Ett antirasistiskt bokbål

Suzy Kies har gjort politisk karriär som företrädare för abenakistammen – ”kunskapens väktare” är den titel hon själv använder. Hon har övertalat ett antal skolor i Ontario att rensa ut böcker som enligt henne innehåller fördomsfulla skildringar av den kanadensiska ursprungsbefolkningen. 155 titlar, totalt 4 716 exemplar, plockades bort från 30 skolbibliotek.

Skadliga stereotyper

”Folk får panik av bokbränning”, fortsätter Kies, ”men det handlar om miljontals böcker som ger en nedsättande bild av ursprungsbefolkningen, böcker som reproducerar stereotyper, som verkligen är skadliga och farliga.” Hon har med andra ord fler böcker i sikte än de som rensades ut.

De böcker som inte eldades upp hamnade i pappersåtervinningen.

Efter en första ceremoni 2019, där ett trettiotal böcker eldades upp ”i undervisningssyfte”, satte coronaviruset stopp för ytterligare bokbränningar. Enligt den videoinspelning som gjordes vid bränningen fick eleverna veta att ”vi begraver askan från rasism, diskriminering och stereotyper i hopp om att vi ska utvecklas till ett inkluderande samhälle där alla kan leva i trygghet och välstånd.” På den plats där askan grävts ner ska ett träd planteras, för att vända det onda arvet till något positivt. De böcker som inte eldades upp hamnade i pappersåtervinningen.

Bland de utrensade verken finns romaner, uppslagsverk, barnböcker och tecknade serier. Ingen är väl förvånad över att Tintin finns på listan – albumet Tintin i Amerika från 1932 kritiseras för ”felaktig framställning av ursprungsbefolkningen i teckningarna”. Denna gång har han fått sällskap av Asterix och Lucky Luke.

Thomas Gerbet vid Radio Canada har läst dokumentet som motiverar varför de 155 titlarna ska avlägsnas från skolbiblioteken. Ju mer han läser, desto starkare blir intrycket att flera böcker har rensats ut på mycket lösa grunder. Ibland räckte det med ett ord, eller med en omslagsbild för att en bok skulle dömas till bränning. En bok med titeln La conquête de l’Ouest (”Erövringen av Västern”) hamnade på listan för att ordet ”erövring” ansågs ”nedsättande”. En ungdomsroman om en av de internatskolor där ursprungsbefolkningens barn tvingades gå, och där många av dem dog – en av Kanadas stora skandaler under 1900-talet – har hamnat på listan utan förklaring.

Böckerna kritiseras för ”kulturell appropriering”, ”oacceptabelt språkbruk” och för att de har ”skrivits av européer, ur ett eurocentriskt perspektiv”. En bilderbok som visar hur barn kan klä ut sig till indianer anses ”sakna respekt för kulturen”.

Historien upprepar sig

Det finns anledning att lära sig känna igen de här argumenten. De kommer att användas igen. Verktyg som har utvecklats för att försvara de förtrycktas rättigheter låter sig numera användas för vilket syfte som helst. Om Karl Marx var på det humöret hade han kunnat säga att historien upprepar sig – första gången som rasism, andra gången som antirasism.

Böckerna kritiseras också för att de har skrivits ”utan samråd med ursprungsbefolkningen”. En bok om stammen mi’kmaq rensades bort för att författaren inte var mi’kmaq.

Skriv inget om oss utan oss, brukar man säga, men i praktiken gäller andra regler.

Gerbet påpekar att den prisbelönte kanadensiske författaren Michel Noël också finns på listan. Noël, som avled i april i år, var en etnolog vars familj tillhör algonquin-stammen. Trots det anklagas han för ”rasistiska föreställningar” och för att påstå att ”ursprungsbefolkningen inte klarar sig utan de vita”. Skriv inget om oss utan oss, brukar man säga, men i praktiken gäller andra regler. Det vet Salman Rushdie och många andra författare – att de själva tillhör den grupp de skriver om har aldrig skyddat dem.

Bakom kravet på samråd finns en föreställning om att ursprungsbefolkningen utgör en homogen gemenskap, där alla har nästintill identiska åsikter och reaktioner – att alla kort sagt vill samma sak som gruppens företrädare vill. Kanske minns någon den totempåle som Etnografiska museet återlämnade till haislastammen i nordvästra Kanada 2006, varpå den lades att ruttna i skogen. I boken Hövdingens totempåle visade Etnografiskas tidigare chef Anders Björklund att stammedlemmarna var långt ifrån eniga; den familj där hövdingatiteln gick i arv ansåg sig äga totempålen och körde över alla andras vilja.

Den 9 september avslöjade Radio Canada att Suzy Kies inte tillhör abenakistammen. De har gått igenom hennes släkt tillbaka till 1780-talet utan att hitta några kopplingar till den kanadensiska urbefolkningen. Hennes far är född i Luxemburg och hennes mor tillhör Kanadas franska folkgrupp. När det blev känt lämnade Kies sin position som viceordförande för det liberala partiet PLC:s kommitté för ursprungsbefolkningar. Jacques Watso från Odanak-stammens förbund har anklagat henne för kulturell appropriering.

Styrelsen hade inga principiella invändningar mot bokbränningen.

”Vi är djupt upprörda”, kommenterar Lyne Cossette, taleskvinna för Conseil scolaire catholique Providence, den lokala skolstyrelse som stod bakom bokutrensningen. ”Vi var övertygade om att Suzy Kies härstammade från ursprungsbefolkningen”, men ”dessa avslöjanden har fått oss att omvärdera vår översyn av bokbeståndet.” Utrensningsprojektet, som gått under namnet Redonnons à Mère Terre (”Låt oss återlämna dem till Moder Jord”), har avbrutits.

De nära 200 böcker som stod i tur att utvärderas har klarat sig, skriver Radio Canada, men så vitt jag kan se är skolstyrelsens besked inte särskilt förtroendeingivande. Styrelsen hade inga principiella invändningar mot bokbränningen. Det enda problemet, ur deras synvinkel, var att Kies inte var en äkta abenaki. De ”tog henne på orden” utan att själva undersöka hennes etniska bakgrund, eftersom hon redan var inblandad i flera andra förtroendeingivande projekt, skriver Cossette. Här väcks misstanken att de tänker bli ännu mer noggranna med medborgarnas etniska tillhörighet i framtiden – som om det var den viktigaste lärdomen.

Sakens kärna

Men vad händer om man inte betraktar Suzy Kies ursprung som en ironisk detalj, utan som sakens verkliga kärna? Hon är inte ett misslyckande eller ett undantag; hon ger uttryck för normalt mänskligt beteende. Hon visar, om än lika indirekt som om hon var en romanfigur, vad en människa är: sammansatt, oförutsägbar, omöjlig att reducera till sitt etniska ursprung.

Vill man försvara böckers och idéers rätt att slippa brinna, tror jag att man också måste försvara Suzy Kies rätt att känna sig som en del av abenaki-kulturen – om man så måste göra det mot henne själv.

Gör man inte det hamnar man i en principlöshet som har lika obehagliga konsekvenser som en kulturell renhetskampanj. Det ger Kanadas statsminister Justin Trudeau ett exempel på. I en kommentar till bokbålen säger han: ”Det är inte upp till mig, och det är inte upp till dem som inte tillhör ursprungsbefolkningarna att säga åt ursprungsbefolkningarna hur de ska känna eller vad de ska göra för att åstadkomma försoning.”

Inte ens om de vill åstadkomma försoning genom bokbål anser sig landets statsminister ha rätt att komma med några motargument.