Till minne: Per Ahlmark 1939-2018

Detta, ”de intellektuellas förräderi”, hävdade Per, begicks inte bara av okända skribenter och tänkare, utan också av ledare som statsministrar och andra regeringsmedlemmar, ambassadörer, chefredaktörer och framträdande akademiker.

Förförda av radikala politiska idéer blev de förespråkare av kommunistiskt förtryck – Maos Kina, Castros Kuba, till och med Pol Pots Kambodja – och skrev, bara i Sverige, tusentals artiklar och hundratals böcker och pamfletter för att ”förklara” diktatorerna i Tredje världen och till och med terrorismen mot väst och mot judar. De accepterade diktaturer i fjärran länder till följd av omvänd rasism: förtryck som de aldrig skulle ha tolererat i Sverige var likväl acceptabelt hos andra. ”Den totalitära frestelsen”, skrev Per, ”är en av de sorgligaste mänskliga galenskaperna under det senaste århundradet.”

Enligt Per blottlade historien tre empiriskt grundade regler som bevisade varför liberal demokrati var livsviktig för mänskligheten.

För det första, ”ingen demokrati har någonsin förklarat en annan demokrati krig”.

För det andra, demokratier begår ytterst sällan folkmord eller massmord mot sin egen befolkning.

För det tredje, ”hungersnöd har aldrig drabbat en demokrati”.

Varför inte? ”Den avgörande faktorn är frihet”, skrev Per. ”Finns det en handlingskraftig opposition och fri press, då kan regeringar inte vifta bort att tiotusentals människor svälter till döds.”

Till följd av sitt starka engagemang för frihet och demokrati blev Per en av de första ledarna för UN Watch, den första icke-statliga organisationen att ägna sig åt att övervaka FN, och som jag är ordförande för. Till skillnad från  landsmän som Hans Blix, Carl Bildt och Jan Eliasson vägrade Per att tiga när FN svek sina egna värderingar. ”Hur kan det komma sig”, skrev han i en kolumn från 2005, ”att diktaturer som Kuba, Kina, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe är medlemmar i FN:s kommission för mänskliga rättigheter?”

Per var, som engagerad antifascist, en tidig motståndare till Iraks diktator, Saddam Hussein. När Frankrike byggde en kärnreaktor åt denne massmördare var Per en av få i Europa som öppet och gång på gång helhjärtat försvarade Israels beslut att förstöra den i en räd 1981. Först tio år senare, i upptakten till första Gulfkriget, förstod resten av världen varför.

Per var lika förutseende när det gällde Iran. ”Hur kan vi föreställa oss världen”, frågade han styrelsen för UN Watch i oktober 1995, ”om mullorna äger tillgång till de allra farligaste vapnen?” Han gav uttryck för en föraning – att ”detta kan vara den mest omedelbara fara mänskligheten stått inför sedan Kalla kriget”.

Det som kanske mer än något annat gjorde Per till en exceptionell människa var att han var en av få icke-judiska personer i sin generation som ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa antisemitism. I början av 1970-talet gjorde han det internationella samfundet medvetet om Sovjets förtryck av judar och judisk kultur.

I ett fotografi från 1972 syns Per bära en fackla vid en demonstration i Stockholm för att protestera mot palestinska terroristers mord på elva israeliska idrottsmän och en tysk polis vid OS i München.

År 1983 var han med att grunda han Svenska kommittén mot antisemitism, vars arbete var avgörande för att stoppa förmodligen en av världens värsta antisemitiska radiostationer som då sände från Sverige. Per kom senare att spela en väsentlig roll i att övertyga den svenska regeringen att år 2000 arrangera Stockholms internationella forum om Förintelsen.

”Det som är förbluffande med antisemitism är dess flexibilitet”, skrev Per. “Den kan inte skifta sitt mål att attackera judar. Men den kan förändra sitt utseende, sin strategi och sin terminologi.” I ett tal vid Yad Vashem, Israels museum över Förintelsen, påpekade Per att samtidigt som Israel blivit ”centrum för de flesta judars identitet och en källa till stolthet och beskydd, har sionism blivit mål och objekt för förtal som rasistisk ideologi”.

Per såg hur ”den ny-gamla antisemitismen återigen blivit en farsot”. Dess ”genombrott” var kopplat till Israels invasion av Libanon 1982. ”Det kriget skapade inte antisemitismen”, sade Per vid en konferens vid McGill University 1992, ”men det släppte den lös. Det gav judehatarna en känsla av att de nu åter kunde ge sig ut i offentligheten eller återuppta sin terrorism.” I Europa, påpekade han, ”har bomber kastats mot synagogor, judiska skolor och institutioner. Judar och judiska butiker och restauranter har attackerats av extremister av skiftande bakgrund. Återigen skändas judiska begravningsplatser. Detta har förekommit i många europeiska städer. Judar dödas eller skräms på grund av att de är judar.”

Sorgligt nog har attacker mot judar runt om i Europa ökat sedan han skrev dessa ord för tjugofem år sedan.

Pers värderingar framgick inte bara genom hans artiklar och böcker. Han utstrålade dem genom vem han var som person – varm, engagerad och anspråkslös. Jag hade förmånen att lära känna honom efter att jag 2004 blivit chef för UN Watch. Jag var nyutexaminerad jurist sedan bara några år, men Per visade mig alltid stort förtroende. Han skrev och ringde oss ofta, eller besökte oss på kontoret i Genève för att ge uppmuntran.

När vi bad honom föra vår talan inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter varnade Per mig alltid för att hans ord skulle vara frispråkiga och skarpa. Jag log tillbaka och sade att vi inte förväntade oss något annat. 

Världen hade varit så mycket bättre om fler hade lyssnat på Pers ord.