckrandet av feodala privilegier samtidigt som det skapats nya utbildningsvägar. Här någonstans – i upplysningens efterföljd – blev sådant som individuella prestationer, hårt arbete, social rörlighet allt mer viktiga. Och meritokratin växte fram genom dessa normförändringar med fokus på den enskilda människans duglighet: ”I ett meritokratiskt samhälle är alla först och främst individer”, skriver Wooldridge. Meritokratin är förutsättningen för uppkomlingen, klassresenären och the self made man. Den moderna arbetsmarknaden och utbildningsväsendet bygger på tanken på meritokrati.
Principen var till en början framför allt ett verktyg och vapen för de svaga, de förtryckta och de minoriteter som inget hellre ville än att bli bedömda för sin duglighet snarare än diskriminerade på grund av sina yttre företräden. Fråga Mary Wollstonecraft eller Martin Luther King.
Wooldridges bok är till stora delar en historieskrivning över hur meritokratin uppstod. Nepotismen var helt klart en del av ett traditionellt samhälle fast i klan- och släktförbindelser, där korruption och klientelism härskar.
Räcker hårt arbete?
Under 1800-talet tog allt fler fasta på att meritokrati borde styra samhället. En bok som Self-Help av en Samuel Smiles från 1859 var en av tidens storsäljare och översattes till massor av språk. Allt som behövdes för att lyckas, skrev Smiles, var hårt arbete. Industrialiseringen var i full färd med att kasta den gamla bördsaristokratin på sophögen, till förmån för talangsaristokratin, skrev han – kanske lite naivt i dagens ögon. Idag vet vi att det sannolikt är lättare att lyckas via hårt arbete om man fötts in i en rik, frisk och välutbildad familj. Det är därför som skolans och utbildningens roll är så central i att kunna ge alla samma chanser.
Under andra världskriget intensifierades den meritokratiska revolutionen. Massmobiliseringen med IQ-tester bidrog till krigsutgången; det var viktigt att ha rätt man på rätt plats i en allt mer komplicerad krigsorganisation, och IQ-testerna bevisade att en person helt utan börd, anor eller kontakter kunde ha hög intelligens. Kanske självklart idag, men ett viktigt budskap för ett par generationer sedan.
Idén om meritokrati drevs länge, som sagt, av grupper till vänster. Feminister, vänsterintellektuella och underordnade grupper förordade meritokrati.
Dagens migrationsströmmar går från korrumperade till meritokratiska länder.
De skandinaviska länderna är några av världens bästa att leva i – och de bygger på bra och bred utbildning samt fri konkurrens på arbetsmarknaden. Länder som inte anpassat sig till de meritokratiska principerna är i regel fattiga eller stagnerande. Undantaget är oljeländerna, vars välstånd bygger på deras geografi. Massor av undersökningar inskärper att länder med social mobilitet i regel är rikare och bättre att leva i än de med låg social mobilitet. Och dagens migrationsströmmar går från korrumperade till meritokratiska länder.
Men under slutet av 1900-talet kom en backlash. Fler och fler insåg att den perfekta meritokratin inte existerar. Skolgången kan vara orättvis. IQ-tester säger inte allt om en människa. Idéer om jämställdhet och jämlikhet kan användas mot de meritokratiska principerna. Och även i efterkrigstidens välfärdsländer med god och utbyggd skolgång för alla bestod många klassklyftor.
Men, skriver Wooldridge, meritokratin borde vinna därför att alla andra alternativ är sämre. Den bygger på både effektivitet och rent, schysst spel.
Kritiken växer
Men det faktum att det perfekt meritokratiska systemet trots allt ännu inte har uppnåtts har gjort att kritikerna har vässat sina argument eller höjt rösterna – begreppet meritokrati kan nu ses som ett instrument för vit överhöghet, den är i själva verket en illusion, folk på höga poster anställer bara sådana som ser ut som sig själva och så vidare.
Andra poängterar att världen blivit mer ojämlik, trots ökad och breddad utbildning. Förmögenheterna ansamlas hos ett litet, litet fåtal – borde det inte bli tvärtom om allt fler tillåts konkurrera på lika villkor?
Så här i Nobeltider påpekas det allt som oftast att ”mångfalden” bland pristagarna är för liten. För många män, för många vita, för många äldre – vi har alla hört den förutsägbara refrängen. Borde det inte bli mer blandat om meritokrati får råda?
Jag är inte säker, men hur det än är med detta så visar Adrian Wooldridge hur tydligt kopplad meritokratin är till det moderna samhällets födelse – den märkliga rörelse som tog fart i Nordvästeuropa för drygt 200 år sedan. Och även om det perfekt meritokratiska samhället sannolikt inte finns, så är väl idén god och eftersträvansvärd?
Slutligen – den mest effektiva modellen för att skapa ett meritokratiskt samhälle måste vara via en kunskapsinriktad skola som ger alla samma chanser. Men här i Sverige har just skolan vanskötts av politiker både till höger och vänster. För några decennier sedan hade Sverige en av världens bästa skolor. If it ain’t broke, don’t fix it. Alla alternativ till meritokrati är som sagt sämre.