– Blåbruna är…
– Vem är brun?
… ju ett etablerat begrepp för just eh…
– Vem är brun?
… konservativa partier som jobbar med högerpopulistiska partier.
– Vem är brun?
– Jag skulle säga att ditt parti är ett högerpopulistiskt parti.
– Kallar du mig för nazist?!
Det replikskifte som alla minns från förra helgens partiledardebatt handlade alltså om färgen på Jimmie Åkesson, huruvida han är brun eller inte. Och vad färgen brun ens betyder idag. Auktoriteter som Språkrådet åberopades. Jag tänker mig att SVT gläds åt att många andra medier rapporterade vidare om slagväxlingen. För det är så många medieföretag värderar framgång. Men en partiledardebatt är inte ett avsnitt i Paradise Hotel. Politik ska inte i första hand vara underhållning. Eller som Olof Palme uttryckte det i en riksdagsdebatt.
Ett tydligt fattigdomsbevis
Tvärtom är väl tanken – särskilt då arrangören är ett så kallat allmännyttigt medieföretag – att väljarna ska få mer kunskap om hur de olika partierna resonerar kring viktiga sakfrågor. Var skillnaderna finns i hur de prioriterar och var de lägger tyngdpunkten i olika målkonflikter. Och framför allt vill väl väljarna få veta mer om vad partierna själva vill göra snarare än vad de tycker om de andra partiernas politik.
Så det faktum att replikskiftet ovan blev debattens mest minnesvärda bör i första hand ses som det fattigdomsbevis det är. Den svenska politiska debatten tycks sväva långt ovanför sådant som påverkar människors vardag.
För medan partiledarna bråkar om vad de ska kalla varandra pågår en verklighet där en person skjuts ihjäl och två skottskadas varje vecka, organiserade kriminella steg för steg äter sig in i myndigheter och näringsliv, där andelen vuxna invånare som ska försörjas av andra kontinuerligt har växt, där Sveriges BNP per capita har stått stilla sedan 2015 och där hela utbildningssektorn dras med stora problem.
Jag tror, mot den rätt allvarliga bakgrunden, att varken väljarna eller politikerna vill ha den typ av politiskt samtal som vi såg prov på i SVT förra helgen. Så varför sker det ändå?
Medielogiken styr politiken
En inte alltför långsökt hypotes är att det som styr det politiska samtalet egentligen inte är väljarnas eller politikernas logik. I stället är det den mediala logiken som alltmer har tagit över. Den premierar konflikt framför samförstånd, korta snabba repliker framför längre sammanhängande resonemang, förenkling framför nyansering och personfixering framför sakfokus.
Det är meningslöst att vara arg på medierna för att de fungerar så. Dels är det journalistikens natur, dels agerar de sannolikt som de gör för att läsare, lyssnare och tittare kortsiktigt premierar sådant innehåll. Och så har vi förstås den paniska rädslan för att politik ska bli tråkigt.
Vi dras till det av samma skäl som tonårspojkar dras till pornografi, för att det är spännande, inte särskilt krävande samtidigt som det ger snabba belöningar. Men också för att vi vant oss vid den här utvecklingen som vore den en naturlag. Allt ska bli kortare, snabbare, enklare och mer fokuserat på person. Det räcker med att ägna några minuter åt Ebba Buschs Instagramkonto eller Annie Lööfs Youtubekanal för att inse att också våra mäktigaste politiker är slavar under ett system som både föder dem och äter dem. Men som i värsta fall riskerar att svälja hela demokratin. Eller åtminstone allvarligt försvaga den.
För vad händer när det som dominerar debatterna är symbolfrågor, pajkastning och korta replikväxlingar där deltagarna oftast stänger sina öron samtidigt som de låter munnen gå? Och de gånger de faktiskt lyssnar på motståndaren gör de det mest för att hitta svagheter, felsägningar eller blottor av annat slag. I värsta fall tappar väljarna helt tron på att politikerna faktiskt vill eller förmår göra något åt de problem som alla kan se. Och som många dessutom uppfattar att de växer. Frågan är till vad, eller vem, de kommer att sätta sitt hopp om de mörka moln som tornar upp sig i horisonten drar in över oss? Knappast till oss journalister, som nästan aldrig tar ansvar för den påverkan vi otvetydligt har på politiken och därmed på verkligheten. Och knappast till de politiker som sett problemen, bråkat och tjafsat om dem men inte lyckats göra något åt dem.
Om politikerna tröttnar…
Den politiska debatten borde inte bara – eller ens i första hand – vara en skönhetstävling. I den bästa av världar skulle den vara en arena där den upplysta, kritiska diskussionen är metoden. Och där målet är såväl att komma fram till lösningar på nutidens samhällsproblem som att formulera konkurrerande visioner om framtiden: “Hit vill vi komma. De politiska förslag vi för fram syftar till att nå den här utvecklingen.”
När politikerna tröttnar på att dansa som marionettdockor i det medieregisserade gyckelspel som det politiska samtalet alltmer har muterat till, borde de tillsammans ta ett fastare grepp om taktpinnen. Kanske rent av organisera sina egna debatter, gärna med skickliga journalister som bollplank och medhjälpare. Och självklart är journalister fortfarande bäst lämpade att leda samtalen. Men att se en debatt där de folkvalda själva har valt vad de vill prata om och under vilka former det sker – det skulle onekligen vara intressant. Och förmodligen vitalisera demokratin.