Den som mördar är den som bär ansvaret, sade Lars Vilks

Jag gick första året på gymnasiet då, jag klippte ut uppropet och sparade det. Detta var något ovanligt: en tydlig uppställning bland svenska intellektuella för liberala, demokratiska värden. Under de föregående decennierna hade många vurmat för kommunistiska diktaturer som Sovjetunionen och Kina.

Bara enstaka extremister som Jan Myrdal fördömde Rushdie. Också normalt västfientliga svenska författare som Olof Lagercrantz, Göran Palm och Sven Lindqvist hade skrivit under. Palm förklarade i sin inflytelserika bok En orättvis betraktelse (1966) att det inte fanns något sådant som demokrati. Konflikten mellan demokrati och diktatur ersattes hos honom och hans likasinnade av en konflikt mellan väst och tredje världen. År 1970 reste Lagercrantz till Kina och skrev ett antal artiklar i Dagens Nyheter, där han hyllade Mao och kulturrevolutionen. Under 1980- och 90-talen angrep Lagercrantz ständigt och ensidigt västvärlden.²

I Ett år på sextiotalet (1990) skriver han om ambassaddramat i Iran 1979–1981. Det som upprör honom är inte att Khomeinis regim tog amerikansk personal som gisslan utan hur frågan behandlas i amerikansk television.³

Att Lagercrantz 1989 gjorde ett undantag från västkritiken hängde förmodligen samman med att han på 1950- och 60-talen hade försvarat författares rätt att häda, då norrmannen Agnar Mykle och finländaren Hannu Salama hade åtalats i våra grannländer. I Ett år på sextiotalet drar han paralleller mellan dem och Rushdie.⁴

Dessutom befann sig delar av vänstern 1989 i ett slags chocktillstånd. Den gamla kartan gällde inte längre. En del upptäckte plötsligt att de alltid hade varit liberaler och alltid avskytt kommunismen. Denna omprövning visade sig dock vara kortvarig.

Laila Freivalds nöjde sig inte med att verbalt rasa mot ”missbruket” av yttrandefriheten, dessutom bidrog hon till att släcka ned en webbtidning som publicerat karikatyrer.

År 1990 anföll Irak Kuwait, som upphörde som självständig stat. En bred USA-ledd koalition, med stöd av FN:s säkerhetsråd, befriade 1991 Kuwait. Många vänsterintellektuella såg nu åter en chans att utmåla väst och USA-imperialismen som den store fienden. Olof Lagercrantz publicerade en rad artiklar i ämnet. I april 1991 skrev han: ”Vi, de vita, de rika, de kristna, har demonstrerat vår makt […] Äntligen får de andra folken, som står där så oförskämt gapande efter vårt bröd, lära sig veta hut.”⁵ Saddam Hussein beskrivs alltså närmast som en representant för de fattiga, förtryckta folken.

När Jyllands-Posten och Danmark utsattes för hot och angrepp 2006 var reaktionerna helt annorlunda än de hade varit inför dödsdomen mot Rushdie. Anders Gerdin, då chefredaktör för Sveriges största dagstidning Aftonbladet, valde att fördöma Muhammedkarikatyrerna i stället för att försvara pressfriheten eller känna empati med utsatta kollegor.⁶ Allra längst gick utrikesminister Laila Freivalds. Hon nöjde sig inte med att verbalt rasa mot ”missbruket” av yttrandefriheten, dessutom bidrog hon till att släcka ned en webbtidning som publicerat karikatyrer.⁷

Ett fåtal försvarade förbehållslöst yttrandefriheten

Bland partiledarna var det bara Lars Leijonborg (Fp) som uttryckte stöd för Danmark. Det var få debattörer och kulturskribenter som reservationslöst försvarade yttrandefriheten. Jag minns fortfarande med tacksamhet inlägg av Dilsa Demirbag-Sten, Johan Norberg och Per Bauhn. Demirbag-Sten skrev i Expressen: ”Som flyktingbarn till kurdiska föräldrar som upplevt det turkiska förtrycket är det för mig otänkbart att vika för hot när det gäller yttrandefriheten […] De odemokratiska krafter som med hot om våld och mord försöker strypa yttrandefriheten måste få ett klart och tydligt svar. Aldrig! Vi accepterar inte en avdemokratisering av det fria samhället.”⁸

Expressens publicerade överhuvudtaget viktiga texter på sina kultur- och ledarsidor, som då leddes av Per Svensson respektive PM Nilsson. Den traditionen har tidningen fortsatt att vårda. Karin Olsson och Anna Dahlberg hör till dem som tydligt har försvarat Lars Vilks.

Vilks var offret som fick skulden

Diskussionerna om Vilks hör annars till de mest deprimerande jag någonsin upplevt i svensk debatt. Otaliga gånger har skulden lagts på offret i stället för på dem som utövar hot och våld.

År 2007 gick den tidigare biståndsministern och kabinettsekreteraren Pierre Schori till angrepp mot Vilks i en artikel i Svenska Dagbladet. Schori förklarade att yttrandefriheten i ”globaliseringens tidevarv” måste ”paras med ett uns av ansvarstagande bortom den egna viljans och nyckernas domäner”. Han beklagade också alla som hade ofrivilligt drabbats av Vilks projekt: ”polisen, skattebetalare i allmänhet, svenska exportföretag, svenskar som befinner sig i muslimska länder samt inte minst svenska muslimer och muslimer i Sverige”.⁹ Schori tycktes alltså vilja inskränka fundamentala demokratiska rättigheter för att gynna exportindustrin.

När de svenska partiledarna tillfrågades om attentaten hävdade Lars Ohly (V) att ”Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst”.

I början av 2010 attackerades karikatyrtecknaren Kurt Westergaard i sin bostad. När Danmarks statsminister beskrev det som ett angrepp på demokratin protesterade Dan Jönsson i Dagens Nyheter: ”Det var det naturligtvis inte. Mordförsöket på Westergaard var ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist.”¹⁰ Jönsson påstod också att liknande attentat skulle upphöra om västvärlden monterade ”ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad”.

Samma år tvingades Lars Vilks avbryta en föreläsning efter att ha blivit attackerad. Kort därefter utsattes hans hem för ett brandattentat. När de svenska partiledarna tillfrågades om det inträffade hävdade Lars Ohly (V) att ”Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst”.¹¹

GW, Knutson, Heberlein och tyranniets medlöpare

År 2015 drabbades Köpenhamn av en terrorattack i samband med att Lars Vilks hade deltagit i ett möte om ”Konst, blasfemi och yttrandefrihet”. Efter det anklagade Ann Heberlein Vilks för att hetsa mot muslimer. Heberlein skrev vidare i sitt debattinlägg: ”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv? […] Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan.”¹²

Lars Vilks påpekade stillsamt i en replik: ”Den som mördar är den som bär ansvaret”.¹³ Hans lugn inför vettlösa beskyllningar var onekligen imponerande.

Man skulle kunna lägga till många liknande exempel på avståndstaganden från Vilks – från kriminologen Leif GW Persson¹⁴ till Publicistklubbens tidigare ordförande Ulrika Knutson.¹⁵

Hur kommer det sig att reaktionerna var så olika inför hoten mot Rushdie respektive Jyllands-Posten och Lars Vilks? Det finns säkert flera orsaker. Dels handlade det om rädsla. Eftersom Rushdie bodde i Storbritannien krävdes det inget större mod hos de svenska intellektuella som hyllade honom. Men ju närmare hoten kom desto större blev oron för att drabbas av islamisternas våldsdåd. Stödet för Rushdie var inte lika utbrett i Storbritannien som i Sverige.

Man uppfattade sig stå på de svagas sida, gentemot den mäktiga, förtryckande västvärlden. Men man blev medlöpare till tyranner.

Dessutom uppfattades Rushdie som vänster, i motsats till de andra. Han ansågs också befinna sig i underläge gentemot den mäktige Ayatollah Khomeini. Jyllands-Posten sågs istället som en del av etablissemanget i en tid då den danska invandringspolitiken var starkt ifrågasatt i Sverige. Detta förändrades inte av att Danmarks ambassad attackerades i bland annat Iran.

I grunden beror nog det bristande stödet till Vilks och Jyllands-Posten på samma problematiska maktanalyser som fick en del intellektuella att försvara Mao, Pol Pot eller Saddam Hussein. Man uppfattade sig stå på de svagas sida, gentemot den mäktiga, förtryckande västvärlden. Men man blev medlöpare till tyranner.