Därför är Finlands skolor bättre

Ändå hamnade Finland på femte plats bland OECD-länder, medan det jublande Sverige uppnådde en nionde plats, en position som hade kunnat vara betydligt lägre givet det unikt höga antalet uteslutna elever.² Sveriges resultat kom sedermera att kraftigt ifrågasättas, främst av Riksrevisionen, vilket strödde smolk i glädjebägaren. I april skrev Riksrevisionen³:

”I samband med Pisa-undersökningen 2018 undantogs ett stort antal svenska elever från att delta. Riksrevisionen konstaterar att detta delvis gjordes på felaktiga grunder, och att regeringen och Skolverket inte har följt upp genomförandet. Det har heller inte gjorts någon trovärdig utredning i efterhand.”

En rapport från SCB visar också att kostnaderna för grundskolan ökade med hela 29 procent mellan åren 2013 och 2017…

Numera talas allt mindre om saken. Men att Sveriges ärorika comeback som ledande skolnation grusades och grumlades, svider säkert för dagens skolpolitiker och skolbyråkrater. För varken i kostnader eller självbild ligger vi lågt.

Ökande skolkostnader

Sverige ligger regelmässigt i övre halvan bland OECD-länder i fråga om skolbudget. En rapport från SCB visar också att kostnaderna för grundskolan ökade med hela 29 procent mellan åren 2013 och 2017, alltså perioden fram till det senaste PISA-resultatet. Och som bekant är det just resultaten hos 15-åringar i grundskolan som mäts i PISA.⁴

Så en niondeplats – eller med andra mått sämre – ger lite att yvas över. Ännu mindre utifrån Sveriges höga ambitioner med ”en skola för alla”, en målsättning i bjärt kontrast till de senaste PISA-undersökningarna, som tydligt visar att skolsegregationen är större än någonsin i modern tid. Att välja ”rätt” skola till de egna barnen har blivit en nyckelfaktor i vårt världsunika valfrihetssystem, där vinstdrivande aktörer ges generöst spelrum. Även kommunaliseringen, som sjösattes 1991, har bidragit till 30 år av divergerande förutsättningar, där kommuner satsar signifikant olika på skolan.⁵ Det gäller såväl elevkostnader och läromedel som lärares löner och behörighet.⁶ Många minns dåvarande skolminister Göran Perssons ord i sina memoarer Min väg, mina val från 2007:⁷

”Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sånt motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunalanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt. ”

Just den skenande segregationen har fått PISA-chefen Andreas Schleicher att på ett melodramatiskt vis hävda att ”Sverige har förlorat sin själ”⁸ Värre är att det annars så rättskaffens och föga korrupta landet Sverige nu utmärkt sig som sifferdribblande i PISA-sammanhang.

Varför den svenska skolsjälen har försvagats eller förlorats råder det skilda meningar om, helt i linje med den slängiga och slagiga skoldebatten. En reaktion från många av mina finländska kollegor är att det käbblas mycket om skolan i Sverige. Detta bekräftas i en analys av den svenska respektive finska PISA-medierapporteringen, med slutsatsen att de svenska artiklarna är mer politiserade och ”bombastiska, medan PISA i det finländska materialet i större utsträckning förankras i en pedagogisk diskurs och omskrivs på ett mer nyanserat sätt”.⁹

Politiserad debatt

I denna politiserade skoldebatt tenderar högern att skylla missförhållandena på flumpedagogiken och flumpedagogerna som länge sägs ha dominerat skolan, medan vänstern pekar ut marknadskrafterna som den stora boven i dramat. Sällan anknyts till den förkrossande mängd forskning som visar att den enskilt viktigaste faktorn i skolutveckling är lärarens kompetens i klassrummet.¹⁰

Eller annorlunda uttryckt: skickliga lärare ger elever stora fördelar.

Här talas om att lärandevinster för elever som har en högkompetent lärare framför en lågkompetent lärare kan vara upp till fyra gånger högre. Mellan 15 och 30 procent av elevprestationerna beror direkt av vad läraren kan och gör. Eller annorlunda uttryckt: skickliga lärare ger elever stora fördelar.¹¹

Ofta sägs att den svenska skolan har varit utsatt för många pedagogiska moden och en allmän förändringssjuka. Reformerna har duggat tätt, administrativa papperstigrar har flödat och digitaliseringen har baxats in som en frälsare, trots att mycket forskning visar att en slapp och ogenomtänkt skärmanvändning både splittrar och sänker vår viktigaste resurs i allt lärande – den starka och varaktiga koncentrationen. Bland kollegor, som besökt Finland och deltagit i så kallad skolturism, hörs ofta kommentaren att Finland har en skola som liknar den som vi hade innan vi började förändra allt till höger och vänster.

Till höger och vänster är talande i sammanhanget, inte bara utifrån egna upplevelser, utan även från det som den internationellt framstående finske skolforskaren Pasi Sahlberg lyfter fram i den akademiska bästsäljaren Finnish lessons, eller Lärdomar från den finska skolan på svenska.¹²

Redan i det första meningarna slås fast att den finska skolan lämnats relativt orörd. Klåfingriga politiker och snattrande utbildningskonsulter har hållits borta. Tilltron till läraren som en kompetent expert är grundmurad, likaså anser den finska allmänheten att den närmaste skolan är god nog. Följaktligen saknar den finska skolan det utpräglade valfrihetssystem som präglar den svenska skolan. Ängsliga medelklassföräldrar behöver inte sätta sina barn i skolkö redan från födseln, utan kan vila i trygg förvissning om att deras barn kommer att möta en välfungerande skola med kompetenta lärare nästgårds. Eller the best school is the next school, för att uttrycka det lite svengelskt.

I linje med detta finns inte någon stor och svällande kontroll- och inspektionsverksamhet av skolan. Standardprov lyser med sin frånvaro. Här talas det om ”en förtroendebaserad skolkultur”,¹³ präglad av ärlighet, tillit, professionalism och bra ledning.” Detta går tvärs emot de senaste decenniernas internationella NPM-trend (New Public Management), där det mesta ska mätas, utvärderas och dokumenteras av en växande kader externa tjänstemän, ett tecken på att skolans viktigaste aktörer – lärarna – i grunden misstros. Men att förorda en skola med hög tillit, hög professionalism och höga resultat är lågt hängande frukt. Svårare blir att hitta vägen dit, att skapa och upprätthålla ett sådant system.

Lärarens viktiga roll

Vad är det i grunden som skiljer grannländerna Finland och Sverige, två länder vars utbildningssystem under hundratals år stått i nära kontakt? Det enkla svaret är lärarna. I Finland är det fint att vara lärare, i Sverige anses läraryrket oattraktivt, en professionell nödlösning. Att läraryrket tappat status i Sverige beläggs tydligt i Emil Bertilssons avhandling Skollärare från 2014.¹⁴ Här undersöks yrkets nedåtgående utveckling mellan åren 1977 och 2009. Samma tendens bekräftas i den senaste stora OECD-studien, Talis 2018, om lärares arbete. Här fastställs att bara 11 procent av de svenska högstadielärarna anser att yrket har hög status, en siffra som kan jämföras med Norges 35 procent och Finlands 58 procent.

Genomsnittet i OECD ligger på 26 procent.¹⁵ Sahlberg hävdar att läkaryrket och läraryrket har samma attraktivitet i Finland, med knapp fördel för lärarna.

Än idag minns jag min första tid som lärarkandidat och hur ofta jag möttes av frågan varför just jag ”som hade så lätt för mig i skolan” hade valt läraryrket. Värst var en middag hos min dåvarande handledare, en man vars bankanställda fru föreslog att jag i stället skulle arbeta på golvet i valfri bank, ha ett lugnt och bekvämt liv och dessutom tjäna många tusentals kronor mer i månaden. Varför valde jag då skolan? frågade hon i missriktad välmening.

Varför betraktas läraryrket som ett misslyckat yrkesval i Sverige, medan de bästa 15 procenten i en finsk akademisk årskull väljer yrket?

Kanske blev fortsättningen på middagen inte den trevligaste, men frågan förföljer mig än idag. Varför betraktas läraryrket som ett misslyckat yrkesval i Sverige, medan de bästa 15 procenten i en finsk akademisk årskull väljer yrket? Till den finska lärarutbildningen kan följaktligen de allra bästa studenterna rekryteras och ytterst få av dem hoppar av, medan intagningspoängen i Sverige är nästintill obefintliga och avhoppen mycket höga. Alla finska lärarutbildningsnivåer leder också till en magisterexamen (motsvarar en master i Sverige), vilket öppnar för att under yrkeslivet bedriva forskning. En tidigare kollega brukade anmärka att ”det hemmavid räcker med en fullgjord gymnasieutbildning och att kunna skriva sitt namn i ett formulär, för att kunna ansvara för dagens och morgondagens kunskapsutveckling hos trettio unga individer”.

Yttrandet landade ofta i tung tystnad eller något bittert skratt.

Men är det verkligen så illa, kanske någon undrar? Ett tydligt svar ges genom att jämföra lärarbehörighet mellan olika länder. I Sverige uppges nästan var tredje lärare i skolan vara obehörig, enligt siffror från Skolverket från 2020.¹⁶

Svårt rekrytera personal

Behörigheten kan också variera kraftigt mellan skolor och skolområden, exempelvis är bara 36 procent av lärarna i Ragunda behöriga medan motsvarande siffra för Vännäs ligger på 90 procent.¹⁷ Sedan länge vet vi att skolor i utanförskapsområden har ytterst svårt att rekrytera personal, trots förstärkta resurser.¹⁸ Undersökningar visar också att så mycket som 60 procent av alla skolor inte annonserar efter behöriga lärare, vilket inte bara minskar möjligheterna att lösa problemet utan också signalerar behörighetens låga värde.¹⁹ Med denna utveckling – med för få utbildade lärare och nedvärderad lärarbehörighet – beräknas skolan sakna hela 45 000 behöriga lärare år 2033.²⁰ Kanske sparar detta in en eller annan krona, men det sänker en illa behandlad yrkeskår ännu mer.²¹

Går vi sedan till en motsvarande rapport från vårt östra grannland, utgiven 2020, står följande att läsa: ”Inom den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen är 97 procent av ämneslärarna behöriga för sina uppgifter. Generellt är de regionala skillnaderna få.”²² I samma rapport konstateras att läraryrket och lärarrekryteringen har en stark ställning, vilket får Finland att sticka ut internationellt.

Vad är det då som skiljer Finland och Sverige strukturellt, i form av orsaker som kan förklara denna avgrund i läraryrkets status? Här finns ganska mycket skrivet, men ytterst få entydiga svar. Högst sannolikt handlar det om flera faktorer, men klart är att lönen inte skiljer sig nämnvärt mellan de olika länderna. Inte heller har finländarna färre elever i klassrummet eller någon speciell formell förmån jämfört med Sverige. Visserligen har Finland inte tagit emot så många migranter som Sverige, vilket sannolikt ställt den svenska skolan inför stundtals nya och svåra utmaningar.

Likafullt hade Sverige så sent som 1993 en behörighetsgrad på 93 procent, en tidpunkt då Sverige redan var ett utpräglat multikulturellt land i jämförelse med Finland.²³ Så att tätt sammankoppla den tappade statusen hos svenska lärare med invandring håller inte. Inte heller kan kommunaliseringen göras till ensam skurk, eftersom även Finland har en decentraliserad och kommunal skola. Undersökningar visar dessutom att det som de finska lärarna värderar högst inte är lönen utan det höga anseendet, tilltron och den professionella autonomin.²⁴

Kan kultur förklara?

Så vad mer är det då som gör de finska lärarna så stolta och de svenska lärarna så sänkta? Förvånansvärt ofta driver förklaringar in mot det svårdefinierade området som vi kallar kultur. Här sägs ofta att vi i Sverige har ett extremt individinriktat och icke-auktoritärt samhälle, ett förhållande som gifter sig illa med att lärarna har ett enormt pedagogiskt ansvar för omogna och omyndiga individer och därför måste kunna bestämma i sitt klassrum.

Värst blir det om ledarskapet är svagt och duckande, fixerat vid att hålla snygga siffror och värdegrundsdokument utåt.

Att underkasta och underordna sig står inte speciellt högt i kurs i dagens Sverige, jaget överskuggar ofta laget, från upphöjda influencers till Zlatan. Här finns också starka ideal om effektivitet, snabbhet och modernisering, liksom en kult av det ungdomliga och nya, fenomen som rimmar illa med den nödvändiga respekten för en äldre person (läraren), dennes kunskap och visdom i en kollektivt och traditionstyngd institution som skolan. Till detta kan läggas 30 hormonstinna elever i samma klassrum, ofta uppbackade av curlande föräldrar och beväpnade med att via skolpengen snabbt kunna byta skola. Här finns faktorer som kan bli rejält toxiska enskilt, men ännu värre i kombination. Värst blir det om ledarskapet är svagt och duckande, fixerat vid att hålla snygga siffror och värdegrundsdokument utåt.

Inte sällan sägs också att dagens samhälle ger oproportionerligt stor makt åt den enskilde individ som känner sig kränkt och vingklipper mandaten åt den som försöker hålla ordning. Eller för att uttrycka det rakare: lärares möjligheter att stoppa störande och gränslösa elever och beteenden är tunt och osäkert, risken att själv drabbas av hårda motanklagelser och segdragna utredningar är omfattande. Vem vill visa professionellt och civilt kurage när detta så ofta straffar sig?

Ännu mer framgångsrikt än Finland är numera Estland, vars elever presterade högst inom OECD i den senaste PISA-undersökningen 2018. I Europa har de estniska eleverna de högsta resultaten i såväl läsning, matematik och naturkunskap. Vad är det då som kan tänkas ligga bakom Estlands vinnarstatus inom skolområdet?

Även här återkommer några få saker. För det första att de estländska lärarna är högutbildade, har hög tilltro från omgivningens sida och att de lämnas till att göra det som de är experter på – att undervisa. För det andra är skillnaderna inom det estniska skolsystem små, andelen lågpresterande elever är färre än i något annat europeiskt land. Därtill är skolsystemet sammanhållet, samarbetsinriktat och det satsas mycket på de yngre åldrarna. Detta bäddar för att föräldrar skickar sina barn till närmaste skola, med tilltro till att de kompetenta lärarna där gör sitt jobb och att skolans elevunderlag inte är ett negativt segregerat sänke.²⁵

Tilltro framför toppstyrning, kollegialt samarbete snarare än kommersiell konkurrens, stabilitet i stället för snabbföränderlighet – kan det var så enkelt? Till detta ska läggas den allra viktigaste faktorn: ett system och ett samhällsklimat som på ett tydligare sätt värderar vår viktigaste samhällsbärande yrkeskår – lärarna.