Cykling är politik

Den första primitiva cykelns skapare på 1810-talet, Karl von Drais, (1785–1851) var visserligen både baron och sedermera professor, men han var samtidigt en radikal frifräsare som avsade sig sitt adelskap i slutet av sitt liv. Men likafullt var cykling var till en början ett överklassnöje – inte för inte kallades den ibland för dandyhästen. Inte många hade råd eller tid att göra nåt som improduktivt som dröna runt på en tvåhjulig sparkcykel – hans draisin saknade nämligen pedaler.

Och vem ville i onödan ta ut sig i en tid när de allra flesta ägnade nästan all sin vakna tid åt kroppsarbete?

Klassresa nedåt

Men lyxleksaken blev i takt med dess tekniska förfining ett transportmedel för allt fler – klassresan nedåt började på allvar i slutet av 1800-talet; arbetarrörelsen omfamnade, eller snarare grenslade, cykeln lika entusiastiskt som kvinnorna. Vår tidigare finansminister Gunnar Sträng (1906–1992) skrev i sin ungdom en dikt som hyllade cykeln ungefär samtidigt som arbetarklassen började nyttja sin nya lagstadgade semester till campingturer per cykel.

Själv har jag nyligen skrivit en bok om cyklingens historia, Frihet på två hjul (Mondial 2021), där jag konstaterat att frihetsaspekten varit central under stora delar av cykelns historia – för kvinnor, för arbetare, för de som inte hade råd med häst, tåg eller bil samt inte minst för ungdomar. Cykeln har underlättat för alla som velat studera, arbeta eller hitta en partner längre bort från sin bostad. Därmed har den vidgat världen för massor av människor, och bidragit till att klippa de ibland kvävande banden till de egna kvarteren eller byn.

Cykeln blev framför allt de enkla människornas transportmedel. Under stora delar av 1900-talet såg man sällan direktörer på cyklar, men desto oftare arbetare.

Men på senare år har högern upptäckt cykeln – igen.

Missat cykelns storhet

Cykling är borgerligt, skrev den liberale ledarskribenten Patrik Kronqvist i Liberal debatt för några år sedan. Han menade att många högerpolitiker verkar ha gjort det till en hjärtefråga att motverka ökad cykling. I cyklisten såg de ofta bara en vinglig miljöpartist som störde biltrafiken. Men – menade Kronqvist – cykling borde vara en liberal sysselsättning. Den inkarnerar ju både frihet och individualism.

Patrik Kronqvist är inte ensam om att inse att högern verkar ha missat cykelns storhet. En självkritisk kristdemokrat, Jakob Forssmed, konstaterade häromåret att ”cyklisternas väl och ve har ofta, svårbegripligt nog, överlämnats till vänstersidan”. Borgerligheten har kanske inte alltid varit bäst på att se cykelns fördelar: ”Men vi borde vara det”, skrev han.

Vi kanske snart är tillbaka där vi började, i dandyhästens tidevarv, där den dyra tvåhjulingen var en accessoar som signalerade klass, status och frihet från kroppsarbete.

Men även om cykeln sedan framför allt slutet av 1900-talet har signalerat alternativ livsstil och miljöpartistisk fotriktighet – vem minns inte Claes Månsson som töntig länsantikvarie på plastcykel i filmen ”Den ofrivillige golfaren” från 1991? – så borde väl en omsvängning vara på gång?

I dagens Stockholm är det ingen tvekan om att de nya cykelentusiasterna med cyklar för tiotusentals kronor (och så här års med dyra lampor som möjligtvis syns från rymden) ofta är hälso-, pryl- och miljömedvetna män i den övre medelklassen. Vi kanske snart är tillbaka där vi började, i dandyhästens tidevarv, där den dyra tvåhjulingen var en accessoar som signalerade klass, status och frihet från kroppsarbete.

Kriminologen Manne Gerell vid Malmö universitet har dessutom konstaterat att just cykelstölder är betydligt mer ovanliga i utsatta områden än i andra. Kanske finns inte så många dyra cyklar där att stjäla? Eller så är inte cyklar så eftertraktade hos den nya underklassen i utanförskapsområdena. När jag var i Malmö en helg för några år sedan fanns det till exempel inga stationer för att hyra cyklar i just Rosengård.

Så är en omsvängning på gång – där cyklingen åter blivit allt mer borgerlig och höger?

Borgerligt ointresse

För att testa detta har jag gjort en liten enkät till de åtta riksdagspartierna. Jag skickade några frågor om cyklingspolitik till både deras infomejl och deras presstjänst.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna svarade snabbt. V och MP svarade utförligast. V har sedan 2014 lagt fyra motioner om cykling, till exempel om ökad säkerhet. S intygar att de vill att fler ska välja cykeln. MP vill bygga städer där vi enklare kan gå, cykla och åka kollektivt. Efterhand inkom även KD med ett cyklingspositivt svar om att de bland annat månar om säkerhetsfrågor för cyklister.

Men övriga partier är uppenbarligen inte så intresserade. Det är möjligt att oppositionen tycker att regeringen är ute och cyklar – men själva verkar de faktiskt inte så intresserade av cykling, trots att den förkroppsligar många liberala kärnvärden. Den amerikanska feministen och kvinnorättsaktivisten Susan B. Anthony (1820–1906) kallade redan för över hundra år sedan cykeln för en ”frihetsmaskin”. Och det är den väl fortfarande? Den gör oss självständiga – och frigör även fantasi och funderingar.

För själv tänker jag nog aldrig så bra som när jag cyklar.