Härom veckan var jag på bio och såg Wes Andersons nya film, The French Dispatch. Den utspelar sig i en fiktiv stad i Frankrike under olika tidpunkter under ett fiktivt 1900-tal och berättar fyra separata reportage genom amerikanska journalister på en redaktion inspirerad av The New Yorker. När jag lämnar salongen är en känsla, som jag inte borde ha rätt till, dominerande – nostalgi.
Det säger sig självt att jag inte kan känna nostalgi inför vare sig 1920-talets Frankrike, den tidens värv som murvel eller att arbeta på The New Yorker. Jag är 24 år gammal. Så varför har jag tillåtit känslan att bli min?
För att ens försöka förstå vad nostalgi har kommit att betyda kan det finnas anledning att göra skillnad på vad jag här kommer att kalla personlig nostalgi – den som är knuten till egna minnen – och kulturell nostalgi – den vi tillåter oss att känna. För vad menar vi egentligen med nostalgi? Är begreppets främsta konnotation ens en känsla längre?
När nostalgi var en psykisk sjukdom
Termen nostalgi lanserades på 1600-talet av den schweiziske doktorn Johannes Hoffer. Då som en psykisk diagnos för sjuklig hemlängtan, och den sattes främst på soldater som låg i krig långt hemifrån. Under 1800- och 1900-talen kom det att kallas immigrant psychosis, och som ordet förtäljer applicerades det då på dem som tvingats eller valt att hitta ett liv någon annanstans.
Etymologin bakom ordet nostalgi är från grekiskans nostos, som betyder hemkomst, och algos, som betyder smärta. Begreppet har länge varit starkt kopplat till hemlängtan, eller homesickness som engelskspråkiga för sammanhanget mer träffsäkert säger. Men någon sjukdom betraktas det sannerligen inte längre som, även om ordet hemsjuka återfinns i definitionen i Svenska Akademins ordbok.
Det är en verklighetsflykt, och visst kan det i flykten samtidigt finnas en förklaring till att nostalgi ibland tycks ha slutat handla om oss själva.
Men snarare än sjukligt är nostalgi numera eftersträvansvärt. De som har invandrat till Sverige och kan känna längtan till sina tidigare hemländer tillskrivs sällan epitetet nostalgiker. En nostalgiker betraktas oftare som en romantiker, någon som väljer att minnas det vackra som varit, snarare än att tyngas ner av samtidens bördor. Forskningen går i linje med detta genom att visa att de flesta blir lyckligare av att känna nostalgi. Den gör oss mer sympatiska och bättre socialt, eftersom vi ofta minns stunder då vi har varit i sammanhang vi har trivts i. En flykt från nuet, när dået får oss att må bättre.
Känslan urvattnas inte av att begreppet gör det
Nostalgi är universellt och återfinns även hos små barn, som minns lyckan av att vakna på julaftonsmorgon eller en kul utflykt. Att leva igenom decennier krävs alltså inte för att känna nostalgi. Nostalgins ursprungliga betydelse, den melankoliska längtan, är tidlös, odödlig och gör ingen skillnad på vem som känner den. Det är en verklighetsflykt, och visst kan det i flykten samtidigt finnas en förklaring till att nostalgi ibland tycks ha slutat handla om oss själva.
Den personliga nostalgin bygger på hjärnans förmåga att sondera och hjälpa oss välja vår egen version av empiriska upplevelser. Det är således lättare att se varför nostalgi började som en diagnos, eftersom det sågs som en oförmåga att hantera nuet i en längtan efter vad som varit. Detta är nostalgi oberoende av tidsandan. En känsla av saknad, eller längtan, eller bara värme när man tänker på vad som en gång var. När den med tiden har kommit att kopplas till positiva känslor har dess värde också förändrats, och har i den oklara postmodernismen, som så mycket annat, blivit en produkt. Det är det som jag här vill kalla kulturell nostalgi, och som inte behöver ha direkt koppling till personen som känner den.
I en kulturellt fragmenterad och gränsöverskridande samtid har unga ingenting eget som definierar dem. Sociala medier är ju deras (vårt), men det är sannolikt också det mest demokratiska och inkluderande som har hänt kulturen. Allt är tillgängligt. Ens egna kulturer är andras, och förgångna kulturer våra. I denna otydlighet söker vi efter tydlighet, och gör det i historien, då kulturen hade en mer lättkategoriserad roll i samhället och var rotad i den tidens estetik och ideologier. På sjuttiotalet utsmyckade man sig med en nedkladdad skinnjacka och hög tuppkam – idag är man intresserad av punk, men klär sig som vilken poptönt som helst. Kanske för att 2010-talet inte erbjuder något substitut.
Få vågar vara övertygade eller trygga nog i sin individualitet för att ansluta sig till en grupp med ett mål.
När nostalgin fick konjunktur
Det verkar som att min generations mest utslitna mening, jag är född i fel tid, rymmer en förklaring till varför nostalgi är så potent som marknadsföring. Att vara född i fel tid sägs sällan med hänvisning till bara en epok, utan är ett uttryck för att man har fått låna alla andras. Den förskönande omskrivningen av historien som löper genom hela begreppet görs pikant av att blicka in i framtiden. Givetvis kommer gängkriminaliteten – Sveriges kanske enda nuvarande, etablerade subkultur (eventuellt utöver klimataktivism) med påverkan på samhällsdebatten och kulturen – att romantiseras i framtida kulturyttringar, om man inte redan gör det. Den har allt som vi ser i de subkulturer som folk älskar att ta del av på film och i böcker. Sin egen musik, estetik, språk, sina egna regler och uttryck, allt i det som brukar kallas för ”den undre världen”. Och när den förskönas kommer den nostalgi som den väcker vara lika kulturellt som personligt betingad. Precis som punken är idag, för dem som var med om den då.
Tiden som ung vuxen, har studier visat, är starkast kopplad till nostalgiska minnen. Man stakar ut sin riktning för livet, och ofta blir det inte som man tänkt sig, vilket kan göra minnena än mer brännande. Tiden som ung är också då subkulturer oftast etableras. I bristen på tydlighet och övertygelse i vår samtid behöver de flesta vända sig mot dåtiden (eller bli gängmedlem) för att åtminstone få en inblick i vad det kan vara att känna övertygelse. I vår vardag är övertygelse inte längre en nödvändighet. I stället ses det ofta som en påfrestning eller ett tecken på alienation. Det är inte längre studenter som är sinnebilden av att stå på barrikaderna (som i The French Dispatch), utan antivaxxare och Qanon-män med horn som stormar Capitolium.
Ungas intresse för ideologiska frågor, snarare än partipolitik, är ett exempel på att man idag inte är lika benägen att sluta upp kring rörelser eller grupperingar, för få vågar vara övertygade eller trygga nog i sin individualitet för att ansluta sig till en grupp med ett mål.
Och just att kvalitet har fått en plats i diskussionen kan ses som att nostalgins roll inte längre är personlig.
Detta politiskt och kulturellt riktningslösa lämnar en med valmöjligheter. Alla kan göra en kvalitativ bedömning av vad som tilltalar en, utan att det nödvändigtvis har någon förankring i den verklighet man själv lever i. Och att just kvalitet har fått en plats i diskussionen kan ses som att nostalgins roll inte längre är personlig, utan likt så mycket annat ett verktyg för att rikta sin konsumtion mot epoker i historien som man på middagar med vänner säger att man borde ha varit född i. Eller, på det hela taget, försöka välja vem man är. För priset av en biobiljett ger Wes Anderson en upplevelsen av kvalitativ, konstgjord nostalgi. Den ersätter inte känslan av den sanna, egna nostalgin – som fortfarande kan komma från bilder på sociala medier, likväl som ett solblekt fotoalbum. Men den konstruerade nostalgin ger utlopp för något som unga redan idag verkar oroliga över att de kommer att sakna framöver, eller är understimulerade nog att göra till sitt nu. Historien står still, så det kräver mindre att känna övertygelse inför den.