Säkerhetspolisens hemlighet från mordnatten

Men utredningen kom i nästan 30 år att få ett helt annat fokus, och Melén-gruppens rapport ignorerades. En av anledningarna till detta kan åtminstone från början ha varit att Meléngruppen ville rikta fokus mot en ”lång blond eller rödblond man i 30–40 årsåldern”, som kunde urskiljas i inte mindre än åtta tips.³ Utredningen var emellertid under första året efter mordet i första hand fokuserad på det så kallade PKK-spåret, och den långe blonde passade sannolikt inte alls in i misstankarna mot denna kurdiska grupp. Efter att Hans Holmér avgått som spaningsledare kom Palmeutredarnas fokus att riktas mot ensamma gärningsmän, och inte heller då passade Meléngruppens fokus på en mindre attentatsgrupp in i bilden.

När media pressade utredarna började dessa i generella ordalag ifrågasätta vittnenas tillförlitlighet.

Walkie-talkieobservationerna fortsatte dock att leva sitt eget liv vid sidan av utredningen, utan att få någon riktigt bra förklaring. När media pressade utredarna började dessa i generella ordalag ifrågasätta vittnenas tillförlitlighet. Till journalisten Gunnar Wall sa exempelvis spaningsledaren Hans Ölvebro, fem år efter mordet, att walkie-talkieobservationerna berodde på att polisen efterlyst sådana. ”Går jag ut och säger att vi söker en man som gått på Sveavägen och burit en bandyklubba kommer jag att få 200 tips från folk som har sett en sådan man trots att det aldrig varit någon där.”⁴

Intresse först 2013

Det var egentligen först när Dag Andersson 2013 blev spaningsledare för Palmeutredningen som man på allvar började intressera sig för männen med walkie-talkie.  Det här sammanföll i tid med att det kom indikationer på att en del walkie-talkierapporter faktiskt kunde vara observationer av personer från statens hemligare delar. Den förre chefen inom Säkerhetspolisen Olof Frånstedt (som vid tiden för mordet hade slutat på Säpo) pekade i början av 2010-talet i sina memoarer på en organisation som var associerad med den militära underrättelsetjänsten IB som möjlig statsministermördare. Frånstedt kallade gruppen för ”Barbrogruppen” efter dess ledare ”Barbro”. Enligt Frånstedt brukade gruppen kommunicera med hjälp av walkie-talkie, varför det enligt Frånstedt vore väl värt att utreda om det var Barbrogruppen som observerades under mordnatten.⁵

… trots sekretesstämpeln så kan en mycket anmärkningsvärd uppgift urskiljas ur materialet.

Sedan Palmeutredningen lades ner sommaren 2020 har mycket material gjorts offentligt. En hel del av detta är dock fortsatt sekretesstämplat, och det är inte alltid lätt att få en överblick över vad Palmeutredarna faktiskt har utrett under senare år. Men trots sekretesstämpeln kan en mycket anmärkningsvärd uppgift urskiljas ur materialet. Säkerhetspolisen hade en operation i centrala Stockholm under mordnatten som varit okänd för allmänheten fram till nu. En operation som sannolikt benämndes Cosi fan tutte.

Namnet är taget från Mozarts opera med samma namn. Operan handlar om två män som bestämmer sig för att försvinna och återvänder under andra identiteter, för att förföra sin respektive väns fästmö för att testa dessas trohet. Vad den svenska operationen Cosi fan tutte handlar om är dock oklart.

Oklart när utredarna fick veta

När Palmeutredarna fick kännedom om Säkerhetspolisens operation är också oklart.

Klart är att Sven-Åke Hjälmroth, dåvarande chefen för Säkerhetspolisen, en dryg vecka efter mordet i ett möte med spaningsledningen hade förklarat att Säpo inte haft personal i tjänst i centrala Stockholm under mordnatten.⁶ Den första noteringen om operationen i utredningsmaterialet är gjord 2018, då man noterar att man hittat ett PM om operationen i Per-Göran (P-G) Näss ”efterlämnade handlingar”. PM:et är författat av Tore Forsberg.⁷ Handlingarna fick man från Säkerhetspolisen 2012.⁸

Mordet och polisens agerande har granskats av tre statliga kommissioner. (Juristkommissionen, Parlamentariska kommissionen och Granskningskommissionen). Operationen nämns inte i någon av dessa utredningar. Säkerhetspolisens radioexpeditör under mordnatten (Tore Winberg), sade dock till Juristkommissionen att han visserligen inte trodde att det fanns någon personal i yttre tjänst under mordnatten, men att det kunde ha funnits en ”knattegrupp” (vad detta var för grupp specificerade han inte närmare) som inte stod på ”tjänstgöringslistan”.⁹ Inga-Britt Ahlenius, som var ledamot i Granskningskommissionen på 1990-talet, säger att de inte fick kännedom om operationen.¹⁰

Regeringen avslog min begäran

Den enda ursprungliga dokumentationen av Cosi fan tutte som ingår i Palmeutredningen är ett mycket kortfattat pm. Det är författat av den ovannämnde säkerhetspolisen Tore Forsberg, vid tiden för mordet chef för den så kallade ”ryssroteln”, Säkerhetspolisens enhet för att bekämpa sovjetiskt spioneri. Promemorian är signerad av Tore Forsberg och två medarbetare, Rose S. och Lars-Erik N.¹¹ Den är daterad mer än två år efter mordet, den 25 mars 1988. Jag begärde i somras att få ta del av alla handlingar om operationen i Säpoarkivet, men Säpo har bedömt att dessa är ”av synnerlig betydelse för rikets säkerhet”. I enlighet med svensk lag ska beslut om utlämnande av handlingar med den säkerhetsnivån tas på regeringsnivå. Och regeringen avslog den 26 augusti i år min begäran att få ta del av dem.¹²

… ”under mordkvällen till uppgift att förbereda operation Cosi fan Tutte, SK 17-86”.

Enligt promemorian hade undertecknarna under mordkvällen ”till uppgift att förbereda operation Cosi fan Tutte, SK 17-86”. De ska ha samlats i Forsbergs hem i Enskede, varefter Forsberg och Rose S. begav sig först till Café Opera och därefter vidare till Embassy Club, ett känt tillhåll för personer ur den hemliga världen på 1980-talet. Där ska de ha träffat Christer Granqvist, en annan säkerhetspolis, som meddelade att statsministern var skjuten.¹³

Tore Forsberg dog 2008, men när Palmeutredarna fick kännedom om promemorian hörde man Rose S. Hennes berättelse överensstämmer i stora drag med berättelsen i promemorian, men kompletterar den på vissa punkter.¹⁴ Den viktigaste punkten rör omfattningen av operationen.

Rose S. tror att hon och Tore Forsberg övervakades ”av en spangrupp från Säpo och säkerligen även en från motståndarsidan”. Det här kan alltså innebära att det inte bara fanns Säpopersonal i centrala Stockholm under mordnatten, utan också agenter för sovjetisk underrättelsetjänst.¹⁵

Redogörelser på vift

Rose S. uppger att hon vill minnas att alla som var ute under mordnatten fick i uppdrag av huvudkontoret att skriva en redogörelse.¹⁶ Det här betyder rimligen att det någonstans i Säpoarkivet finns eller har funnits fler promemorior om säkerhetspolisens aktivitet under mordnatten. Dessa har dock i sådana fall inte gjorts tillgängliga för Palmeutredningen.¹⁷

En egendomlig omständighet är att promemorian skrivs först mer än två år efter mordet. Det här skulle möjligen kunna innebära att inte ens säkerhetspolisens ledning kände till Operation Cosi fan tutte förrän två år efter mordet.

Vad var Cosi fan tutte för operation? Och vad skulle man göra under kvällen?

På en central punkt är både Tore Forsberg och Rose S. tysta. Vad var Cosi fan tutte för operation? Och vad skulle man göra under kvällen? Rose S. säger till och med i sitt samtal med utredarna att hon inte hade ”vetskap om hur kvällen var planerad” trots att hon suttit ett par timmar hemma hos Forsberg och planerat operation Cosi fan tutte. Men klart är i varje fall att hon uppger att mordnattens operation skulle ske på Embassy Club.¹⁸

Med tanke på att en operation äger rum under mordnatten är det emellertid viktigt att poängtera att jag inte har sett något som tyder på att operationen skulle ha varit riktad mot Olof Palme. Tvärtom verkar Tore Forsberg och Rose S. ha blivit lika överraskade som alla andra över dödsbudet. Så här beskriver Rose S. ögonblicket de fick veta att statsministern var skjuten: ”När de är inne på Embassy får plötsligt Tore en hand på sin axel och går iväg för att prata med en man som Rose tror är […].¹⁹ Detta säger Rose sker före midnatt. Tore kommer tillbaka vit i ansiktet och berättar att Olof Palme är skjuten.

I promemorian från 1988 är det kriminalkommissarie Christer Granqvist vid Säkerhetspolisen som lämnar beskedet till Tore Forsberg att Palme har skjutits. Och Granqvist har för Juristkommissionen berättat vad han gjorde under mordnatten, men han nämner inget om en underrättelseoperation. Enligt Granqvist så var han inte i tjänst under mordnatten. Men han åkte bil i centrala Stockholm och märkte polisaktiviteten. Det fick honom att kontakta Säkerhetspolisens sambandscentral, och på den vägen fick han veta att Palme hade skjutits. Sedermera inställde han sig själv till tjänstgöring på sambandscentralen, där han tjänstgjorde hela natten.²⁰

Ryssroteln och Cosi fan tutte

Den första öppna uppgiften om att ryssroteln skulle ha deltagit i en operation under mordnatten kom från dataexperten, journalisten och författaren Ulf Lingärde. Han förekom flitigt under 1980- och 90-talet som debattör av mordet, och 1998 skrev han ett brev till en av ledamöterna i Granskningskommissionen. Lingärde skriver bland annat att Säpos ryssrotel under mordnatten planerade en operation i Stockholm. Operationen syftade till att gripa ”en mycket hög militär på bar gärning i sin kontakt med öst”. Men operationen ska inte ha haft något med mordet att göra. Däremot ska en del av iakttagelserna av män med walkie-talkie ha gjorts av ryssrotelns personal.²¹

Lingärde verkar onekligen ha känt till att ryssroteln var ute under mordkvällen och hans uppgifter förtjänar av den anledningen att tas på allvar. Men samtidigt finns det skäl att betrakta hans uppgifter källkritiskt. Enligt Lingärde ska säkerhetspolisens radioexpeditör ha spelat in Säkerhetspolisens radiotrafik under mordnatten och berättat om saken för Juristkommissionen. ”Det blev viss uppståndelse och bandet rekvirerades fram. Det kunde då inte påträffas. Då blev det ännu mer uppståndelse, och sedan producerades äntligen ett band som inte utvisade någon sådan radiotrafik. Operatören ansågs ha blandat ihop dagarna.”²² Problemet är att det finns inga som helst tecken på detta i Juristkommissionens samtalsanteckningar med nämnde radioexpeditör.²³

Den kanske fylligaste berättelsen om Säpos operation på mordnatten har lämnats av Donald Forsberg, som varit en återkommande debattör om mordet i media. Han ledde bland annat dykningar efter mordvapnet i centrala Stockholm på 1990-talet. Ofta beskrivs han i pressen som en före detta IB-agent. Tore Forsberg själv uppger i en av sina böcker att han och Donald Forsberg i början av 2000-talet förde samtal om mordet och tillsammans med filmaren Mikael Hylin letade efter förklaringar till att Christer Pettersson skulle ha velat skjuta Olof Palme.²⁴ Enligt egen uppgift kände han Tore Forsberg väl och sjöng på hans begravning.²⁵

Sabotörer i krig

Palmeutredarnas initiala intresse för Donald Forsberg kom sig av att han under 2015 i Radio Gotland sagt att det under mordnatten i Stockholms city hade funnits en grupp som i krig hade till uppgift att sabotera för fiender i stadsmiljö. Den här gruppen brukade i fredstid träna genom att spana på narkotikalangare i Stockholm. Enligt Donald Forsberg kommunicerade gruppen internt med walkie-talkie.²⁶ Det här öppnade för möjligheten att personerna med walkie-talkier trots allt skulle kunna identifieras, varför Palmeutredarna blev intresserade.

Donald Forsberg hördes tre gånger mellan 2015 och 2019. Utredarna var i de här förhören i första hand intresserade av Stay Behind, en organisation som under kalla kriget fungerade som en tänkt motståndsrörelse i händelse av att Sverige skulle ockuperas. I förhören berättar Donald Forsberg att han under mordnatten hade sett två personer som arbetade med radiokommunikation i en Stay Behind-grupp ledd av en ”Barbro”,²⁷ vilket torde vara samma Barbro som Olof Frånstedt hade syftat på som ledare för den mystiska Barbrogruppen. Vad dessa gjorde under mordnatten sade sig Donald Forsberg emellertid inte veta.²⁸

Det är först vid det tredje förhöret med Donald Forsberg som Säkerhetspolisens underrättelseoperation blir ett tema. Och det kan bero på att det är först då som Palmeutredarna fått kännedom om operationen. Det tredje förhöret hålls i oktober 2019, det vill säga bara några månader innan åklagaren lägger ned förundersökningen. Och den här gången inleder polisen med att fråga Donald Forsberg om Tore Forsbergs operation under mordkvällen:

”På fråga om när Donald fick kunskap om underrättelseoperationen blir svaret att det var många år efteråt, den aktuella kvällen hade han ingen som helst kunskap om att det pågick en operation. […] Det började sedan komma fram uppgifter om att det mesta av det svenska motståndet under mordkvällen stod på tå och att det bedrevs operationer mot utländsk verksamhet i Sverige, vilket Donald tidigare inte hade känt till.”²⁹

Flera grupper?

Det blir snart klart att enligt Donald Forsberg var det inte bara Säkerhetspolisen som var ute under mordnatten. Tvärtom så hävdar han att underrättelseoperationen var ett samarbete mellan Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten eller ”Sektionen för särskild inhämtning” (SSI, som idag heter KSI).³⁰

”På fråga om vad Donald fick veta om operationen blir svaret att han inte var insatt på något vis men med tanke på sitt intresse har han lagt pusselbitarna. […] Det Donald har kommit fram till är att man bedrev en viss form av spaning mot sovjetiska personer. Detta genomfördes centralt i Stockholm och i efterhand har Donald förstått att det var ett samarbete mellan Must (KSI) och Säkerhetspolisen.”³¹

Det är i sammanhanget värt att framhålla att Donald Forsberg entydigt hävdar att operationen inte hade något med mordet att göra.

Var det säkerhetspolisen och dess ”motståndare” som observerades med walkie-talkier under mordnatten?

Men oavsett om operationen hade något med mordet att göra eller inte reser den en mycket intressant fråga. Var det Säkerhetspolisen och dess ”motståndare” som observerades med walkie-talkier under mordnatten? Rose S säger när hon hörs av utredarna att hon och Tore Forsberg inte hade walkie-talkie, utan kommunicerade med personsökare och ett kodsystem. Men hon säger också att hon tror att det fanns en spaningsgrupp från Säpo och en från ”motståndarsidan” ute i Stockholmsnatten. Och hon säger sig inte veta om de bar walkie-talkier. Men Bengt Nylander, med tjugofem år vid Säpo:s kontraspionage i bagaget, berättar i sina memoarer att kommunikationsradio ingick i standardutrustningen hos säkerhetspolisens spanare på 1980-talet.³² Rimligen kan alltså åtminstone några av observationerna av män med walkie-talkie, vara observationer av säkerhetspoliser och de som Säkerhetspolisen spanade på.

Det är i sammanhanget värt att notera att en del observationer av män med walkie-talkier under mordnatten är gjorda på platser och tidpunkter som tyder på att makarna Palme hölls under observation. Men det finns också en del observationer där det är svårt att se att de observerade männen skulle ha något med mordet att göra. Ett par som försökte parkera vid Norra Latins skolgård, cirka en timme före mordet och 300 meter från den blivande mordplatsen, blev exempelvis bryskt bortsjasade av en man med walkie-talkie. Det är svårt att se att den här personen skulle ingå i något slags mordkommando. Hade han gjort det, så skulle han knappast dragit uppmärksamheten till sig på det sättet.³³

Ryssroteln och Palmemordet

Säkerhetspolisens ryssrotel är inte en av de mer framträdande aktörerna kring mordet på Olof Palme. Säkerhetspolisen som helhet skakades visserligen av mordet, men de delar som i första hand hamnade i blickfånget var personskyddet och kontraterrorismen. Kontraspionagets verksamhet var relativt litet uppmärksammad i turbulensen efter mordet.

Men det finns en historia som ryssroteln är mer än framträdande i, nämligen den så kallade diplomatbuggningen. Från oktober 1985 och åtminstone fram till Olof Palmes begravning avlyssnade Säkerhetspolisen en sovjetisk diplomats hem i Stockholm. Diplomaten var i själva verket KGB-officer och arbetade med så kallade illegalister, en typ av agenter som normalt lever under falsk identitet och utan diplomatisk ackreditering i ett land.³⁴

… när rättsväsendet började intressera sig för buggningen lade regeringen helt enkelt locket på.

Det här var en mycket känslig operation av flera anledningar. För det första kunde den av tämligen uppenbara skäl störa Sveriges relation till främmande makt. Och för det andra kan det ha varit en utländsk underrättelsetjänst som installerade mikrofonerna.³⁵ Och när rättsväsendet började intressera sig för buggningen lade regeringen helt enkelt locket på. Ärendet hemligstämplades och någon rättsprocess såg aldrig dagens ljus.

Buggad sovjetisk diplomat

Mycket lite är känt om det Säpo fick veta när man buggade den sovjetiske diplomaten. Men det som är känt – eller som påstås om innehållet – är desto mer dramatiskt. Så här beskrev Walter Kegö, som ledde den grupp inom Säkerhetspolisen som utredde Palmemordet, innehållet för Granskningskommissionen:

”Jo, det var ju så här att, ’ambassadbuggningen’ då, det är ju en buggning som säkerhetspolisen gjorde från varje fall hösten -85 fram till Palmes begravning -86 och den buggningen innehåller oerhört mycket material och när man läser det så får man ganska klart för sig att dom här personerna som är buggade dom visste att Palme skulle mördas. Det är den minsta slutsatsen man kan dra. Det går inte att säga att ryssen eller ryssarna då har varit med och hjälpt till. Men dom här personerna pratar på det sätt att dom måste ha känt till att Palme skulle mördas och har inte avstyrt det.”³⁶

Exakt vad som sades i diplomatens lägenhet under mordnatten har aldrig offentliggjorts. Men enligt Kegö var Säpos egna tolkar övertygade om att Sovjet låg bakom mordet.³⁷

 

Det här låter onekligen som bestickande uppgifter, men alla var inte övertygade. Per-Göran Näss, byråchef vid Säpo 1978–1988 och allmänt ansedd som Säpos reelle ledare på 1980-talet, tvivlade på uppgifterna och sade till Granskningskommissionen att den så kallade ryssbuggningen inte gav någonting. Till Expressen sa han 2014 att han var skeptisk till slutsatserna av buggningen eftersom ryska diplomater var väl medvetna om att de kunde bli avlyssnade och av den anledningen inte sade något av substans i hemmet.³⁸

Säkerhetspolisens tolkar drog alltså slutsatsen att Sovjet låg bakom mordet på Palme. En uppenbar svaghet i det resonemanget är att det är svårt att se vad Sovjet skulle kunna ha för motiv att låta mörda Olof Palme. Och när Walter Kegö hördes av Granskningskommissionen sade han till exempel att han inte hade en aning om eventuella motiv från Sovjetunionens sida. Och han ville inte heller dra någon annan slutsats än att den sovjetiske diplomaten hade förkunskap om mordet.³⁹

Kände till mordet i förväg

Nu är det i sammanhanget viktigt att komma ihåg att Sovjet knappast behövde vara inblandat för att få kännedom om mordet i förväg. En sovjetisk underrättelseofficer som arbetar med illegalister kan naturligtvis få information om ett mord i förväg, utan att själv sanktionera mordet eller på annat sätt ligga bakom det. En av huvudidéerna bakom utplaceringen av illegalister är att de ska smälta in i landet där de verkar och helst infiltrera mer eller mindre hemliga eller känsliga grupperingar som deras uppdragsgivare vill veta mer om.

Rent hypotetiskt kan man tänka sig att en underrättelseofficer hamnar i en situation där vederbörande får information om ett förestående attentat och ställs inför valet att endera agera och därmed riskera att röja sin agent eller att inte agera alls, men att ha kvar sin agent. Det behöver med andra ord inte ens vara så att en eventuell information om ett förestående attentat kom från en gruppering som var särskilt Sovjetvänlig.

Cosi fan tutte och buggningen

Vad har då operationen på mordnatten med diplomatbuggningen att göra?

Jo, ett möjligt svar är att den inte har något alls med saken att göra. Syftet med Cosi fan tutte är som tidigare påpekats högst oklart. Men det finns åtminstone ett par märkliga sammanträffanden som antyder att Cosi fan tutte kan ha något med buggningsoperationen att göra.

Forsberg ansåg att Walter Kegö som Säkerhetspolisens utredare av mordet borde känna till innehållet i buggningsoperationen.

I mars 1988 kontaktade Tore Forsberg den nye Säpochefen Sune Sandström.⁴⁰ Forsberg ansåg att Walter Kegö som Säpos utredare av mordet borde känna till innehållet i buggningsoperationen. Sandström gav Tore Forsberg tillåtelse att lämna över materialet till Kegö.⁴¹

Överlämnandet ska ha skett i Tore Forsbergs hem i april 1988, skriver Expressen, där värden då låtit Kegö och hans medarbetare Jan-Henrik Barrling träffa en av tolkarna av materialet.⁴²

Det här sammanfaller, som vi har sett, i tid med att Tore Forsberg två år efter mordet författar sin promemoria om Operation Cosi fan tutte. Därför finns det en del som talar för att anledningen till att Forsberg skrev promemorian just den 25 mars 1988, var att Cosi fan tutte på ett eller annat sätt hade några beröringspunkter med diplomatbuggningen. I förhöret med Rose S. 2018 framgår det att alla som varit ute under mordnatten skulle skriva promemorior på order från ”huvudkontoret”.⁴³ Den här ordern måste då ha kommit först två år efter mordet. Det kan med andra ord vara så att den nye Säpochefen Sune Sandström får kännedom om Cosi fan tutte och diplomatbuggningen ungefär samtidigt och reagerar med att kräva att alla som deltog i Säkerhetspolisens operation måste redogöra för sina minnen från natten.

Ett annat märkligt sammanträffande rör valet av namn på operation Cosi fan tutte. Ska man spekulera litet så är valet av namn på operationen ovanligt väl lämpat för en operation som är riktad mot illegalister. Cosi fan tutte handlar ju om personer som liksom illegalister antar falska identiteter. Men det här är en spekulation.

Varför gjorde han så?

Den så kallade diplomatbuggningen aktualiserar ytterligare en gåta, nämligen Tore Forsbergs eget agerande. Tore Forsberg är den som ser till att Kegö får pärmarna från diplomatbuggningen. Han ser också till att både Kegö och hans kollega Jan-Henrik Barrling personligen får träffa tolken som översatte buggningen. Denne är inte bara övertygad om att Sovjetunionen kände till mordet i förväg, utan också om att de låg bakom det.⁴⁴ Det är svårt att tolka det här på annat sätt än att Tore Forsberg själv åtminstone delade tolkens uppfattning om att Sovjet hade kännedom om mordet i förväg.

Efter att Forsberg lämnat Säkerhetspolisen skrev han tre böcker om spionage och blev något av en offentlig person. Han sommarpratade i radio och spelade då bland annat operamusik, dock inte något från Cosi fan tutte. Tore Forsberg nämnde aldrig sin egen operation under mordnatten offentligt, men i en av hans böcker⁴⁵ ägnade han ett avsnitt åt att försvara teorin att Christer Pettersson sköt Olof Palme i tron att denne var en narkotikahandlare.

Det är svårt att få det här att gå ihop. Om Christer Pettersson sköt Olof Palme av misstag, så lär knappast mördaren själv ha haft någon kännedom om saken i förväg och än mindre kan Sovjetunionen ha haft det.

Inget talar för …

Palmemordet är en gåta med två uppenbara huvudfrågor: Vem sköt Olof Palme och varför? Dessa frågor har jag inte försökt besvara här. Och låt mig vara tydlig med att jag inte finner någonting i det offentligt tillgängliga materialet som talar för att Säkerhetspolisens operation på mordnatten hade syftat till att övervaka eller mörda Olof Palme. Det var ryssrotelns uppgift att bekämpa sovjetiskt spionage, och det är rimligt att anta att det också var syftet med Cosi fan tutte. Nyheten om mordet kom av allt att döma som en lika stor chock för Tore Forsberg och Rose S. som för alla andra svenskar.

Även om Cosi fan tutte bara var en ”normal” säkerhetspolisiär operation så hade en genomlysning av operationen från statsmakternas sida ändå kunnat bidra till att kasta ljus över händelserna under mordnatten. Spanare från säkerhetspolisen kan under kvällen ha sett saker av relevans för mordutredningen. Vissa observationer av män med walkie-talkier hade kanske kunnat få sin förklaring.

Det är kanske inte för sent med en sådan genomlysning. Rimligen är en handfull av deltagarna i Cosi fan tutte fortsatt i livet, men vill inte, alternativt anser sig av sekretesskäl inte kunna berätta om händelserna under mordnatten. Det här gäller åtminstone en del säkerhetspoliser från 1980-talet. Så sent som 2016 skrev exempelvis Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, säkerhetspoliserna som ledde Säpo:s utredning om mordet, en debattartikel där de bad om att befrias från sin tystnadsplikt.⁴⁶ Men det har såvitt jag förstår fortfarande inte skett.