Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Vi har fått mer pengar, mindre stress och större inflytande på jobbet

Mycket har blivit bättre, skriver Caspian Rehbinder, Timbro. Men trettio procent saknar inflytande över förläggningen av sin arbetstid. På bilden protesterar telefonister för höjd lön och bättre arbetstider. Året var 1970. Foto: Lars Groth/TT.

Caspian Rehbinder, Timbro, replikerar på Högern förstår inte klassfrågan av Susanna Birgersson. Han menar att ”det ska till mycket för att överskugga att folk fått mer pengar, mindre stress, mer lärande på jobbet och större inflytande över sitt arbete.”

 

Av Caspian Rehbinder | 20 oktober 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 4 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Ska man prata klass måste man prata om pengar. Pratar man om pengar är det svårt att ha en för dyster bild av Sveriges utveckling. Den genomsnittliga disponibla inkomsten år 1990 var cirka 11 000 kronor i månaden i dagens penningvärde – idag är den dubbel (efter justering för inflation). Det är förstås något fantastiskt.

Susanna Birgersson invänder. Inte för att det är några fel i berättelsen, utan för att den är otillräcklig. Vad är de extra slantarna värda om stressen ökar, om arbetet blir mer enformigt och mindre lärorikt, om man har mindre inflytande över arbetslivet? Birgersson frågar: ”Är det det enda relevanta perspektivet för högern, att folk fått mer pengar?”

Och det är det förstås inte. Naturligtvis har vi problem om tillväxten inte låter oss leva bättre liv, utan i stället gör oss mer stressade, får mer enformiga jobb och mindre inflytande på jobbet.

Så hur ser det ut?

I SCB:s arbetsmiljöundersökning ingår frågan om man har det ”så stressigt att man inte hinner prata eller tänka på annat än arbete minst ½ tiden”.¹ 1997 hade 40 procent det så stressigt. 2019 var det 29 procent. Med 1997 års nivå hade en halv miljon människor fler haft det så stressigt. Minskningen är en storslagen framgång.

Inte mer enformiga jobb

Vi får inte heller mer enformiga jobb, av allt att döma. Ett vanligt mått på enformighet är rutinmässiga jobb. Men den utvecklingen är tveeggad: samtidigt som antalet rutinmässiga jobb blir färre blir de rutinmässiga inslagen i andra jobb större. Frågar man dem som arbetar, som SCB redovisar i rapporten Arbetsmiljö 1980–2017, verkar de två utvecklingarna ta ut varandra: andelen som upplever att de har ett enformigt arbete ligger stabilt – knappt 20 procent – sedan 1986.²

…andelen som har stora möjligheter att lära sig på jobbet [har] ökat rejält.

Samtidigt har andelen som har stora möjligheter att lära sig på jobbet ökat rejält. 1980 var det knappt 60 procent av kvinnorna och knappt 70 procent av männen; 2017 hade det ökat till 80 procent för båda grupperna.³ Även det en fantastisk utveckling, särskilt för kvinnor.

Fortfarande saknar många inflytande över sin arbetssituation. Var tionde anställd har inget inflytande över planeringen av sitt arbete, och trettio procent saknar inflytande över förläggning av sin arbetstid. Men det är mindre än de 13 procent som saknade inflytande över planeringen av sitt arbete 1986, och de dryga femtio procent som saknade inflytande över förläggning av arbetstiden 1986.4

Är det verkligen de enda relevanta perspektiven då? Nej, det finns alltid fler relevanta perspektiv. Men det ska till mycket för att överskugga att folk fått mer pengar, mindre stress, mer lärande på jobbet och större inflytande över sitt arbete.

Är det gigjobben?

En trend som ofta beskrivs som ett problem är allt fler gigjobb. Även här är det dock värt att ställa sig frågan varför trenden ser ut som den gör. Eller ännu hellre: fråga dem som gigjobbar, som Linda Weidenstedt, Andrea Geissinger och Monia Lougui i boken Varför gigga som matkurir?. Matbuden har ofta krävande jobb, men många understryker värdet av friheten och flexibiliteten, ser det som en övergång innan mer kvalificerade jobb, eller konstaterar att det har varit ett sätt att få jobb när arbetsmarknaden i övrigt är stängd.

Höga skatter, höga bidrag och höga ingångslöner ger oss högre arbetslöshet …

Weidenstedt, Geissinger och Lougui konstaterar att gigarbetet blir en ”individuell lösning på strukturella problem”.5 Höga skatter, höga bidrag och höga ingångslöner ger oss högre arbetslöshet och större utanförskap. Ett sätt att komma runt det blir det relativt lättillgängliga gigarbetet.

Susanna Birgersson ställer den kritiska frågan i sin text: ”Bör gigekonomin tillåtas bli hur stor som helst, eller finns det någon punkt när andelen tillfälliga anställningar börjar bli ett problem?” Det finns förstås många som helst hade sluppit att gigarbeta. För dem behövs strukturreformer som öppnar andra dörrar.

Men om gigarbete är vägen in på arbetsmarknaden, vart leder då antalsbegränsningar för hur många som får jobba där? Med vilka medel ska staten stoppa jobben? Är det verkligen bättre med permanent bidragsberoende än enkla jobb? Det är egentligen märkligt att sådana frågor inte alls tycks intressera Birgersson.

Se noter Visa mindre

Noter

1, SCB. Arbetsmiljöundersökning, tabeller på scb.se.

2, SCB (2018). Arbetsmiljö 1980–2017. Levnadsförhållanden 2018:3, s. 27.

3, Ibid.

4, Ibid., s. 28.

5, Weidenstedt, L., Geissinger, A. & Lougui, M. (2020). Varför gigga som matkurir? Ratio.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.